Hans Fordell

2 Fordell, Hans, son till F 1, f trol på 1530-talet, d före 27 juni 1606. Länsman i Pedersöre, landsköpman. Deltog i riksdagarna 1595, 1600. G m en borgardotter från Björneborg.

F nämnes tidigast 1576, då »unge Hans Fordell» i Sthlm tilltalas för våldsam framfart med en skjutsbonde. Två år senare står han där till svars för en leverans till fadern på konung Eriks tid och hänvisar till ett kvitto, förvarat i »Norrbotten», vilket visar, att F bevarat faderns handelsarkiv. Att han 1591 i Sthlm svarat för arvet efter Raumo Jöns ådagalägger förbindelserna med Sthlm.

F beordrades 1595 att delta i gränsuppgången mot Ryssland, sedan den tidigare därtill utsedde fogden fråntagits uppdraget. Ovisst är om F deltog i gränskommissionens arbete. Redan på senhösten var han i Söderköping vid tidpunkten för riksdagen. För egen del framlade han en supplik, vari han redogjorde för faderns affärsförbindelser med kronan och för hans sista lån till denna. Han begärde skattefrihet för sin gård Pinnonäs och tullfrihet för sina varor samt rätt att handla med vem han ville i städerna. För sig och sina »fattiga» syskon anhöll han om vederlag i oförlänt spannmål och hö, tills kronans skuld betalats. Ovisst är, om F erhöll den åtrådda handelsfriheten. Skattefrihet för Pinnonäs beviljades dock liksom tionden från Pedersöre och klockar- och länsmansräntan från Pedersöre och Karleby. Som österbottningarnas främsta ombud sigillerade F deras besvär med landskapets sigill. Det löfte om frihet för borglägertungan, som österbottningarna nu åter fick, saknade dock betydelse, så länge makt ej kunde sättas bakom orden. Efter hemkomsten till Österbotten säges F emellertid med sitt råd ha bidragit till att bönderna satte sig i besittning av insamlad borglägerspannmål, varvid det kom till våldsamheter mot en del ryttare.

Sin ryktbarhet nådde F genom sitt partitagande i klubbekriget. Efter Söderköpings riksdag framstod han för marsken Klas Fleming som den främste tillskyndaren av österbottningarnas motspänstighet. I dec 1595 varnade marsken i ett brev österbottningarna för F. Denne förklarades avsatt som länsman och fann det bäst att söka skydd i Sverige. Ovisst är vilken roll han spelat vid krigets utbrott. Det förefaller dock, som om upproret hade utbrutit spontant i en spänd situation. Senare sades det, att upprorsmännen rådslagit med F, men uppgiften är högst tvivelaktig. Efter upprorets nedslående plundrades F:s gård och bortförlänades. Först efter Flemings död har F återvänt till Österbotten. Då Arvid Eriksson (Stålarm), den nye ståthållaren, på nyåret 1598 med försonliga medel sökte vinna österbottning-arna för den kungliga saken, har F på ett landsting i Mustasaari biträtt en skrivelse, varigenom man erkände de kungliga makthavarna och bad om tillgift för det framfarna. Inför ovissheten om framtiden har F mottagit den framsträckta handen. Hertigen blev förbittrad över österbottningarnas omsvängning, men den hade inte menliga följder för F efter Karls slutliga seger. F har ensam som allmogeman från Finland suttit i Linköpingsdomstolen 1600.

Ett egenhändigt kvitto med sigill av F i FRA 4805. Egenhändig är synbarligen även den av Th Westrin 1886 publicerade suppliken av F.