Rutger Fuchs

Fuchs, Rutger, f 2 april 1682 i Malmö, d 10 april 1753 i Sthlm. Föräldrar: överstelöjtn o kommendanten Christian F o Susanna Eleonora Leijonsten. Volontär vid sv livreg till fot 1699, fänrik vid Västgöta tremänningsreg till fot 31 aug 1700, löjtn där 11 aug 1702, kapten 16 juni 1704, konfirm:fullm 26 febr 1707, kapten vid Dalreg 14 okt 1709, major där 30 mars 1710, konfirm:fullm 10 febr 1711, överstelöjtn där 29 sept 1712, adl 28 jan 1716 (ej introd), konfirm:fullm på överstelöjtn:beställn 16 april s å, överste där 7 juni s å, överste för Södermanl:s reg 26 juni s å, generalmajor där 18 aug 1719, frih 2 sept s å (introd 1729), deltog i riksdagarna 1719–47 (led av defensionsdeput 1723, av bankodeput 1738–39, av SU 1727, 1738 o 1742), överståth i Sthlm 18 april 1739. – KSO 1748, RoKKMO 1751.

G 1) 1706 m Margaretha Eleonore Stackelberg, f 14 jan 1676, d före 1715, dtr till lantrådet Georg S o Hildegard Dorothea Yxkull; 2) 27 febr 1715 på Skalltorp i Ö Vingåker (Söd) m frih Margareta Gyllenpistol, f 9 sept 1683, begr 7 dec 1748 i Sthlm (Jak), dtr till generalmajoren frih Carl G o Märta Rosenstråle; 3) 31 maj 1750 i Sthlm, Ridd, m grevinnan Sigrid Margareta Mörner af Morlanda, f 18 jan 1711 på Esplunda i Rinkaby (Ör), d 23 sept 1771 på Skedvi i Forssa (Söd), dtr till k rådet greve Carl Gustaf M o grevinnan Christina Anna Bielke.

Vid 17 års ålder gick F i militärtjänst. Som kapten vid Västgöta tremänningsregemente deltog han 1704 i försöket att sjöledes undsätta det av tsar Peter belägrade Narva. Den sv eskadern under amiral J De Prou (bd 11, s 109 ff) kunde emellertid inte framtränga till staden, och infanteriet tvangs av ryska styrkor att ånyo gå ombord och avsegla till Reval, där det lades i garnison. F deltog 1705 i amiral Anckarstiernas misslyckade försök att landsätta trupper nära S:t Petersburg och blev vid detta tillfälle sårad i högra sidan av en kartesch. År 1707 förflyttades han till Sverige och blev 1710 major vid Dalregementet. Han deltog i Stenbocks expedition till Pommern och Mecklenburg 1712 och sårades svårt i slaget vid Gadebusch 20 dec s å. Högra benpipan var krossad, vilket gjorde honom halt för livet. Under mer än ett år blev han oduglig till krigstjänst och vårdades i Wismar. Efter freden fick han för sina blessyrer ofta undergå brunns- och badkurer vid bl a Loka och Medevi.

Sedan F tillfrisknat reste han hem till Sverige och var under åren 1714 och 1715 förlagd i Roslagen på vakt mot ryssarna. Han deltog som regementschef i fälttågen mot Norge 1716 och 1718 och gjorde vid flera tillfällen utmärkta insatser. Sedan Karl XII stupat, namnes F bland de officerare, till vilka krigskassan utdelades.

Sin största och mest kända militära insats gjorde F vid ryssarnas försök i juli 1719 att framtränga vid Baggensstäket. Det tessinska Boo på Värmdön brändes. Då ryssarna 13 aug angripit C B v Dahlheim (bd 9, s 720) vid Baggensstäket och rapport härom kommit till Sthlm, fick F, som med sitt regemente stod vid Skarpnäck, order att avgå till Stäket. F sände först dit sin överstelöjtnant H J v Essen (bd 14, s 615) som anlände vid 1/2 7-tiden. Denna åtgärd blev mycket betydelsefull för stridens utgång. När F själv anlände vid 8-tiden, kastade sig hans bataljoner med fälld bajonett över ryssarna. Dessa drevs definitivt bort, och F blev dagens hjälte. Han utnämndes till generalmajor och blev kort därefter friherre.

Som riksdagsman slöt sig F till Arvid Horn. Vid striden om adelns privilegier 1719 företrädde han en strängt aristokratisk uppfattning. Han erbjöds 1727 en riksrådsplats men avböjde, därför att han sade sig som militär »ej kunnat ernå den kunskap, som en så hög och förnäm tjänst fordrade». Ständerna uttalade i anledning av avsägelsen, att »K M:t täcktes hava generalmajor F i nådigt minne så väl för hans berömvärda, trogna tjänster som vid detta tillfälle förklarade modesti . . .». Vid 1738–39 års riksdag rycktes F med av hattarnas krigiska stämningar. Han gick nu emot Horn och blev en av de generaler, som höll bord för de krigslystna unga officerarna, det s k lilla generalitetet. Han undertecknade 1739 såsom en av de tolv ledamöterna i den internaste kretsen av sekreta utskottet det s k sekreta bihanget, som gav K M:t rätt att under vissa omständigheter utan riksdagens hörande börja krig med Ryssland. Ungefär samtidigt utnämndes F efter påtryckningar från riksdagens sida till överståthållare efter M Törnflychts död. Redan i början av 1740 skilde han sig dock från de krigiska hattarna och blev snart en av de mest framträdande i kretsen kring mösspartiets chef Samuel Åkerhielm. F:s deltagande i den hårda domen över Ch E Lewenhaupt gjorde honom oerhört impopulär bland hattarna, som begagnade, varje tillfälle att komma åt honom. Under de oroliga åren 1742–43 hade F stora svårigheter som överståthållare. Han klagade över den överhandtagande fattigdomen och tiggandet i Sthlm. Flyktingar kom från Finland, ryska flottan hotade och dalupproret vållade oro och splittring. F följde konung Fredrik, då denne red ut för att göra dalkarlarna föreställningar.

De personer inom borgerskapet, som drog fördel av hattarnas näringspolitik – särskilt storgrosshandlarna – med bröderna Th och A Plomgren samt G Kierman i spetsen – stod i spänt förhållande till F. Han var underkunnig om Chr Springers aktion mot Th Plomgren 1743 och gjorde vad han förmådde för att stödja den. Vid riksdagen 1746–47 var F medlem av den inre mösscirkeln, rådslog med ryska och engelska ministrarna och figurerar i deras räkenskaper som penningutdelare. Vid hattarnas räfst 1747 fick F flera skrapor för släpphänthet rnot Springer, för ohörsamhet mot protokollsdeputationen och för egenmäktig grymhet mot Lewenhaupt, som han hade låtit belägga med fotbojor i fängelset. En fullständig storm mot F uppstod på Riddarhuset och stillades endast genom bemedling av lantmarskalken v Ungern-Sternberg.

Ett bland de viktigaste byggnadsverk, som under F:s överståthållartid utfördes i Sthlm, var den 1744 påbörjade ombyggnaden av Slussen. Den s k Västra Norrbro förstärktes och tillbyggdes i bredd 1747. F är begraven i Klara kyrkas högkor i en sarkofag av grön marmor, ritad av Hårleman.