Jacob Gadolin

1 Gadolin, Jacob, f 13 okt 1719 i Strängnäs, d 26 sept 1802 i Åbo. Föräldrar: kontraktsprosten Jacob G o Anna Lignipaea. Inskr vid Åbo akad 14 febr 1736, vid Uppsala univ 20 okt 1742, fil kand i Åbo 4 dec 1744, mag 18 juli 1745, doc i matematik s å, tf prof i samma ämne 1745–55, allt i Åbo, astronomie observatör vid lantmäterikommissionen i Finland 1 april 1748, astronomie observatör o eo prof i Åbo 27 okt s å, prästv 24 okt 1752, kh i Finska domk:förs i Åbo s d–1779, prof i fysik där 29 mars 1753, deltog i riksdagarna 1755–56, 1760–62, 1771–72 o samtliga riksdagar 1786–1800 (led av SU 1755–72, 1786–92), inskr vid Greifswalds univ 9 juli 1756, teol dr där 18 okt så, 3:e teol prof i Åbo 17 dec 1762, 2:e prof 23 juli 1765, 1:e prof o domprost där 20 dec 1779, kh i Sv domk:förs där 7 juli 1781, tjänstledig från professuren 4 dec 1784, biskop i Åbo stift o prokansler vid Åbo akad 5 juni 1788, erhöll Töfsala pastorat (Åbo o Björneb) som personl prebende 1789, ordf i Musikal sällsk i Åbo 1794, Finska hushålln: sällsk:s förste ordf 1797. – LVA 1751, LPS 1785, LNO 1786, KNO 1789.

G 24 nov 1757 i Åbo m Elisabeth Browallia, f 12 nov 1737 i Falun, d 25 sept 1793 i Åbo, dtr till biskop Johan Browallius o Elisabeth Ehrenholm.

Ursprungligen inriktad på en teologisk bana fattade Jacob G under studietiden intresse för matematik, därtill påverkad bl a av den Wolffska filosofin och av docenten Gustaf Helsingius, som vid denna tid föreläste i Åbo. Då G under hattarnas krig som flykting för andra gången vistades i Sverige, studerade han i Uppsala under Anders Celsius och Samuel Klingenstierna. År 1747 besökte han åter Uppsala, denna gång främst för astronomiska studier. Som observatör verkställde han några år senare triangelmätningar från Åbo över Åland till Stacksten på Väddö, en för tiden anmärkningsvärd prestation. De ortsbestämningar han utförde lade en god grund för fortsatta lant- och sjömätningsarbeten i Sverige-Finland. Åbo anslöts av honom genom korresponderande observationer till Sthlm och Uppsala.

Genom G blev astronomin införd som en självständig vetenskap vid Åbo akademi. En del av sina forskningsresultat publicerade han i sv Vetenskapsakademins handlingar. Däri diskuterade han bl a frågan om landhöjningen; i presidietal behandlade han »gränsorne mellan det vi uti naturen känne och det vi ännu inte hunnit fatte» (1761) och de fysiska vetenskapernas befordran (1786). På uppdrag av Vetenskapsakademin utförde han 1751 på ett förtjänstfullt sätt en serie observationer av månens parallax.

G utgav sammanlagt 43 disputationer, av vilka 8 med teologiskt innehåll. Flertalet av de sistnämnda och troligen en del av de övriga författades inte av honom själv. Han behandlade matematiska, fysikaliska och astronomiska ämnen (bl a differential- och integralkalkyl, något för tiden förhållandevis nytt, iakttagelser över Venuspassagen och jordens form), därjämte även vissa ekonomiska frågor. Särskilt på fysikens område hämmades hans insats av bristen på instrument. – Som teolog har G närmast hänförts till supranaturalisterna; han stod i sin lära på den gudomliga uppenbarelsens grund och tillbakavisade deismens och panteismens angrepp på kristendomen. Liksom flera samtida försökte han sammansmälta naturvetenskaplig och teologisk världsåskådning. Han föreläste bl a om »physica biblica» och »hermeneutica sacra». I sin egenskap av biskop intog han en ledande ställning i dåtidens Finland; han hade emellertid redan vid utnämningen uppnått en relativt hög ålder, varför han trots sin verksamhetsiver inte mäktade taga initiativ av större räckvidd. Som biskop och som riksdagsman ansågs hans hållning ha präglats av en viss opportunism. Hans insats som prokansler präglades av en strävan att utjämna meningsmotsättningar; helt lyckades han väl inte, och helt kunde han inte nu, lika litet som i sin ungdom, låta bli att se till släktingars och egna intressen.

G deltog i prästeståndets förhandlingar vid nästan alla riksdagar från 1755 till 1800; gång på gång invaldes han därvid i sekreta utskottet. År 1785 och 1791 var han bankorevisor och revisor i riksgäldskontoret. Under frihetstiden räknade han sig till hattarna – tidvis hörde han t o m inom sitt stånd till de ledande bland dem. Hans förhållande till Gustav III var mera komplicerat: under revolutionsdagarna i aug 1772 hölls han arresterad på grund av tidigare förfäktade åsikter men räknades vid riksdagarna 1786–92 till konungens anhängare.