Ulric Gustaf Franc

Franc, Ulric Gustaf, f 16 april 1736 på Janslunda, Överselö (Söd; enl Riddarhusgeneal), d 23 maj 1811 i Sthlm (Nik). Föräldrar: lagmannen Johan F o Elsa Christina von Beijer. Inskr vid Uppsala univ 5 maj 1752, eo kanslist i utrikesexp 21 febr 1754, kopist 1 aug 1758, kanslist 9 okt 1759, leg:sekr i Haag 19 okt 1762, k sekr 20 nov 1769, 1:e sekr i presidentkontoret 1 juli 1773, presidentsekr 11 juni 1776, statssekr 10 mars 1787, led av rikets ärenders allm beredn 1789–92, överpostdir 21 (ej 12) mars 1791, entledigad 20 dec 1793, åter överpostdir 2 jan 1797, avsked 30 mars 1809. – RNO 1780, HedLVS 1788, KNO 1790, LVA 1792 (preses 1799). – Ogift.

I nära 20 år tjänstgjorde F på underordnade poster i kansliet och utrikesförvaltningen; först sedan Ulric Scheffer efter statsvälvningen blivit kanslipresident, blev den kunnige, arbetsamme och lojale sekreteraren mera uppmärksammad. Avdelningschef i presidentkontoret 1773 utnämndes han 1776 till presidentsekreterare, dvs chef för kanslipresidentens kansli. Än mer framskjuten blev F:s ställning inom utrikesledningen, då Gustav III under 1780-talet avvecklade kanslipresidentens ämbete och blev sin egen utrikesminister. F fick nu som kabinettssekreterare (presidentsekreterare) föredraga utrikesärendena direkt inför konungen. Hans förhoppning att bli utnämnd till hovkansler gick dock ej i uppfyllelse. Gustav III uppskattade F för hans gedigna kunskaper, hans tjänstvillighet och hans spirituella väsen men synes ej ha ansett honom vuxen en självständig chefspost inom kabinettet. Kungens förtrogne Elis Schröderheim har beskrivit F som »en träl i sitt arbete, löjlig i sin vanité, important, hög men glad och aimabel bland sina vänner».

Något egentligt inflytande på utrikespolitiken utövade F knappast; han tjänade med energi och skicklighet en politik som ingalunda alltid hade hans gillande. Inför ryska kriget 1788 gav han i brev till sina vänner uttryck åt kritik ooh pessimism, och han ironiserade över intermezzot vid gränsen som han ansåg vara arrangerat. Å andra sidan tog han på det skarpaste avstånd från »hemma-ryssarna», som han kallade den kungafientliga oppositionen.

F:s storhetstid inföll under Gustav III:s sista år. Vid sidan av sin vän och beskyddare G M Armfelt gjorde han en uppmärksammad insats vid fredsunderhandlingarna i Värälä, och våren 1791 blev han under konungens utrikes resa medlem av tf regeringen. Härunder samarbetade han särskilt väl med Armfelt och förberedde det alliansfördrag mellan Sverige och Ryssland som avslöts på hösten s å. Ryska kejsarinnan, tidigare av F benämnd l'immense Catherine», belönade honom med en stor penningsumma, som i ett slag rangerade hans dåliga affärer. År 1791 utnämndes F, som redan 1786 avböjt en landshövdingebefattning, till överpostdirektör med bibehållande av tjänsten som statssekreterare för utrikesärenden.

Länge fick F inte njuta sin framgång ooh det nya liv som rikedomen satt honom i stånd att föra. Några dagar efter en stor fest, som F gav för sina vänner, skedde mordet på konungen. Hade de sammansvurnas planer helt lyckats, skulle F ha arresterats och berövats alla sina ämbeten. Nu blev han avkopplad från varje befattning med utrikesärendena men fick behålla sin tjänst som överpostdirektör. F:s bitterhet mot den nya regimen tog sig klara men dock försiktiga uttryck i den livliga brevväxling han underhöll med Armfelt åren 1792–93. Han dyrkade minnet av »sin salige herre», härmades över förföljelserna mot gustavianerna och uppsade bekantskapen med sin mångårige vän Nils von Jacobson, när han erfor, att denne »umgåtts med kungamördare».

Inte oväntat blev F indragen i regeringens uppgörelse med den s k Armfeltska sammansvärjningen, men den enda anklagelse mot honom som kunde vidhållas gällde missbruk av fribrevsrätten. Reuterholm hade emellertid skyndat att skilja F från tjänsten, och F nödgades tillbringa några år i overksamhet och tryckta förhållanden, till dess att han på nyåret 1797 av Gustav IV Adolf återinsattes i sitt ämbete som överpostdirektör.

Åldrad, utsliten och sjuklig kunde F dock ej längre göra någon verklig insats. Postärendena drogs efter 1801 alltmer in under kanslipresidentens byrå, och när F efter statsvälvningen 1809 beviljades avsked, hade han i realiteten sedan länge upphört att utöva sitt ämbete.