Elis Schröderheim

2 Schröderheim, Elis (före adl Schröder), sonson till S 1, f 26, dp 28 mars 1747 i Sthlm, Hovf, d 30 aug 1795 i Solna (ej i db). Föräldrar: biskopen Georg (Jöran) Claes Schröder o Margareta Elisabeth Elis. Adl tills med sina syskon för faderns förtjänster 10 okt 59, inskr vid UU 28 aug 60, eo kanslist i kammarexp 64, kopist 26 april 68, kanslist där 20 april 73, prot:sekr vid K kansliet 12 aug 73, ordenshärold 28 april 74, förste exp:sekr vid inrikes civilexp 25 okt 75, sekr i bondeståndet vid riksdagarna 78 o 86, rikshärold 28 april 80–28 april 86, statssekr i inrikes civilexp 19 april 82, led av Generaltulldir 85–91, v landsh i Uppsala län 5 okt 86 o 2 febr 87, led av rikets ärenders allm beredn 89–92, sekr i SU vid riksdagarna 89 o 92, ordf i Nummerlotteridir 91–92, tf hovkansler 4 jan 92, landsh i Uppsala län 8 aug 92–29 april 94. – LPS 81, LSA 86, LVA 86, HedLVHAA 91, HedLVS 93.

G 26 nov 1776 i Sthlm, Nik, m Anna Charlotta v Stapelmohr, f 24 sept 1754 (Fougt) i Gbg, d 1 jan 1791 i Sthlm, Hedv El, dtr till överdirektören Christoffer Lorentz v S o Maria Lucretia Dittmer.

Redan som barn hade S en flyktig kontakt med prins Gustav, den blivande Gustav III, då hans far som dennes kristendomslärare tidvis vistades på Drottningholm. Något närmare bekanta skall de ha blivit först 1768 i samband med att Adolf Fredrik tillfälligt frånträdde regeringen. På gott och ont kom S:s hela vuxna liv att bestämmas av förhållandet till Gustav III. Under en militärmanöver i Skåne 1774 och under kungens eriksgata i Finland året därpå, då S tjänstgjorde som föredragande av inrikesärenden, lärde sig kungen att uppskatta både hans skicklighet i ämbetsgöromålen och hans avväpnande humor och kvickhet. Som förste expeditionssekreterare i inrikes civilexpeditionen från 1775 blev han i realiteten expeditionens chef, formellt underställd en passiv statssekreterare ända till 1782, då han själv utnämndes till befattningen. Delvis oförskyllt har S av både samtid och eftervärld uppfattats som den främste representanten för tidens korrumperade statsförvaltning med en fullständigt öppen ämbetshandel, som i S:s fall framför allt gällde regala pastorat. Både för kungen och för S var den sökandes religiösa inställning och kyrkliga meriter av underordnad betydelse, medan vederbörandes betalningsförmåga och användbarhet i politiska syften spelade desto större roll. Nonchalansen gentemot de teologiska kraven blev bara alltför uppenbar då kungen 1786 planerade att göra S till ärkebiskop, en plan som emellertid skrinlades av hänsyn till den klerikala oppositionen. Systemet med ämbetshandeln var dock inte S:s uppfinning och intäkterna från verksamheten torde till stor del ha tillfallit kungen själv och personer som han ville gynna, medan S:s inkomster var jämförelsevis blygsamma.

Som kungens gunstling och förtrogne fick S uppdrag som inte sällan låg långt utanför hans ämbetsåligganden. "Ofta utnyttjade han en och samma person till alla möjliga förrättningar, även de mest främmande för deras yrken", skriver S om Gustav III, säkert inte minst med tanke på sin egen person. Vid 1778 års riksdag utsågs han av kungen till sekreterare i bondeståndet med ungdomsvännen Carl Michael Bellman (bd 3) som notarie. Han fick här användning för hela sin smidighet och förhandlingsskicklighet och lyckades i allt väsentligt manövrera ståndet efter sin, dvs kungens, vilja. Följande riksdag, 1786, medförde däremot svåra motgångar för honom och kom att markera en radikal förändring i hans ställning både som gunstling och som ämbetsman. Indignationen över pastoratshandeln var starkast bland prästerna men hade spritt sig även till de övriga stånden. För att i andra frågor få sin vilja fram tvangs Gustav III att offra hela systemet och därmed också S. Denne ersattes nu vid behandlingen av kyrkliga ärenden av en ecklesiastik beredning, som organiserats av S:s fiende prosten Carl Gustaf Nordin (bd 27) och som effektivt utestängde S från allt inflytande vid tillsättningen av prästtjänster.

Även som kungens gunstling efterträddes S i viss mån av Nordin. Gustav fortsatte dock att ta hans tjänster i anspråk och låta sig underhållas av honom. Han beordrade S att följa med till krigsskådeplatsen i Finland 1788 och senare på året till Gbg men höll honom utanför viktigare politiska överläggningar. I intrigspelet kring Gustav III ingick S en halvhjärtad allians med Gustaf Mauritz Armfelt (bd 2), framför allt riktad mot deras gemensamma fiende Johan Christofer Toll. Denne hade verksamt bidragit till den lyckade utgången av statsvälvningen 1772 och åtnjöt länge kungens odelade förtroende. Vid riksdagen 1786, som Toll sades ha initierat, hörde han liksom Nordin till den falang som aktivt motarbetade S men föll själv i onåd två år senare under kriget mot Ryssland. Inför riksdagarna 1789 och 1792 fungerade S som mellanhand mellan kungen och ständerna. Han tjänstgjorde vid dessa riksdagar också som sekreterare i SU. För att trots allt visa sin uppskattning för hans insatser erbjöd kungen honom friherrevärdighet, vilken han dock frånsade sig.

Efter Gustav III:s död i mars 1792 närmade sig S den nya styrelsen och demonstrerade på olika sätt sin lojalitet gentemot hertig Karl. Han var till en början väl sedd både av hertigen och av den nye makthavaren Gustaf Adolf Reuterholm (bd 30), medan flera andra av Gustav IILs förtrogna snabbt avlägsnades från hovet och från sina ämbeten. Även S blev förflyttad då han utnämndes till landshövding i Uppsala, men någon brytning med hertigen-regenten och Reuterholm var det ännu inte fråga om. Landshövdingeämbetet i Uppsala hade han tidigare sökt och även under korta perioder förvaltat, men Gustav III hade inte för någon längre tid velat undvara honom i sin närhet. Även om S nu hellre hade stannat i Sthlm, kunde han inte avböja utnämningen, särskilt som den kombinerades med ett substantiellt bidrag till sanering av hans stora skulder.

Som landshövding uppträdde S med takt och klokhet. Oroligheter bland studenterna, delvis inspirerade av franska revolutionens idéer, lyckades han bemästra och framställde dem i sina officiella rapporter som ganska oskyldiga upptåg. S:s förhållningssätt i sådana situationer gjorde honom populär i vida kretsar, inte minst bland stadens ungdom. Trots många bevis på uppskattning vantrivdes han dock i Uppsala och anhöll redan våren 1793 om avsked med pension. Hans ansökan avslogs, men när han på nyåret följande år blev indragen i förräderiprocessen mot Armfelt stod det klart att han inte kunde kvarstå som konungens befallningshavande, trots att man konstaterade att han var helt oskyldig. Sitt sista levnadsår tillbringade han, återigen svårt skuldsatt och i stort sett medellös, på bostället Järva utanför Sthlm, som han av Gustav III fått dispositionsrätt till på livstid.

När S 1786 av Gustav III insattes som en av de första ledamöterna i SA, motiverades det av kungen dels med hans förmåga att formulera k brev och förordningar, dels med ett åminnelsetal som han 1781 hade hållit över riksrådet Hans Henric v Liewen (bd 22). Det senare var det enda arbete som dittills hade tryckts i S:s eget namn. Desto ymnigare flödade hans produktion av ämbetsskrivelser, "vari Konungen förklarat sina tänkesätt för sitt hus, sitt hägn åt vettenskaper, sin aktning av förtjänster, sin benägenhet för redliga undersåtare", som S själv uttryckte saken i sitt inträdestal. En aktuell text av det slaget var akademins statuter, som S hade formulerat efter kungens anvisningar. Han arbetade även i fortsättningen effektivt bakom kulisserna med projekt som skulle ge akademin en hållbar ekonomisk bas. Redan 1769 hade S gjort en annan betydelsefull insats för sv litteratur som en av stiftarna av ordenssällskapet Utile Dulci, där han länge verkade som organisatör.

S:s äldsta och närmaste vän bland tidens författare var Bellman, som stod utanför de båda nämnda samfunden, men S umgicks också med skalder som Johan Gabriel Oxenstierna (bd 28), Johan Henric Kellgren (bd 21) och Carl Gustaf af Leopold (bd 22). Hans beröring med Thomas Thorild inskränkte sig i stort sett till en uppmärksammad disputationsakt i Uppsala 1788, då Thorild i Gustav III:s närvaro försvarade en avhandling om Montes-quieu och S framträdde med en spexartad extraopposition. I S:s skönlitterära oeuvre återfinns några bagateller för teatern, däribland prologen Kaffehuset, som uppfördes vid hovet i aug 1783 och fick mycket beröm för sin kvicka dialog. 1786 skrev han en parodi i Carl Israel Hallmans (bd 18) stil över operan Gustaf Vasa, Campios seger över Lotto, senare bearbetad med titeln Gustava Gök. Campio var ett kortspel som hade uppfunnits av en av S:s vänner och som han själv ägnade sig åt med stor entusiasm. Vidare försvenskade S Antoine de La Salles L'Officieux under titeln Fjäsken eller Den beställsamme samt ytterligare ett par franska stycken. Som en av sin tids mest uppburna talare framträdde S med en rad åminnelsetal, där en försiktig kritik någon gång smyger sig in i den traditionella panegyriken. I ett par ambitiösa presidietal i VA tog han upp ämnen ur sv historia. Det första, från aug 1787, behandlar folkliga seder och bruk såsom de återspeglas i de medeltida lagarna, och fem år senare ventilerade han frågan om Sveriges uppodling och folkmängd i äldre tid. I VHAA höll han 1791 ett tal om nöjen, vilket formade sig till en historisk översikt över nöjeslivet vid det sv hovet genom tiderna. S:s historiska intresse manifesterade sig också i den översättning av William Robertsons historia om Karl V, som han påbörjade mot slutet av sitt liv och som fullbordades av annan hand och utgavs 1800-04 med ett företal av Nils v Rosenstein (bd 30).

Det var som samtidshistoriker S gjorde sin bestående litterära insats. Under sin sista tid på Järva författade han några uppsatser som utgör bidrag till den gustavianska tidens historia och bygger på hans egna iakttagelser och erfarenheter. I Konung Gustaf III, hans rådkammare och gunstlingar tecknade han en serie porträtt av männen kring kungen, ofta aforistiskt tillspetsade men samtidigt med en uppenbar strävan till objektivitet och oväld. Det är egentligen bara i porträttet av Toll som de gamla känslorna av hat och vämjelse överväger. "Få människor hava burit ett mera argt eller lika elakt hjärta", skriver han. "Han ägde varken kunskaper, undervisning eller uppfostran." Med beundransvärd konkretion och psykologisk skarpsyn har S återgivit kungens uppträdande i kritiska och dramatiska situationer i uppsatser om kungaparets andre son, den i späd ålder döde hertigen av Småland, vidare om riksdagarna 1789 och 1792 samt om kungens sista dagar. Vid sidan av S:s omfattande brevväxling utgör dessa uppsatser ovärderliga bidrag till vår kännedom om Gustav III och miljön kring honom.

S blev efter hand medlem i de flesta av tidens många ordenssällskap. Redan 1765 intogs han i Frimurarorden. I en av sina sent tillkomna uppsatser betecknar han frimureriet som "ett ibland de nöjen, som omväxlade med alla andra" och ger en ironisk-kritisk bild av ordenslivet och dess företrädare. Han tycks ändå inte ha varit opåverkad av den ockultism som utövades i en trängre krets av ordensledamöter kring Gustav III och hertig Karl; hans redogörelser för möten med andebesvärjaren Gustaf Björnram (bd 4) i ett par brev till Gustav III 1780 andas både intresse och respekt. Avslöjandet av Björnram ett par år senare tycks dock för all framtid ha gjort honom immun mot varje form av mysticism.

Redan i sin tidiga ungdom blev S känd för sina unika sällskapstalanger. "Man fann honom överallt angenäm, i glädjen alltid ny, full av uppfinning, ett snille även för känslans tillfredsställelse och så egen i rolighet, att på en gång alla åldrar sökte och firade honom där han var" (E S: bidr ...). Tillsammans med sin hustru, den intelligenta och frispråkiga Anna Charlotta von Stapelmohr, förde han i sin välmakts dagar ett stort hus och drog till sig gräddan av Stockholmsnoblessen, ett överdåd som effektivt bidrog till hans alltid svaga ekonomi och slutliga misär. Han begrovs i en namnlös grav på Hedvig Eleonora kyrkogård, som först 1980 ungefärligen lokaliserades och fick en sten.