Gustaf C F Löwenhielm

2 Löwenhielm, Gustaf Carl Fredrik, sonson till L 1, f 6 okt 1771 i Sthlm, Hovf, d 29 juli 1856 där, Klara. Föräldrar: hovkanslern greve Fredric Adolph L o grev Christina Augusta Fersen. Förare vid livgardet 17 maj 78, kornett vid lätta dragonreg 11 maj 79, studier i Strasbourg 81–87, löjtn vid nämnda reg 26 sept 87, stabskapten 26 maj 89, ryttmästare 26 juni 92, major vid livhusarreg 15 aug 94, sekundmajor 11 maj 95, premiärmajor 3 jan 96, kammarherre hos hertig Karl 96, överstelöjtn i armén 00, generaladjutant av flygeln 27 nov 00, deltog i samtliga riksdagar 00–48 (led av lagutsk 10 U, statsutsk 12 U o förstärkta KU 40–41), överstelöjtn vid lätta livdragonreg 5 okt 01, generaladjutant o överste i armén 30 mars 03, inspektör for kavalleriet 7 april 05, kabinettskammarherre 8 juni 09, sekundchef vid livgardet till häst 10 juni 09–17 jan 15, förste dir vid K teatern 1 juli 12–26 juni 18, generalmajor 26 jan 13, generalbefälhavare för Första kavalleribrigaden, överstekammarjunkare o minister i Wien 15, envoyé i Paris 4 april 18–8 febr 56, generallöjtn i armén 30 juni 18, inspektör för Andra kavalleriinspektionen 4 juli 19, inspektör för Första kavalleriinspektionen 16 mars 24, general av kavalleriet 11 maj 26, inspektör för kavalleriet 7 dec 33, en av rikets herrar 21 aug 37. – Led av Sv krigsmannasällsk 01, LMA 14, HedLKrVA 19, serafimerriddare 26 jan 27, HedLLA 27, LVA 30, HedLVHAA 38, HedLFrKA 40.

G 18 mars 1826 i Paris m Cléonice Ifigenie de Baguet, f 22 mars 1798 i Nîmes, d 8 maj 1853 i Paris, dtr till överste de B o hans hustru, f Ducayla (Klemming, s 19).

Om Gustaf L:s börd har yppats olika meningar, men uppgiften att han – liksom brodern Carl var – skulle varit son till hertig Karl är obestyrkt och förefaller föga sannolik. I sina på äldre dagar nedskrivna minnesanteckningar berättar L hur hans levnadsbana bestämdes, när modern som tjänstgörande statsfru föreställde sina söner för kungen. Gustav III lyssnade road till de små gossarnas militära ambitioner och lovade dem officersfullmakter. Uppenbart är att kungen med aktivt intresse följde L:s utbildning först i den aristokratiska pensionen och sedermera vid universitetet i Strasbourg.

Hemkallad 1787 fick L undergå kansliexamen inför konungen och visade stora kunskaper i språk, historia och utrikespolitik. Som vaktofficer, kavaljer hos kronprinsen och uppläsare av utländska depescher kom L att tillhöra Gustav III:s närmaste omgivning, och medan hans släkt tillhörde oppositionen, förblev L "orubblig rojalist". Uppgiften att också L skulle ha anslutit sig till oppositionen och "försonats med Gustav III på dödsbädden" (Willers) saknar stöd i källmaterialet och torde bero på en personförväxling. L hade vakten på operamaskeraden, då kungen blev skjuten, och det är känt bl a genom L:s egen livfulla berättelse, att kungen givit honom permission för att "ägna sig åt sin lilla skönhet" och att han efter skottet hoppade ner från sin loge och röjde kring den sårade med värjspetsen. – L var 20 år gammal, då han förlorade den kungliga beskyddare som han tjänat med ungdomlig entusiasm och obrottslig trohet. Under förmyndartiden berördes han inte av förföljelserna mot gustavianerna utan kunde med hertigen-regentens välvilliga stöd förkovra sig i militäryrket och fick t o m opåtalt demonstrera sin ridderliga sympati för den olyckliga Magdalena Rudenschöld.

L debuterade på den diplomatiska banan 1799, då han på egen begäran fick tjänstgöra som kurir i samband med Gattjinatraktatens tillkomst. Följande år deltog han i den stormiga riksdagen i Norrköping och visade sig inte främmande för tanken att använda vapenmakt mot oppositionen. Sitt första självständiga befäl i fält fick L som chef för detachementet i Lauenburg 1806, då han under hedersamma former utmanövrerades av en mångdubbelt överlägsen preussisk armé.

Vid finska krigets utbrott 1808 utnämndes L till stabschef hos överbefälhavaren M Klingspor. Enligt L:s framställning hade G M Armfelt erbjudit sig att ta befälet över finska armén, men då kungen vidhöll sitt beslut att utse Klingspor, hade Armfelt påyrkat, att L i så fall skulle göras till generaladjutant med hemlig fullmakt att vid behov ingripa i befälsföringen. Någon sådan fullmakt kom ej till stånd, men det är troligt att Armfelt, som vid denna tid var L:s nära vän, berättat saken för honom; enligt en version skulle en hemlig fullmakt verkligen ha erbjudits L men avböjts av honom.

L motsatte sig från början överbefälhavarens order om reträtt och anslöt sig till general C N af Klerckers plan att våga ett slag vid Tavastehus. Under det långa återtåget norrut yrkade L upprepade gånger på att man skulle hålla stånd, och till slut lyckades han i mitten av april övertala Klingspor att i ett gynnsamt läge ta upp striden vid Pyhäjoki. Kulnev hejdades av H H Gripenbergs kår, men Klingspor, som efter vanligheten befann sig på långt avstånd, ångrade sig och gav ny order om reträtt utan kontakt med L, som uppehöll sig i stridslinjen. L red i sporrsträck till högkvarteret för att få den nya ordern upphävd men förgäves. Då L upphetsad och förbittrad samt skadad vid en kullridning återvände till fronten, såg han att sv artilleri riskerade att bli erövrat av fienden. Med en liten styrka ryttare kastade han sig oförväget in i striden men blev sårad och tillfångatagen av ryssarna. Det snöpliga slutet på L:s aktiva deltagande i kriget har föranlett kritik mot honom för dumdristighet och överdåd uppeldat med hjälp av starka drycker. L har själv omtalat, att han av fältskären fått s k Rigabalsam för att döva smärtorna efter kullridningen. Artilleriets chef har å andra sidan vittnat, att L:s hänsynslösa insats räddade de utsatta kanonerna från att falla i ryssarnas händer. L hade också räknat med att få mera hjälp av de trupper som nu lämnade honom i sticket. Han räddades till livet av sin trogne adjutant M Clairfelt, Armfelts son, som också blev sårad och fånge. E Hornborg konstaterar, att L:s insats i fälttåget blev ringa, men att han på ett lovvärt sätt upprätthållit ordningen inom den retirerande armén och att hans personliga tapperhet var obestridd.

L:s fångenskap blev efter omständigheterna angenäm; på order av kejsar Alexander blev han väl omskött och fick njuta stora friheter. Hans senare så betydelsefulla bekantskap med kejsaren grundlades under fångenskapstiden, som också gav honom värdefulla kunskaper om ryska förhållanden. Efter statsvälvningen 1809 blev L utväxlad och kunde på sommaren återvända till militärtjänsten i Sverige. Han deltog som chef för tredje brigaden i expeditionen till Västerbotten utan att kunna påverka ledningen av det illa skötta företaget.

Hösten 1809 kastade sig L med iver in i debatten om hur Sverige bäst skulle kunna försvaras efter Finlands förlust och indelta arméns reducering. För att ge försvaret erforderliga resurser krävde han konskription (värnplikt), och utåt förordade han ett samgående med Frankrike för revansch och Finlands återerövring (Jansson). Som kungatrogen gustavian hade L ogillat Gustav IV Adolfs avsättning och i fångenskapen klätt sig i svart vid underrättelsen härom. Han fogade sig visserligen i det oundvikliga men kunde aldrig förlika sig med "revolutionsmännen". L var utomlands vid tiden för Fersenska mordet, men hans känslor avspeglar sig i ett senare brev till J J Berzelius, där han säger sig som Axel Fersens nevö aldrig ha upphört att hata B v Platen, som han ansåg ha tillhört de indirekt medskyldiga.

Då valriksdagen samlades i Örebro juli 1810, fick L befälet över de trupper som skulle vaka över ordningen och förhindra ett upprepande av försommarens excesser. Detta maktpåliggande uppdrag hindrade inte L att aktivt agera i tronföljarvalet. I sina livfulla brev till G F Åkerhielm har han presenterat kandidaterna och förordar närmast prinsen av Oldenburg men är inte främmande för att stödja danske kungen Fredrik VI med tanke på möjligheten av en ny nordisk union. Marskalk Bernadottes kandidatur betecknar han som "det befängdaste av allt".

När den nyvalde kronprinsen landsteg på sv jord i Helsingborg, mottogs han av L som tjänstgörande generaladjutant, och denne blev liksom sin bror Carl från början nära knuten till Karl Johan, som visste att värdesätta deras militära och diplomatiska färdigheter och inte minst deras perfekta kunskaper i franska språket. När L i slutet av 1810 ville lämna Sverige för att bosätta sig i Schweiz, sade kronprinsen honom rent ut, att han förstod, att bröderna L fruktade fransk dominans. L talade om de sv förhoppningarna att återvinna Finland, och Karl Johan sökte, inte utan framgång, övertyga dem om sin fasta vilja att hävda Sveriges självständighet och nationella intressen.

Efter mötet i Åbo 1812, där L tillhörde kronprinsens svit, kom han att i växande grad användas för viktiga diplomatiska uppdrag men framträdde också som rådgivare i militära frågor. Det var han som höll i pennan vid utformandet av överenskommelsen i Trachenberg 1813 – "han kände att Europas öde flög likt en elektrisk gnista genom hans händer". – I huvudslaget vid Leipzig deltog L som Karl Johans generaladjutant och ledde personligen stormningen av Grimmaporten 19 okt 1813. Under hela krisen 1813–14 förblev han kronprinsens språkrör och vid sidan av sin bror Carl och G af Wetterstedt den ledande sv diplomaten. I förbindelserna med kejsar Alexander var L den förtrognaste budbäraren, och för norska frågan blev hans beskickning till London vid årsskiftet 1813–14 av största vikt. Efter konventionen i Moss sändes L till Karl XIII med stortingets proklamation om Sveriges och Norges förening. Kronprinsen bad därvid kungen att med svärdsordens storkors dekorera "denne general som med ett verksamt och outtröttligt nit utfört alla de uppdrag som blivit honom anförtrodda".

När Karl XIV Johan blev konung 1818, beslöt han att till minister i Paris utse L, som var hans närmaste förtrogne i internationella frågor och dessutom en för regimen i Frankrike acceptabel kandidat. Därmed inleddes "den förnämsta diplomatiska beskickningen i 1800-talets Sverige" (Höjer 1960). Under de nära 40 år som L representerade Sverige i den franska huvudstaden blev beskickningen inte endast en ledande diplomatisk institution och en första rangens informationskälla: den utvecklades till ett centrum för sv kultur och en bas för sv propaganda i utlandet. Många samtida har vittnat om L:s enastående gästfrihet och välvilja mot landsmän, som hos honom alltid fann "ett öppet hus" och en beredvillighet att gagna och hjälpa dem på alla sätt.

I förhållande till press och litteratur intog L en nyckelställning, och i Karl Johans målmedvetna strävan att inför samtid och eftervärld försvara sitt handlingssätt var L utan jämförelse den främste medhjälparen. Han medarbetade själv flitigt i pressen och drog sig inte för att använda mutor och inlösen, när det gällde att stoppa misshagliga skriverier. Alltid mån om sitt lands ära och kungahusets anseende ingrep han med kraft mot smädliga eller nedsättande omdömen; han utmanade sålunda en gång den franske utrikesministern på duell, då denne i deputeradekammaren nämnt Sverige bland makter av tredje ordningen.

Som minister i Paris släppte L ingalunda kontakten med hemlandet, där han regelbundet vistades och deltog i politik och sällskapsliv. Som framskjuten medlem av sitt stånd bevistade han tio riksdagar från 1800 till 1848. Konservativ och konungsk bekämpade han den mot senare delen av Karl Johans regering framväxande oppositionen. Med intresse och talang ägnade sig L främst åt konstitutionella och militära frågor. Som talare på riddarhuset uppträdde han gärna och kallades i pressen "vältalighetens porlande thépanna".

Redan 1812 sökte L genom skrifter och motioner åstadkomma en enhetlig ledning för krigsmakten under en särskild krigsminister, och 1830 utgav han en broschyr Om styrelsens organisation i Sverige, som förebådade departementalreformen. I den norska frågan överlämnade han 1828 ett memorandum (tr i HT 1905), där han förordade fasthet och vid behov användande av maktmedel. Som generalinspektör över kavalleriet vakade han över sitt älsklingsvapens utveckling. Vid flera tillfällen sökte kungen förmå L att inträda i regeringen som utrikesstatsminister, men han avböjde detta, liksom anbudet att fungera som lantmarskalk.

L:s diplomatiska verksamhet inskränktes inte till Paris. Han användes för en rad särskilda missioner till andra länder dels av representativ karaktär som kröningar och kungliga giftermål dels speciella beskickningar t ex till Ryssland 1834. Hans nära 40-åriga tid som beskickningschef i Paris var händelserik och krävande under två monarkier, flera revolutioner, en kortvarig republik och till sist ett nytt kejsardöme. Monarkist och legitimist också i Frankrike gjorde L ett uppmärksammat försök att rädda Karl X:s tron 1830. L blev med tiden alltmer hemmastadd i den franska huvudstaden och åtnjöt oavsett regimerna ett stadgat anseende som en förnämlig representant för Sverige och en stor vän till Frankrike. Under regeringskrisen i Sverige 1840 talade utrikesminister G Stierneld om att han hoppades till sin efterträdare få L "som aldrig skulle samtycka till ett mot Frankrike fientligt beslut".

Att L:s lysande diplomatbana skulle sluta på ett tragiskt sätt berodde på att han inte kunde inse, att hans höga ålder och till sist sviktande själsförmögenheter gjorde det omöjligt för honom att kvarstanna på sin post, särskilt i 1850-talets internationella krisläge. L:s koncept till depescher och brev i beskickningsarkivet vittnar om "ett tröstlöst förfall" under hans sista år som beskickningschef, och han tycks ha samlat sina sista krafter "för att för sig själv och andra dölja den bittra sanningen" (Hallendorff).

De storpolitiska underhandlingarna med västmakterna under Krimkriget leddes av Oscar I, som begagnade sig av speciella agenter bakom L:s rygg och mottog rapporter från L underställd legationspersonal. Så stort var dock L:s anseende och kungamaktens obligation till honom att den oundvikliga rappellen uppsköts i det längsta. Först på nyåret 1856 skrev kungen ett egenhändigt brev för att meddela att han inte längre ville hindra L från att njuta den vila man behöver vid livets afton. I brevet, som var formulerat i de välvilligaste ordalag, tillförsäkrades L en pension på 3 000 rdr. L klagade i brev till sin vän L Manderström, som var utsedd att efterträda honom, över "det bittraste missöde" som drabbat honom och kunde ej finna annat skäl till rappellen än onåd. Under inflytande av Manderströms kloka uppträdande lugnade sig L och kunde glädja sig åt all uppskattning och vänlighet han fick röna.

I sitt enskilda liv var L ett "barn av sin tid" och ansågs i ungdomen vara en verklig Don Juan. Han var flera gånger förlovad, bl a med en fröken Kurck, men först vid 55 års ålder skulle, som han skrev till Wetterstedt, "den gamla chassiehästen spännas i par". Hans maka tillhörde en rik och förnäm fransk familj. L drabbades av svåra familjesorger; den ene sonen dog vid späd ålder och den andre var gravt utvecklingsstörd; hustrun, som var mycket yngre än L, gick bort före honom. Av familjen överlevdes han endast av sin i Frankrike gifta dotter. Sin sista tid tillbragte L tillsammans med sin likaledes åldrige bror Carl i Sthlm.

Utom depescher och andra tjänsteskrivelser skrev L under sitt långa verksamma liv en ofantlig mängd brev, som ofta på ett för forskningen givande sätt kompletterar de officiella skrivelserna och dessutom ger åtskilliga bidrag till tidens "chronique scandaleuse". Han strödde omkring sig memoranda, artiklar, broschyrer och biografier. För den historiska litteraturen spelade han en märklig roll som granskare och "tillrättaläggare".

L lät sig gärna intervjuas på äldre dagar, och hans minnesanteckningar från ungdomen tillkom i samband med ett besök av Anders Fryxell. Han underkastade E M Arndts Schwedische Geschichten en ingående granskning och bidrog med upplysningar och korrigeringar till Schinkel-Bergmans Minnen. Hans korrekturläsning 1846 av C v Stedingks memoarer ledde till åtskilliga komplikationer och tendentiösa uteslutningar (Clason).

L var liten och spenslig med en elegant figur och fina anletsdrag. Han var livlig i rörelserna och mycket spänstig, skicklig ryttare och fäktare samt duktig simmare högt upp i ålderdomen. L hade ett ovanligt rörligt intellekt, var snabb i uppfattningen och skarp i tungan. Spirituell och musikalisk var han en lysande sällskapsmänniska. Han sjöng och spelade klarinett och uppträdde som talangfull amatörskådespelare. L.s stora intresse för teatern och särskilt operan, som utvecklades under Gustav III:s tid, ledde till att han vid sidan av sina betydelsefulla militära och diplomatiska uppdrag fick fungera som chef för K teatern 1812–18, enligt senare vitsord en av tidevarvets driftigaste teaterchefer.

L var en dugande militär, framför allt en ovanligt skicklig och framsynt kavalleriofficer. Som framstående diplomat betydde han väl så mycket ur kulturell synpunkt som ur politisk. Han var Sveriges främste litteräre och propagandistiske agent. Lojal och smidig kunde han vara självständig ända till trotsighet. L var en verklig grandseigneur men ägde också "den folkliga bonhommie, som gör populär bland alla samhällsklasser" (Hallendorff).