Carl W Forsstrand

Forsstrand, Carl Wilhelm, f 3 juli 1854 i Sthlm (Hovf), d 2 dec 1928 i Stocksund (enl Nacka dödbok). Föräldrar: sekr hos ståthållarämb på Sthlms slott, hovintendenten Johan Fredric F o Sophie Christina Amalia Malmberg. Mogenhetsex vid Sthlms lyceum 24 maj 1873, inskr vid Uppsala univ 9 sept s å, eo amanuens vid dess zoologiska institution 1880–82, fil kand i Uppsala 14 sept 1881, eo amanuens vid UUB 1884–maj 1886, fil lic i Uppsala 30 maj 1885, disp 26 maj 1886, fil dr där 31 maj s å, eo amanuens vid KB 1 nov 1886–1892, sekr o redogörare vid ståthållareämb på Sthlms slott 22 dec 1890–26 nov 1892, häktad sistn dag, genom HD:s utslag 23 maj 1893 dömd till 2 år o 4 månaders straffarbete, för stöld, bedrägeri o trolöshet mot huvudman; frigiven från centralfängelset på Långholmen 8 okt 1894; tillfällig medarb i Sthlms Dagbl o Ny 111 Tidn 1895–96, i SvD från maj 1897, ord sept 1898–1925, red för SLSA från 1920. Sign C F, -nd, Pasch, Chevalier, Separatista m fl. Erhöll VA:s äldre Linnémedalj i guld 1914 o anslag från SA 1922. – Ogift.

Carl F tillhörde en familj, som i flera generationer innehaft lägre hovcharger på Sthlms slott. Genom farmodern, friherrinnan Ulrica Charlotta von Düben, hade han aristokratisk anknytning. Under Uppsalatiden specialiserade sig F på havszoologi. Han deltog 1878 i en av Chr Aurivillius ledd forskningsexpedition för insamling av valpreparat och sommaren 1879 i en av S Lovén planlagd expedition i Skagerack och Östersjön för undersökning av havsfaunan. Under A E Nordenskiölds studiefärd till Island och Grönland 1883 omhänderhade F de havszoologiska undersökningarna. Efter disputationen 1886 återvände han till Sthlm och blev amanuens vid KB.

Sin längsta forskningsresa gjorde F 1889 som Vegastipendiat till Bermudasöarna, Nordamerika och Kanada. Under månaderna närmast före sin fars död i okt 1890 biträdde F denne i hans befattningar som sekreterare vid ståthållareämbetet på K slottet, inventarieförvaltare vid K husgerådskammaren och kamrer vid Karolinska institutet, och några månader senare, blev han dennes efterträdare i sekreterarbefattningen. Här gjorde sig emellertid den skuldsatte F skyldig till förskingring av mer än 20 000 kr. Då han efter avslöjandet sökte täcka förlusterna genom nya oegentligheter, anmäldes hans brott till åtal och han dömdes till flera års frihetsstraff.

Efter frigivningen tog F det vanskliga steget ut på en helt annan bana, publicistens. Han hade tidigare sporadiskt lämnat en del tidningsbidrag. Nu upptog han till skildring sin Bermudasfärd, och 1895 utkom arbetet »Bland oleandrar och liljor. Minnen från en sommar på Bermuda eller Somers öar». Boken var utan tvivel ett gott bevis på F:s duglighet som skribent. Den blev uppskattad och såld, och han fick erbjudanden om nya litterära uppdrag. Emellertid var hans skriftställeri länge famlande, till dess han äntligen genom förmedling av chefredaktören Helmer Keys far, professor Axel Key, 1897 blev medarbetare i Sv Dagbladet. F sökte nu lära sig tidningsväsendets teknik och bli allroundjournalist, recenserade böcker, gjorde förträffliga intervjuer, skrev kulturhistoria och författade t o m matrecept. En tid redigerade han Sv Dagbladets förnämliga jultidning Vinterbloss. Politik intresserade honom dock inte, och han skrev aldrig artiklar i politiska frågor. Som korrespondent fick han göra resor för tidningen till Frankrike 1900, Finland, Belgien och England 1905, Danmark 1909 och Norge 1910 samt Skottland 1911. Han invaldes i Publicistklubben 1907 och fann med glädje, att en ny tid randats med levande arbetsuppgifter på många olika håll.

År 1911 började F sitt med tiden alltmer omfattande personhistoriska författarskap. Debutboken om Sophie Hagman visar F:s både bättre och svagare sidor som författare på hithörande områden. Utredningen om Sophie Hagmans ursprung och ursprungsmiljö var sålunda i huvudsak förfelad, men han framdrog också nya, viktiga fakta. Källkritiker var F aldrig men väl en flyhänt popularisator med särskilt intresse för storborgar- och köpmannavärlden. Han bekymrar sig föga om källredovisning, och hans orientering är ytlig. Men böckerna lästes och väckte mycket intresse.

År 1916 utkom den i mycket fängslande boken om Skeppsbroadeln, berörande familjer som t ex Hebbe, Arfwedson, Küsel, Wahrendorff, Koschell, Conradi och Grill. En fortsättning på »Skeppsbroadeln» var »Köpmanshus i gamla Stockholm» (1917) där F belyser släkter som Bedoire, Le Febure, Petersen (af Petersens), Nettelbladt och Schön. Nästa bok, »Storborgare och stadsmajorer» (1918) riktade ljuset på bryggarfamiljen Westman, släkten Westin, Jurgen Müller och gulddragarna Oldenburg.

I boken »Linné i Stockholm» (1915) kom F in på ett specialområde, som särskilt passade honom också som naturvetenskapsman. När Sv Linnésällskapet, mycket tack vare F, stiftades 1917, blev han också genast styrelseledamot och från 1920 redaktör för dess årsbok. Där skrev F åtta ganska vidlyftiga studier, dels om Linné, dels om andra samtida gestalter som Mårten Triewald (1927) och Carl Gustaf Ekeberg (1928). F utgav också fyra självbiografiska böcker: »Från Slottsbacken till Ladugårdslandet» (1921), som behandlar släkterna F och von Düben och F:s barndom, »Mina Uppsalaminnen» (1922), »Vid sjuttio år» (1924) och »Mina herrgårdsminnen» (1928). Minst lyckad är F i de mera ytliga, föga självständiga essäböckerna »Svenska lyckoriddare i främmande länder» (1916) och »Människor och händelser» (1924).

Personligen var F en sällskapsmänniska med hjärtligt väsen och glatt humör, som satte en ära i att vara konservativ och gammaldags och ofta uttryckte sitt missnöje med det moderna jäktet och nutidsmänniskans många enligt honom onödiga påfund.