C F Ernst Carlson

2. Carl Fredrik Ernst Carlson, den föregåendes son, f. 14 mars 1854 i Stockholm, d. 7 apr. 1909 därstädes. Elev vid Klara l. elementarläroverk ht. 1866 och vid Stockholms gymnasium ht. 1868; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 13 maj 1872; student i Uppsala ht. 1872; fil. kand. 11 dec. 1874; fil. lic. 28 maj 1877; disp. 31 maj 1877; fil. doktor 6 sept. 1877; företog resor till Frankrike och England 1878, till Tyskland och Danmark 1885—86, till Moskvas, Wiens, Dresdens och Berlins arkiv 1890 och till Londons och Köpenhamns arkiv 1895 och 1896. E. o. amanuens i riksarkivet 21 aug. 1877; e. o. kanslist i ecklesiastikdepartementet 12 sept. 1877; genomgick provårskurs vid Ladugårdslands 1. allmänna läroverk och Stockholms gymnasiums södra avdelning läsåret 1877—78; e. o. lektor i historia och geografi vid Stockholms realläroverk å Norrmalm 30 aug. 1878—vt. 1880; docent i historia vid Uppsala universitet 21 maj 1880—vt. 1883; vik. lektor i historia, geografi och modersmålet vid latinläroverket i Göteborg ht. 1880—vt. 1883; höll offentliga föreläsningar i historia i Göteborg på uppdrag av styrelsen för Göteborgs undervisningsfond vt. 1881— vt. 1886; lektor i historia, geografi och modersmålet vid realläroverket i Göteborg 28 apr. 1883; ledamot av allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg 1884—1901 (ordförande 1891—1900) och av Göteborgs musei biblioteksnämnd 1885;. tjänstledig från lektoratet för historiska forskningar och tjänstgöring vid Göteborgs högskola 1888—ht. 1893; ledamot av styrelsen för Göteborgs stadsbibliotek 1890—96 (v. ordförande 1894—96) och av dess beredning angående tomt till stadsbiblioteket 1895; professor i historia och statskunskap vid Göteborgs högskola 16 okt. 1890 (K. stad-fästelse 12 dec. 1890) —31 dec. 1893; ledamot av stadsfullmäktige i Göteborg 23 febr. 1892—1904; ombud för Svenska sällskapet för antropologi och geografi vid internationella geografiska kongressen i Bern 1891; sakkunnig vid tillsättandet av professur i historia och statskunskap vid Göteborgs högskola 9 febr. 1895; ledamot av riksdagens andra kammare för Göteborgs stad 189?—1905 urt. och var därunder ledamot av konstitutionsutskottet 1903 och 1904 samt av första särskilda utskottet (läroverksutskottet) 1904; ledamot av kommittén angående undervisningsproven för lärarbefattningar, geografien som särskilt läroämne samt formulär för kataloger vid de allmänna läroverken 4 juni 1897—30 apr. 1898 och av läroverkskommittén 26 maj 1899—8 dec. 1902; ledamot av kommittén angående förändrat utgivningssätt för topografisk karta över Norrland 28 okt. 1902—16 nov. 1903; biträdde i ecklesiastikdepartementet vid utarbetandet av den 31 dec. 1903 dagtecknade K. propositionen i läroverksfrågan samt vid utarbetningen av sammanfattning av inkomna utlåtanden, yttranden och petitioner i läroverksfrågan 1904; sakkunnig för utarbetande av instruktion för läroverksöverstyrelsen och av ny läroverksstadga 27 maj—31 dec. 1904; överdirektör och chef för överstyrelsen för rikets allmänna läroverk 28 okt. 1904. LSkS 1880; LVVS 1887; RNO 1899; KN02kl 1908; innehade dessutom utländsk orden.

Gift 5 jan. 1881 med Valborg Kristina Korsgren, f. 23 febr. 1860, dotter till bankokommissarien i riksbanken Karl Gustav Korsgren i Stockholm.

I likhet med fadern slog C. från början in på den historiske vetenskapsmannens bana. Visserligen blev hans akademiska karriär icke synnerligen lång; den inskränkte sig till en kortvarig docentur vid Uppsala universitet och en treårig verksamhet som professor i historia och statskunskap vid den nygrundade högskolan i Göteborg (1890—93). Då han till allmän förvåning begärde avsked från sistnämnda befattning, skedde det med den motiveringen, att tjänsten som lektor gav honom en tryggare ställning och framför allt större möjligheter att fullfölja de vetenskapliga forskningar, som han tydligen betraktade som sin livsuppgift. Vad det för honom i främsta rummet gällde var att fortsätta det forskningsarbete, som fadern genom döden hindrats att avsluta: forskningen rörande Karl XII. Redan med sin gradualavhandling »Om Karl XII: s vistelse i Sachsen 1706—07» (1877) hade C. beträtt detta område. Under resor, som han genom statsunderstöd sattes i tillfälle att företaga, insamlade han ett betydande källmaterial, som ej i samma omfattning stått tidigare forskare till buds och delvis ej ännu utnyttjats. Om hans grundliga förberedelser vittna även urkundspublikationer, bland vilka Karl XII:s egenhändiga brev (1893) och Karl Pipers av C. själv påträffade dagbok 1709—14 (1906) äro de viktigaste. Redan i sitt debutarbete visade sig C. dela sin faders allmänna uppfattning av Karl XII och hans verk, en uppfattning, som visserligen icke från-känner konungen stora personliga egenskaper men som dock i hans brister som statsman och fältherre ser en av de viktigaste förutsättningarna för den olyckliga utgången av det stora nordiska kriget. I en uppsats om »Karl XII: s ryska fälttågsplan 1707—1709, sedd i ljuset af nyare forskningar» (1889), utformade C. denna åskådning i mycket bestämd riktning: hela fälttåget ter sig som en kedja av missgrepp och äventyrligheter, och katastrofen i Ukraina uppfattas icke som en enstaka olycka utan som »det med nödvändighet framgångna resultatet ur de föregående krigshändelsernas utveckling». I inledningen till sin edition av Karl XII: s egenhändiga brev (1893) sökte C. ur dessa brev deducera fram Karl XH:s personlighet. Han betonar vissa »älskvärda» sidor i konungens karaktär: det muntra lynnet, den varma släktkärleken och anspråkslösheten i levnadsvanor, men han uppehåller sig företrädesvis vid de mindre tilltalande dragen: skoningslös hårdhet, okänslighet för andras lidande, halsstarrig envishet. Karl XII eftersträvade visserligen icke erövringar, men »han satte icke heller fosterlandets bästa såsom högsta mål utan fastmer ett ovillkorligt fyllande av vissa abstrakta rättskrav». Om sålunda kungen själv i C:s ögon miste åtskilligt av sin »diktade storhet», framstår i stället »bilden av det svenska folket och dess kamp mot försakelser oclr olyckor så mycket mer beundransvärd». Till den nya riktning inom Karl XII: s-forskningen, vilken med Harald Hjärne som föregångsman framträdde omkring senaste sekelskiftet med krav på ett allsidigare och förutsättningslöst studium av Karl XII: s historia, kom C. att intaga en mycket bestämd frontställning, och det är knappast för mycket sagt, att hans åskådning fick ett drag av dogmatism, som ej tillät honom att se något berättigat i de nya synpunkterna. Detta visade sig särskilt i den skarpa polemik, vari han inlät sig med Karl Hallendorff i anledning av dennes avhandling om »Karl XII och Lewenhaupt år 1708» (1903) och med Artur Stille i anslutning till dennes bok om »Karl XII: s fälttågs: planer 1707—1709» (1908). Då Hallendorff efter en kritisk undersökning av källorna ansett sig böra skjuta en del av skulden för olyckorna på Lewenhaupt, avfärdade C. detta såsom »ett försök att antasta högt förtjänte, av olyckan drabbade, tappre mäns minne, som av den opartiska forskningen måste tillbakavisas», och i Stilles — låt vara emellanåt väl konstruktiva — strävanden att för Karl Xll:s åtgärder under det kritiska skedet vinna så förnuftiga och tillfredsställande förklaringar som möjligt finner han ett »återupplivande av den gamla, för ett chauvinistiskt betraktelsesätt av vår historia så välbehagliga heroskulten, som var på modet i hattarnas och göternas dagar». Gentemot den nya riktningens »tendens» ansåg sig C. företräda den vetenskapliga, objektiva uppfattningen. Samtidigt med ovannämnda specialuppsatser och polemiska inlägg arbetade C. oförtrutet på det stora sammanfattande verk över Karl XII, som skulle omedelbart ansluta sig till faderns avbrutna framställning. Enligt den plan, han utarbetat, skulle verket omfatta tiden 1706 —1718 och fördelas på tre delar. Det blev emellertid ej C. förunnat att själv utge detta arbete. Vid hans död (1909) förelåg första delen, omfattande åren 1706—10, i manuskript och delvis i korrektur och utgavs följande år (1910) genom förste arkivarien T. Westrins försorg. C. vidhöll i alla delar sin gamla uppfattning om Karl XII:s skuld och olyckornas oundviklighet enligt de givna förutsättningarna med en ensidighet, som gjort, att hans bok trots sin innehållsrikedom och trots den grundliga forskning, som ligger bakom densamma, icke kommit att bli det standardverk över Karl XII, som C. själv otvivelaktigt tänkt sig. Arbetet var även redan vid sitt framträdande föråldrat, då C., vars förord är daterat 1906, ej funnit tillfälle att i sin framställning taga hänsyn till Stilles på ingående topografiska studier byggda framställning av Karl XII: s ryska fälttåg. — Utanför Karl XII: s-forskningens område har C., såsom förteckningen på hans tryckta arbeten visar, endast mera undantagsvis rört sig. Vid sidan av historieforskarens lärda mödor ägnade sig C. åt andra värv, främst skolmannens. Under sin lektorstid i Göteborg utgav han en »Skolgeografi uti två kurser» (1887), vilken utkommit i en mängd upplagor (efter C:s död ombesörjda av E. Fagerlund, sedermera av N. Rönnholm) och vilken länge varit och delvis ännu är grundläggande för geografiundervisningen vid de högre allmänna läroverken. Ur pedagogisk och även ur vetenskaplig synpunkt betecknade C: s lärobok otvivelaktigt ett stort framsteg framför tidigare läroböcker i samma ämne, särskilt med hänsyn till den över hela linjen tillämpade analytiskt-syntetiska lärogången och det starkare betonandet av ämnets naturvetenskapliga sida. För geografiens förbättrade ställning vid läroverken arbetade C. även på andra sätt, bl. a. genom agitation för särskilda professurer i ämnet vid universiteten. Ett sammandrag av sin Skolgeografi utgav C. till folkskolans tjänst (1905) i samarbete med J. J. Dalström och Karl Lidman. Såsom mångårig ordförande i Göteborgs folkskolestyrelse fick C. lära känna folkskolans arbetssätt och ledande krafter.

C: s kommunala verksamhet i Göteborg, dels i nyssnämnda egenskap, dels såsom stadsfullmäktig under åtskilliga år, banade småningom väg för hans inträde i den aktiva politiken, dit fäder ne-ärvd håg säkerligen livligt lockade honom. Under tre perioder var han Göteborgs stads representant i andra kammaren (1897—1905). Efter att till en början ha gått som vilde anslöt han sig till det 1900 bildade liberala samlingspartiet, vars program och allmänna åskådning han i huvudsak omfattade. I riksdagen kom C. visserligen aldrig att intaga någon ledande ställning —¦ därför torde bl. a. en viss benägenhet för överlägsenhet i uppträdandet och ytlighet i argumenteringen ha utgjort hinder — men han var en ganska flitig motionär och debattör, och han kunde vid flera tillfällen inregistrera framgångar. Ett flertal av hans inlägg gällde allmänna kulturfrågor, t. ex. anslag för utgivande av en statistisk handbok över Sverige (1898), anslag till nordiska museet (1900), anslag till populärvetenskapliga kurser vid universiteten (1902), statsbidrag till sockenbibliotek (1902) och till idrottens främjande (1903). Ett följdrikt initiativ av C. var hans motion om en mera tidsenlig och svensk namnlängd i almanackan (1899), likaledes förslaget, att frågor om bestämmelser rörande rikets vapen och flagga skulle avgöras av konung och riksdag gemensamt (1900). Om socialt intresse vittnade C: s inlägg rörande kvinnors och minderårigas arbete i industriellt yrke (1900), tillsyn över utackorderade fosterbarn (1901) samt uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn (1902). I försvarsfrågan var C:s ståndpunkt mera positiv än flertalet av hans meningsfränders. Han betonade de nationellt-politiska synpunkternas företräde framför de ekonomiska i frågan om anslag till nya eldhandvapen åt armén (1899), i härordningsdebatten 1901 varnade han energiskt mot »förhalningens och köpslåendets politik», och han accepterade sammanjämkningsförslaget, vari han dock icke såg »ett ideal eller en fullt tillfredsställande lösning» utan snarare »en övergångsform». C. hade mycket sinne för sambandet mellan värnplikt och rösträtt, och sedan han tidigare givit sitt stöd åt Sixten von Friesens rösträttsförslag på kommunalstreckets grund (1899, 1900), övergick han 1902 till den allmänna rösträtten och anslöt sig till Ivar Månssons på denna princip vilande skrivelseförslag. Vid samma riksdag motionerade C. om proportionellt valsätt vid riksdagens utskottsval, och han betecknade detsamma som »en riktig grundtanke, som har framtidens frö i sig», men icke desto mindre ställde han sig avvisande till regeringsförslagen om proportionella val till andra kammaren (1904 och 1905).

C: s betydelsefullaste initiativ såsom riksdagsman och överhuvud hans förnämste, livsgärning låg på det skolreformatoriska området. Även här kan han sägas ha fortsatt traditionerna från fadern, vilken genom 1859 och 1878 års läroverksstadgar angivit riktlinjerna. Sedan C. tidigare både inom. och utom riksdagen uttalat sympatier för en skolreform, avseende t. ex. lärarprovens avskaffande (1897), latinets uppskjutande till sjätte klassen (1898), skolväsendets sekularisering (1899), framkom han 1899 — närmast i anslutning till en tre år tidigare av S. J. Boethius väckt motion — med en motion om en omorganisation, av de allmänna läroverken, bestående i skilsmässa mellan skola och gymnasium, införande av särskild avgångsexamen för lärjungar, som i 15—16-årsåldern önska sluta sin skolgång, latinets uppskjutande till första gymnasieåret, införande av en viss valfrihet och det nationella bildningselementets starkare betonande. Förslaget, som stöddes av en likalydande motion av F. A. Boström i första kammaren, resulterade i ett skrivelseförslag till K. M: t, som med anledning därav omedelbart tillsatte en kommitté, vari C. blev självskriven medlem. I kommittén utformades de av C. antydda tankarna till ett omfattande reformförslag, som framlades 1902; i ett särskilt yttrande förordade C. dessutom inrättandet av ett centralt läroverksråd med övervakande och utredande myndighet. Sedan förslaget utställts till yttrande av läroverkskollegier och andra, förelades det av ecklesiastikministern Karl von Friesen i form av K. proposition 1904 års riksdag. C. kämpade såväl i det för frågans behandling tillsatta särskilda utskottet som under kammardebatterna ivrigt för förslaget, och det blev också i allt väsentligt antaget av riksdagen. Den läroverksreform, som sålunda kom till stånd, innebar i huvudsak de förut nämnda organisatoriska nyheterna, inklusive det från C: s särskilda yrkande i kommittén emanerande projektet om en central överstyrelse för de allmänna läroverken. Den nya läroverksorganisationen kunde — förklarade C. optimistiskt i en propagandaskrift om densamma — »med skäl sägas på lyckligt sätt främja det högre skolväsendets utveckling i nationell riktning» och skapa förutsättningar för »den nationella kulturens höjande och utbredning till allt djupare lager av vårt folk».

Då den nyskapade läroverksöverstyrelsen på hösten 1904 tillsattes, föll det sig rätt naturligt, att C. förordnades till dess chef. Det kom alltså på hans lott att, som han uttryckte sig, »gjuta liv och anda i de nya formerna». Om C: s kvalifikationer för och sätt att lösa denna uppgift ha meningarna varit ganska delade, och man gör honom knappast någon orätt med att säga, att han näppeligen var rätte mannen på den krävande post, han kom att bekläda. Han var visserligen en synnerligen representativ personlighet, i besittning av betydande vältalighet och grandezza i framträdandet, men han saknade läggning för det administrativa och sinne för vardagsarbetets detaljer. Han var även för mycket självhävdande och för litet smidig för att på ett friktionsfritt sätt ordna samarbetet såväl inom den nya styrelsen som mellan denna å ena sidan samt över- och underordnade myndigheter å den andra. Därtill kom, att hans hälsa var bruten. En tärande sjukdom (anemi) fullbordade hastigt sitt verk och lade den reslige och ståtlige mannen i en förtidig grav.