Jacopo G B Foroni

Foroni, Jacopo Giovanni Battista, f 25 juli 1825 i Valeggio, by i provinsen Verona, Italien, d 8 sept 1858 i Sthlm (Katolska förs; begr på katolska kyrkogården vid Haga). Fader: kapellmästaren o tonsättaren Domenico F. Studerade juridik o matematik, skall som ingenjörofficer ha deltagit i den italienska frihetskampen, musikstudier för fadern o Alberto Mazzucato i Milano, kapellmästare vid en turnerande teatertrupp i Holland, Belgien, Frankrike o Spanien, kapellmästare i Sthlm för ett italienskt operasällskap 1849, hovkapellmästare vid K teatern 1 okt s å, tillika förman för sångscenen 1 juli 1850. Tonsättare. LMA 1849, RVO 1854. – Ogift.

Redan 1848 framträdde Jacopo F i Milano med sin första opera, »Margherita», som vann en anmärkningsvärd framgång. Tillsammans med Vincenzo Gallis operasällskap kom F sommaren s å till Sthlm. Som truppens kapellmästare komponerade han operan »Cristina di Svezia», presenterad på Mindre teatern 1849. Han väckte sådan uppmärksamhet, att han vid 24 års ålder utsågs till Johan Fredrik Berwalds efterträdare som hovkapellmästare vid K teatern. Med avbrott för några besök i Italien, där han ledde framföranden av sina operor »Cristina di Svezia» (i Trieste 1850) och »I Gladiatori» (i Milano 1851), var han till sin plötsliga död i kolera verksam i Sthlm som en högt uppskattad dirigent, pianist och tonsättare.

F:s samtida August Blanche har karakteriserat F på följande sätt: »När för tio år sedan det italienska operasällskapet, under signor Gallis ledning, gav sina representationer å Mindre teatern, fästes publikens uppmärksamhet vid den som då anförde orkestern. Det var en helt ung man, nästan en yngling, med korpsvart hår, korpsvarta mustascher och skägg, något bleka men ädla anletsdrag, stora svarta strålande ögon, en fullständig italiensk typ med hela dess sprittande liv, blixtsnabba intelligens och starka passioner . . . Häftig och brusande i början blev han snart sina lugna kapellisters bästa vän, liksom han redan förut var andras. Få främlingar, om ens någon, hade under så kort tid vunnit så många vänner som han, väninnor icke minst, ty han kunde vara förledande, förtjusande, oemotståndlig, när han ville, och han ville det nästan jämt».

Dirigenten F präglades av lidelse och precision. För hovkapellet innebar hans ledarskap en uppryckning och en period av imponerande aktivitet. Han kom därvid att spela samma inspirerade och inspirerande roll som en annan utlänning, Edouard Du Puy, i seklets början. Bland operor F introducerade i Sthlm märks Bellinis »Puritanerna» (1851), Verdis »Macbeth» (1852), Rossinis »Wilhelm Tell» (1856) och Webers »Oberon» (1858). Vid hovkapellets konserter dirigerade han ofta Beethovens symfonier. Bland verk som under hans ledning fick sitt första framförande i Sthlm märks Schumanns B-dursymfoni (1853) och Men-delssohns oratorium »Elias» (1854). Ett stort framsteg var att symfonierna nu spelades i sin helhet och med satserna i en följd. Som skicklig pianist framträdde han gärna i verk av Beethoven och Chopin.

F:s åligganden som hovkapellmästare inneslöt, att han skulle komponera officiell festmusik och musikinlägg i skådespel. Detta medförde, att han inte fick mycket tid över för mer seriöst komponerande. Av hans ändå mångskiftande produktion under 1850-talet bör bland instrumentalverken särskilt framhållas konsertuvertyrer, av vilka de i c-moll och e-moll väckte stark genklang när de framfördes vid världsutställningen i Paris 1878 och den i c-moll ännu spelas. Men hans namn är för eftervärlden främst förknippat med enaktaren, buffaoperetten »Advokaten Pathelin», som gavs av K teatern senast 1940. Rollerna skrevs för bestämda artister – det koloraturfyllda kvinnliga huvudpartiet för Louise Michaeli. Verket hade premiär på K teatern 4 dec 1858, några månader efter F:s död.

Vad samtiden gärna framhöll hos F:s musik var den ovanligt drivna tekniken som bl a visade sig i en effektfull orkestrering. Hans musik är melodiskt inte påfallande italiensk och avslöjar ingen särpräglad personlighet, men den förenar på ett charmerande sätt italiensk klassicism och tysk romantik (bl a impulser från Mendelssohn), elegant form, frisk harmonik och fin dramatisk intuition.