Adam Fredenstierna

Fredenstierna, Adam (före adl Schütz), f 24 dec 1685 i Viborg (enl originalgeneal, RHA), d 4 (ej 1) maj 1772 i Sthlm (Klara). Föräldrar: fältskären Adam S o Anna Moderus. Inskr vid Viborgs gymnasium 9 aug 1700, vid Åbo akad 14 maj 1703, eo kanslist vid kammarkoll o defensionskommissionen 1706, auskultant vid Svea hovrätt 3 juni 1708, tjänstg som registrator o eo kanslist där 1710, notarie vid kommissionen i Västergötland o Bohus län ang »egennyttigheter o förtryck» mot allmogen jan 1711, v fiskal i riksens ständers bank 6 okt s å, actor o advokatfiskal där jan 1716, assessor i Åbo hovrätt 3 nov 1721, adl 4 okt 1726, assessor i Svea hovrätt 5 jan 1728, actor i kommissionen rörande allmogens klagomål i Skåne 1730–31, hovrättsråd i Svea hovrätt 27 sept 1736, led av Sthlms stads brand- o försäkringskontors direktion 1746–47, justitiekanslers n h o v 11 juni 1752, justitiekansler 1 dec 1755, president i Åbo hovrätt 7 april 1758, i Svea hovrätt 13 sept 1768, deltog i samtliga riksdagar 1726–66, led av sekreta utsk, mindre sekreta deputationen o bankodeputationen vid 1742–43 års samt sekreta utsk, justitie- o stora deputationerna vid 1765–66 års riksdag.

G 21 sept 1721 trol i Sthlm (Ty) m Engel Maria Kyper, dp 4 okt 1700 där (Ty), d 15 dec 1755 där (Nik), dtr till sidenhandl Anton K o Catharina Neuman.

År 1706 övergav F det av ryssinvasion hotade Finland för att söka sin lycka i Sthlm. På vägen dit förliste fartyget, varvid han med knapp nöd undkom med livet. Den mani för politiskt intrigspel som har förlänat F:s namn en dyster klang för eftervärlden framträdde redan då han under de sista åren av Karl XII:s regering kastade sig in i de konspirationer mot enväldet, som bedrevs av främst Per Ribbing och Carl Gustaf Gyllencreutz. F berättar i sitt bekanta memorial till författningens tolkande, att han hedrades med de båda ovannämndas vänskap och förtroende, så att han invigdes i deras planer, och vid kretsens sammanträden satt vid protokollet. Trots att F:s memorial, tillkommet på ett långt tidsavstånd från händelserna, innehåller uppenbara felaktigheter, finns intet i det som strider mot 1719 års idéer och stämningar, en tankevärld som f ö skulle hålla honom fången hela hans långa levnad och förklara hans uppträdande som frihetstida politiker. F ser tyranniska regimer i Kalmarunionens danskvälde och i den medeltida katolska kyrkomakten. Gustav Vasa blir därför en frihetens återställare efter andligt och världsligt förtryck. Den därefter följande lyckliga utvecklingen anser han bryskt avbruten 1680 genom det karolinska enväldet. Det gällde därför för frihetens vänner att stå väl rustade för att kunna avskaffa enväldet, om ödet skulle foga det så att, som F skriver i sitt memorial, en »kula med polett uppå skulle ända den glorieuse monarkens liv». För ett sådant läge var det nödvändigt att utarbeta en ny regeringsform. Redan före skottet vid Fred-rikshald förelåg det omsorgsfullt genomarbetade utkastet till en sådan. Efter nyheten om konungens död gjordes en ytterligare bearbetning, innan projektet blev utskottsbehandlat, antaget av stånden och 21 febr 1719 högtidligen promulgerat som grundlag. I sitt memorial lämnar F ett av de viktigaste bidragen till kunskapen om förarbetena till den nya författningen, om vilken han fäller orden, att den »av änglar ej synes kunna bättre författas».

Sedan den nya tiden brutit in blev F assessor först i Åbo hovrätt och efter transport i Svea hovrätt, där han avancerade till hovrättsråd. Vid den stormiga riksdagen 1742–43, då räfsten med hattarnas krigspolitik skulle äga rum, framförde han krav på en grundlig revision av rikets medelsförvaltning, tydligen i avsikt att aktualisera hela krigsskuldfrågan. Han inledde samtidigt en häftig kampanj mot riksbankens kreditgivning åt de av regeringen gynnade hattspekulatö-rerna Plomgren, Kierman och Broman. I den Springerska s k principalatstriden, där mössorna erkände väljarnas, dvs principalernas, rätt att kräva redovisning av riksdagsombuden, företog sig F i hovrätten en del machinationer till Springers förmån, som sedan brännmärktes vid nästföljande riksdag i sekreta utskottet.

Under 1740-talet, då partikampen våldsamt skärptes och hattarna med utnyttjande av den patriotiska stämningen i landet efter den »nationella förklaringen» stod redo att med hård kraft slå ned mössoppositionen, drevs denna till delvis rent underjordisk verksamhet. De ryska ministrarna v Korff och Nikita Panin deltog i mössornas partikonklav och sökte tillmötesgå dennas krav på ryska flottdemonstrationer och pengar åt riksdagsmännen i mösspolitikens intresse. Om F intog någon nyckelposition inom partiet är tvivelaktigt, men säkert är, att han vid denna tid obetingat gick Rysslands ärenden. Den utrikespolitiska situationen blev 1749 ytterst hotfull. Minister Panin deklarerade, att Ryssland med alla tjänliga medel ämnade uppehålla Sveriges regeringssätt, och på våren 1749 kryssade den ryska flottan utanför de finska skären.

Ytterlighetsmännen bland mössorna fann nu tiden mogen att slå till. F uppvaktade Panin och tackade honom med tårar i ögonen för kejsarinnans behjärtade ingripande till värn för den svenska friheten, men tydligare, visade han vad han förde i skölden, när han vid ett senare tillfälle ånyo uppsökte Panin och överlämnade sitt sensationella »Oförgripliga förslag», vars grundtankar han med rätt eller orätt påstod att även mössledaren och förutvarande riksrådet Samuel Åkerhielm biträdde. F förordar ett kombinerat ryskt-danskt anfall mot Sverige. Huvudoperationen skulle utgöras av en rysk överrumpling av huvudstaden. Den landsförrädiska skriften är grundad på noggranna observationer av det sv försvaret samt överväganden, hur detta snabbast skall kunna betvingas, vilket väl ofrånkomligen får anses ha förutsatt rådplägningar med högre officerare. Den utmynnar slutligen i krav på riksdagskallelse, hattrådets fängslande och ställande inför rätta samt besättande av rikets högsta ämbeten med »gamla, ärliga och välförtjänta män». I alternativa framställningar modifierar F sina planer till att omfatta även ett ryskt infall i Finland, där han påstod, att missnöje var rådande, och förordade sammankallande av en finsk ständerförsamling, samtidigt som ett manifest skulle utfärdas, vari Rysslands kejsarinna förklarade, att ej en handsbredd av Sveriges och Finlands jord eftertraktades av befriarna. Vid denna tid spelades en del förfalskade riksdagsakter i händerna på Panin. Enligt dessa förbereddes en statskupp mot regeringssättet, och F gjorde sitt bästa att upphetsa Panin att tro på dessa dokuments äkthet (utredn hos Malmström).

Något inskridande mot F kunde i brist på bevis aldrig ske, ej ens efter fasttagandet av den ryske agenten, hovauditören Hoof, vilken utsänts att utspana förhållandena i gränstrakterna mot Norge och som angav både F och Åkerhielm som huvudmän för en riksförrädisk sammansvärjning med Ryssland. Att samtiden hade sina starka misstankar mot F framgår av Carl Gustaf Tessins minnesanteckningar, där denne konstaterade, att »Baron Korff hade för allas ögon ett svenskt kansli. Han presiderade och presidenten F var vice kansler». För sina tjänster åt den ryska politiken undfägnades F 1750 med en gåva av kejsarinnan på 1 000 duka-ter. Trots detta är man i hans fall knappast böjd att se den besoldade landsförrädaren. Drivkraften torde ha varit det rent ideologiska partihatet.

Om F:s ämbetsmannagärning divergerar de samtida omdömena. Obestridligt är, att han under hattregimen småningom genom energi och duglighet lyckades manövrera sig fram till de högsta ämbeten i en tid, då eljest partibelöningar hörde till ordningen för dagen. Som justitiekansler ingrep han med beslutsamhet vid Lovisa Ulrikas revolutionsförsök 1756 mot den rojalistiska propagandan ute i bygderna. Men hans personliga egenskaper, som gjorde honom till en notorisk processmakare och rättshaverist, kom också att ogynnsamt påverka hans ämbetsutövning.

Åren 1746–47 var F även det nygrundade Sthlms brandförsäkringskontors förste direktionsordförande. De, bevarade protokollen vittnar om rent farsartade uppträden inom direktionen. F väckte sålunda tvist om huruvida skrivelserna skulle undertecknas »gunstigast» eller »höggunstigast», och meddirektörerna påstod, att när ordföranden satte sitt namn under skrivelserna, gjorde han det med så jättelika bokstäver att det sedan inte fanns plats för deras namnteckningar. Sedan öppen konflikt utbrutit inom direktionen, nödgades F lämna denna efter att ha deklarerat, att detta var »det sämsta ämbetsrum han någonsin beklätt».

Än allvarligare satte F dock sitt anseende på spel vid förvecklingarna om det riksbekanta skatteköpet i Jäder. År 1752 inköpte han gården Alvesta i Jäders socken i Södermanland. I avsikt att där anlägga ett schäferi med engelska och spanska får begärde han och erhöll av K M:t skatteköp av sex hemman på gården med den påföljd, att bönderna med familjer, inalles ett 70-tal personer, såg sig nödsakade att gå från gård och grund.

Bönderna klagade hos riksens ständer och en skarpt pepprad skriftväxling följde. F förklarade, att »gemene hopen» ej var i stånd att »sköta schäferier» och bönderna svarade, att ingen av dem i sin fårahjord ägde en så »ynkelig gumse som herr justitiekanslern». Efter beredning i kammar- och ekonomideputationen vid 1755–56 års riksdag underkändes F:s rätt till skatteköpen och förordnades om återgång av affären. Som påbröd på smäleken begärde bondeståndet vid påföljande riksdag, att F skulle ställas under åtal för att han under meningsutbytet betecknat bönderna som »tjänstekvinnors söner» och därmed förolämpat hela ståndet.

F blev 1758 president i Åbo hovrätt men fick rätt att under riksdagarna efter eget behag uppehålla sig i Sthlm. Från Åbo inberättades dock snart, att han råkat i luven på diverse personer, dels om sin bostad i hovrättshuset och dels med hovrätten själv om ordförandeskapet på divisionerna. Först sedan mössorna äntligen kommit till makten återbördades F till Svea hovrätt som president, och vid 1768 års av hattarna inspirerade kunga- och ämbetsstrejk gjorde han ett misslyckat försök att engagera hovrätten i lojalitetsförklaring med mössregimen.

F avled tre månader före Gustav III:s statsvälvning. Hans framträdande och bortgång kom att omspänna hela den epok, med vilken hans namn är oupplösligen förenat. Om hur han tedde sig för sin samtid vittnar ett anonymt epigram, som tydligen författats under F:s tid som justitiekansler:

»När fredens stierna far sin kos, så få vi freden njuta. Och när justitien avsked tar, sig våld och orätt sluta; Det är en gåta säger du, Nå jag vill den förklara: Man måste göra skillnad på, att kallas och att vara».

F framträdde märkligt nog även som psalmdiktare i tidens pietistiska stil. Den med F samtida domprosten A Knös har tecknat F:s personlighet på följande sätt: »Att säga sanning så var han en elak gubbe. Han var finne, och av slät härkomst ... Han var mössa, men icke ens av sitt eget parti älskad. Vid alla tillfällen där han kunde göra hattarna förtret, var han oförtruten. Stor jurist, men större advokat, och kände chicaner bättre än lagen. Snål och egennyttig; vidlyftig i sitt skrivsätt, så väl som i complimenter. Han levde till en ålder av 90 år, och dödde 1772 saknad av ingen, och knappt sörjd av sine egna barn . . .».