G Rudolf Fåhræus

5 Fåhræus, Gustaf Rudolf, bror till F 3, f 25 juni 1865 i Sthlm (Klara), d H febr 1950 där (Hedv El). Mogenhetsex vid N latinlärov i Sthlm 18 maj 1883, inskr vid Uppsala univ 21 sept s å, fil kand 12 dec 1884, fil lic 28 maj 1890, disp 22 maj 1891, fil dr 30 maj s å, olika lär:tjänster vid N reallärov i Sthlm 1892–1900, adjunkt vid N latinlärov där 18 april 1900, lektor vid H lärarinnesem där 28 mars 1904, rektor där 10 juni s å (tilltr 1 jan 1905)–30 juni 1909 o 1914–24 april 1931, led av dir över Sthlms stads undervisn: verk 1905–09 o 1914–31, ordf i Sthlms lärarsällsk 1907–09, lärov:råd 25 juni 1909–31 dec 1914, led av Hedv El förs:s skolråd 1916 (ordf 1934), av Sthlms folkskoledir 1917–21 (ordf 1920–21), av skolkommissionen 1918–23 (ordf 1920–23), ordf i styr för Sthlms h folkskola för allm medborgerlig bildning 1919, i kommittén rör privatlärov: n 1924. – RNO 1912, LSkS 1913, KNO2kl 1924.

G 28 juli 1903 i Sthlm (Ad Fredr) m Disa Maria Vilhelmina Forsell, f 19 mars 1883 i Örebro, dtr till bruksägaren Olof August F o Maria Elisabet Hamberg.

Efter avslutade akademiska studier inträdde Rudolf F på lärarbanan och blev 1905 rektor vid Högre lärarinneseminariet i Sthlm. Han var en skicklig skolman och ämbetsman, snabbtänkt, handlingskraftig och effektiv med stor formell säkerhet i sin ledning av arbetet. Under hans tid som styresman för seminariet omlades den teoretiska utbildningen, som tidigare närmast syftat till en grundlig allmänbildning, till mera koncentrerade fackstudier. Statens normalskola, som var seminariets övningsskola, utbyggdes med en 4-årig realskola och en 6-årig folkskola. Seminariets s k hushållsskola ombildades till Statens skolköksseminarium och uppfördes på ordinarie stat.

I den 1918 tillsatta stora skolkommissionen insattes F som ledamot, och då ecklesiastikminister Värner Rydén 1919 tvangs att avgå som statsråd, kom F under större delen av tiden 1920–23 att fungera som ordförande i dennes ställe. Betänkandets huvudprinciper, folkskolan som bottenskola och de högre, skolornas direkta anslutning till denna, gav upphov till en mycket livlig pedagogisk debatt. De framlagda förslagen ledde inte omedelbart till resultat men kom att ligga till grund för hela den följande utvecklingen på skolans område. Huruvida F förmådde hävda en självständig ståndpunkt i överläggningarna om de intrikata pedagogiska och organisatoriska problem kommissionen hade att ta ställning till eller endast följde de av Rydén givna direktiven, torde numera vara svårt att avgöra. Säkert är blott, att F visade sig vara en skicklig förhandlingsledare, som lyckades uppnå enighet i alla de stora, avgörande frågorna.

Som forskare har F lämnat bidrag dels till den karolinska epokens, dels till undervisningens historia. Hans gradualavhandling, en diplomathistorisk framställning av traditionellt snitt, behandlar »förändringen i Sveriges allianssystem åren 1680–82», d v s de underhandlingar som från sv sida fördes i Paris, Haag och Wien under kanslipresidenten Bengt Oxenstiernas ledning för att lösgöra Sverige från beroendet av Frankrike. Närmast som ett komplement till avhandlingen publicerade F några år senare en undersökning om »Sverige och Danmark 1680–82», som han rubricerade som »ett bidrag till skandinavismens historia».

När Norstedts förlag vid sekelskiftet 1900 planerade utgivningen av ett stort modernt samlingsverk över Sveriges hela historia, ersättande det tidigare Linnströmska serieverket, fick F i uppdrag att skildra tiden 1660–1718. Arbetet, som kan betecknas som F:s främsta insats inom sv historieskrivning, är en skickligt gjord sammanställning av forskningens då föreliggande resultat. F tar bl a bestämt avstånd från F F och Ernst Carlsons kritiska bedömning av Karl XII och hans politik och ansluter sig i stort sett till den nya uppfattning härav som framförts av Harald Hjärne och hans lärjungar. Genom en välskriven populärvetenskaplig biografi över Magnus Gabriel De la Gardie har F lämnat ytterligare bidrag till tidens historia. Den grundar sig dock endast i ringa omfattning på primärforskning och lämnar åtskilliga problem olösta.

F utövade också ett inte obetydligt pedagog-historiskt författarskap. På skolkommissionens uppdrag utarbetade han en översikt av »Läroverksreformernas historia» under 1800-talet med utgångspunkt från 1807 och 1820 års skolordningar. Genom arbetet »Skolor och utbildning» gav han en praktisk orientering i tidens administrativa snårskog. Hans främsta skolhistoriska bidrag är dock monografin »Högre lärarinneseminariets historia», utkommen i samband med seminariets nedläggande 1943. Arbetet bygger på grundlig arkivforskning och rik personlig erfarenhet och är ett förnämligt bidrag till den sv undervisningens historia.