Jean Antoine Fournier

Fournier, Jean Antoine, f 1761 i Grenoble, Frankrike, d 1824 i Paris. Fader: jägmästaren Jean Louis F. Handelsexpedit i Gbg på 1780-talet, handl därstädes 1791–1804, Frankrikes v konsul i Gbg 1793–1804, fransk politisk agent i Sverige 1810–12.

G m Adèle, som överlevde honom.

Om F:s ungdomstid i Frankrike är föga bekant. Ej heller har det gått att fastställa, när han först kom till Sverige. Själv påstod han, att han vistats i Sverige 27 år, då han 1804 lämnade landet. Det kan konstateras, att han från mitten av 1780-talet varit bosatt i Gbg och arbetat som handelsexpedit. I början av 1790-talet startade han tillsammans med brodern Casimir (burskap 1791) en egen affärsrörelse (Les Frères Fourniers) för import och försäljning av vin och kolonialvaror. År 1790 hyrde F en våning i domprosthuset, och 1794 kunde bröderna förvärva änkan Grills fastighet nr 50 i V:e roten. I en relation från 1810 gör F gällande, att han blivit utnämnd till fransk konsul redan 1788, men i sv handlingar omtalas han först 1793 i denna egenskap. Några år var han försvunnen från staden men annonserade i jan 1800 om sitt återtagande av affärerna. Efter en tid råkade F:s firma på obestånd och inför en hotande konkurs lämnade han landet i nov 1804, enligt egen uppgift hemkallad av franska regeringen till följd av brytningen mellan Sverige och Frankrike. Några dagar senare förstördes hans hus och lager av den stora brand som härjade delar av Gbg.

På hemresan sammanträffade F i Hannover med marskalk Bernadotte, ett möte som skulle ge upptakten till F:s insats i Sveriges historia. Efter freden i Paris 1810 beslöt han återvända till Sverige för att bevaka sina affärsintressen och söka få ersättning för de förluster han ansåg sig ha lidit genom kaperier, underslev och brand. Då han ryktesvis fått höra om Bernadottes sv tronföljarkandidatur, skyndade han sig att gripa detta tillfälle att befordra sina intressen, tog kontakt med sv representanter i Paris och erbjöd Bernadotte sina tjänster. Med franskt pass och ett rekommendationsbrev från sv generalkonsuln Signeul till utrikesministern Lars von Engeström infann han sig 11 aug i Örebro som Bernadottes hemliga ombud. De löften han framförde till Engeström samt en skicklig agitation bland riksdagsmännen bidrog i hög grad till den uppseendeväckande omkastningen på valriksdagen och Bernadottes utkörande till Sveriges kronprins 21 aug 1810.

Efter valet hastade F tillbaka till Paris för att om möjligt före den sv delegationen lämna den nye kronprinsen sin version av förloppet, varvid hans egna insatser självfallet inte skulle komma i skymundan. Karl Johan synes visserligen ha reagerat mot F:s beskäftighet men nyttjade hans tjänster och belönade honom på olika sätt. F bosatte sig på nytt i Sverige och drev med viss framgång sina ersättningsanspråk. Under några år spelade han nu en dubbelroll som å ena sidan Karl Johans inofficielle rådgivare, å den andra franska regeringens agent med särskild uppgift att övervaka den forne marskalkens förhållande till Frankrike. I samband med 1812 års politik och de allt kärvare förbindelserna mellan Karl Johan och Napoleon blev detta dubbelspel snart ohållbart. F:s intima förbindelser med franska sändebudet och hans försök till inblandning i sv politik ledde till en begränsning av hans rörelsefrihet, och hösten 1812 nödgades Karl Johan efter lätt förklarlig tvekan utvisa sin landsman och hjälpare från 1810.

Redan under hemfärden till Frankrike sände F den franska regeringen en längre redogörelse för sina iakttagelser i Sverige, naturligt nog starkt färgad av den bitterhet han kände över Karl Johans och svenskarnas otacksamhet. Men när Karl Johan våren 1814 under de allierades ockupation uppehöll sig i Paris, skyndade F att göra sin uppvaktning och synes ha blivit påfallande väl mottagen. I en inlaga till franske utrikesministern 1815, skriven under de 100 dagarna, redogjorde F för detta samtal och sökte göra gällande, att Karl Johan inte vidare skulle biträda en koalition mot Napoleon.

Efter kejsardömets definitiva sammanbrott tycks F ha fört en ganska undanskymd tillvaro, präglad av ekonomiska bekymmer. Trots allt hade han även efter utvisningen uppburit regelbundet understöd av Karl Johan, men 1818 uppvaktade han den nyblivne konungen med klagomål över pensionens uteblivande. År 1820 hotade han att trycka »komprometterande» papper, om han ej beviljades en årlig pension på 12 000 fr. Han fick 6 000 och höll sig lugn.

Då F avlidit 1824, sökte sv ministern G Löwenhielm att med lock och pock förmå hans änka att utlämna F:s papper (förteckn över dessa i Löwenhielmska saml, vol 6 b, RA). Löwenhielms aktion misslyckades alldeles, vartill säkert bidrog, att general L Camps, konungens enskilde rådgivare, givit madame F en vink att gömma de viktigaste papperen för Löwenhielm. Karl XIV Johan förklarade till sist, att han inte hade något emot att madame F behöll dokumenten, och hon fick en pension ur konungens kassa.