Gustaf J C Cederschiöld

8. Gustaf Johan Christoffer Cederschiöld, den föregåendes syssling, sonson till C. 2, f. 25 juni 1849 i Stockholm, d 5 maj 1928 i Lund. Föräldrar: expeditionssekreteraren, fil. doktor Gustav Cederschiöld och Elsa Vilhelmina Borg. Elev vid nya elementarskolan i Stockholm 24 aug. 1859; avlade mogenhetsexamen därstädes 19 maj 1868; student i Uppsala 22 maj 1868 och i Lund 7 sept. 1868; fil. kand. 15 sept. 1873; disp. 23 maj 1874; fil. doktor 3 juni 1874; reste med understöd av Humero-Steuchiska resestipendiet till Danmark ht. 1870 och till Tyskland sommaren 1871 och företog sedermera, delvis med offentligt understöd, ett flertal utländska studieresor. Docent vid Lunds universitet 12 jan. 1875—5 nov. 1883 och 121 okt. 1889—vt. 1894; notarie vid fil. fakulteten i Lund 5 febr. 1876—20 aug. 1882; genomgick provår i Lund 1879—80; lärare vid Lunds fullständiga läroverk för flickor ht. 1880—vt. 1882; föreståndare för Göteborgs nya elementarläroverk för flickor 20 juli 1882—30 juni 1889; tillika lärare vid Kjellbergska flickskolans i Göteborg h. seminarieavdelning ht. 1884— vt. 1886 och studierektor därstädes läsåret 1885—86; ledamot av kommittén angående undervisningen i de enskilda flickskolorna 6 nov. 1885— 19 jan. 1888 (tf. ordförande); ledamot av Göteborgs stads allmänna folkskolestyrelse 1887—vt. 1889 (v. ordförande 1888—89); medarbetare i redaktionen av Svenska akademiens ordbok i Lund 1 juli 1889—1907; av humanistiska sektionen i Lund föreslagen till erhållande av en personlig e. o. professur i nordiska språk 4 maj 1893; kallad till professor i nordiska språk vid Göteborgs högskola 10 juli 1893 (K. stadfästelse 2 sept. 1893); erhöll 26 maj 1914 avsked med pension från 1 sept. 1914. Erhöll litterärt anslag av Svenska akademien 1881, 1882 och 1883; LVVS 1885; erhöll Svenska akademiens K. pris 1902; RNO 1903; LLHS 1919; fil. jubeldoktor i Lund 31 maj 1924; var dessutom ledamot och hedersledamot av ett flertal utländska lärda sällskap.

Gift 29 juli 1880 med Lovisa (Lova) Vilhelmina Widegren, f. 24 juli 1860, dotter till godsägaren Mattias Elov Vilhelm Widegren.

När C. började sitt vetenskapliga skriftställarskap, ägnade han sig liksom de flesta av den tidens nordiska språkforskare åt studiet av fornisländska och fomsvenska, och under de närmast följande åren gjorde han sig känd som en skicklig textutgivare. Bland isländska sagor, som han givit ut i textkritiska upplagor, äro Bandamanna saga, Clarus saga och den omfattande sagosamlingen Fornsögur suörlanda, som inledes med en utförlig och ingående undersökning av de isländska romantiska sagornas tillkomst och av deras språk och stil. För att underlätta utgivningen av goda och tillfredsställande kommenterade textupplagor startade han tillsammans med professorerna Hugo Gering i Kiel och Eugen Mogk i Leipzig »Altnordische sagobibliothek». Även åt den fornsvenska litteraturen ägnade han ingående undersökningar. Särskilt rik på nya synpunkter är hans behandling av Erikskrönikan och Eufemia-visorna. År 1889 inträdde han som medarbetare i redaktionen av Svenska akademiens ordbok, och han blev en av dem, som grundlade och gåvo form åt arbetet där. Sitt intresse för ordboksarbetet har han också visat i en rad av lexikaliska undersökningar och uppsatser, sådana som »Döda ord» (1893), »Om de senast framställda fordringarna på en historisk ordbok» (1894) och »Om grundtalens lexikaliska behandling» (1897). I ordboksarbetet kom C. att ägna sig åt undersökningen av det moderna språket, och alltifrån den tiden blev vårt nutidsspråk huvudföremålet för hans forskningsarbete. I sitt grundläggande och banbrytande arbete »Om svenskan som skriftspråk» (1:a uppl. 1897, 5:e uppl. 1924) har han vidgat och fördjupat kännedomen om vårt skriftspråks uppkomst och utveckling och klart och fyndigt visat fram skillnaden mellan å ena sidan bok- och tidningsspråket (»normalprosan») och å andra sidan det talade språket. Sedan har han belyst olika sidor av det svenska nutidsspråkets skaplynne och utvecklingsmöjligheter i en rad uppslagsrika arbeten, bland vilka främst böra nämnas »Studier öfver verbalabstrakterna i nutida svenska» (1908), »Framtidssvenska» (1917) och en mängd längre och kortare uppsatser, som delvis ingå i essäsamlingarna »Om kvinnospråk och andra ämnen» (1900; 2:a uppl. 1917), »Om ordlekar och andra uppsatser i språkliga och historiska ämnen» (1910) och »Fresta duger jämte andra uppsatser» (1914). Han har också direkt främjat modersmålsundervisningen i våra skolor genom åtskilliga läro- och läseböcker, som vunnit stor spridning. Hans tillsammans med Valborg Öländer utgivna lärobok »Svensk uppsatsskrifning» (1: a uppl. 1896) innehåller i sin första del (»Handbok för läraren») många för sin tid nya idéer, som sedermera ha blivit allmänt antagna och tillämpade i modersmålsundervisningen.

C:s skriftställarskap präglas alltigenom av en strävan att verka för vårt modersmåls sunda växt och utveckling, och han har gjort en betydande insats i arbetet för språkets ans och vård. Inte minst har han arbetat på vårt språks frigörelse från utländskt inflytande i ordförråd och satsbyggnad. Han har liksom våra tidigare språk-rensare sökt visa fram möjligheten av inhemsk nybildning och av lån ur fornspråk och bygdemål, och han har gjort många fyndiga förslag till nya svenska ord. Men framför allt är det han, som starkast och klarast har framställt kravet på att skriftspråket bör närmas mera till det talade språket med dess rikare förråd av inhemska ord och uttryckssätt. Därmed har han också givit en ny och mera praktisk riktning åt språkrensningssträvandena i vårt land. Hans betydelse sträcker sig långt utanför skolan och universitetet, ty genom sitt omfattande populärvetenskapliga skriftställarskap har han inom mycket vida kretsar av vårt folk väckt och uppehållit intresset för modersmålet och dess omvårdnad. Som ett uttryck av erkänsla för vad han betytt för den nysvenska språkforskningen ägnade honom kolleger och lärjungar på hans sextiofemårsdag 1914 en festskrift, »Svenska studier».