Lars Anders Chierlin

Lars Anders Chierlin, f. 21 aug. 1739 i Mjölby församling, d 20 maj 1821 i Edebo församling. Föräldrar: bokhållaren och uppbördskommissarien Anders Chierlin och Katarina Eliassen. Elev vid Linköpings gymnasium; gick till sjöss och tjänstgjorde under smärre sjöresor på Östersjön 1759; student i Uppsala 1 okt. 1759; frivolontär vid galäreskadern i Stockholm 12 nov. 1759; lärde navigation och sjöartilleri för K. F. von Hauswolff; erhöll 'permission för utrikes tjänst 6 mars 1760; konstapel under kopvardiekaptenen Fistulator 1760; styrman på skeppet Lovisa Ulrika under sjökapten H. J. Josander på resa till Medelhavet femton månader 1760—61; extra arklimästare 8 mars 1762; tjänstgjorde dels på Skeppsholmen, dels som konstapel med artilleriuppbörd å jakten Karpen i kungl. flottiljen till Kungsör 1762; högbåtsman 15 nov. 1762; sergeant vid marinkåren 30 apr. 1763; erhöll avsked 1765; erhöll fänriks titel 28 nov. 1765; återinträdde i tjänst som överstyrman vid galärflottan 1767 (jmfr rådsprotokollet 20 jan. 1768), varvid han måste återlämna fänriksbrevet, vilket annullerades i rådet 23 febr. 1768; stadsmatematikus och lärare i navigation vid styrmansskolan i Stockholm 23 mars 1768 (kvarstod ännu 1801); kallas navigationslöjtnant 1772.

Gift 1) mars 1769 med Kristina Elisabet Bernström, f. omkr. 1740, d 13 juni 1790, dotter till läderhandlanden Georg Bernström; 2) 14 apr. 1800 med Sofia Margareta Särensten, f. 3 okt. 1765, dotter till rådmannen i Stockholm Sven Särensten.

Efter studier i Linköping och Uppsala, varunder C. särskilt ägnade sig åt språk och matematik, företog han år 1759 några smärre sjöresor i Östersjön för att pröva sin fallenhet för sjömansyrket. Försöket utföll tydligen lyckligt, ty redan på hösten samma år gick han in i flottans tjänst. Efter några läroår inom och utom landet började C:s tjänstgöring 1762. Tre år senare tog han emellertid avsked för att träda i tjänst vid ett infanteriregemente. Någon dylik tjänst erhöll han emellertid icke på grund av »svår hörsel- och tillstött ögonsjuka». Han tilltrodde sig då icke vidare kunna göra någon lycka i krigstjänsten utan sökte och erhöll 1765 avsked med fänriks titel. Därvid fick han av chefen för arméns flotta och galärflottan general A. Ehrensvärd det betyget, att han var »en beskedelig och skicklig yngling, som genom mycken flit och uppmärksamhet i de ämnen, som röra krigsvetenskapen, samt därutinnan vunnen god kunskap och förfarenhet tycktes redan hava berett sig väg till heder och... lycka i framtiden». C:s avsikt var nu att genom någon nyttig hantering i hushållningen gagna det allmänna. Efter två år återinträdde han emellertid hösten 1767 i tjänst vid flottan, varvid i enlighet med gällande bestämmelser hans fänrikstitel annullerades. Men redan våren 1768 utsågs han av magistraten att efterträda sin lärare von Hauswolff såsom stadsmatematikus och lärare i navigation vid styrmansskolan i Stockholm. Denna syssla innehade han i över trettio års tid. I sammanhang med sin undervisning utgav han även en lärobok benämnd »Sjömäns dagelige assistent» (1777), som blev ett uppskattat och under långa tider mycket anlitat arbete. Under större delen av sitt liv var C. ägare till stenhuset n:o 134 i hörnet av Lilla Badstugatan och Björngårdsbrunnsgatan å Södermalm. Dessutom hade han ett sommarnöje å Lysholmen vid Danviken. — Det är emellertid icke C:s förtjänster i hans anspråkslösa levnadskall, som fäst uppmärksamheten på honom. I eftervärldens minne lever han blott på grund av ett par uppseendeväckande episoder, som på sin tid gjorde hans namn bekant och omstritt.

Under överläggningarna vid 1771 års riksdag om den konungaförsäkran, som Gustav III före sin kröning skulle underteckna, utkom 27 sept. en av C. författad, under pseudonymen »Carl Eric Saktmodig» utgiven skrift, benämnd: »Den ofrälse soldaten eller en gammal underofficerares swar till sin brorsson om soldatelefnaden.» Den beskrev i målande färger det våld och tyranni, för vilka en ofrälse yngling, blev utsatt från det adliga befälets sida, om han ägnade sig åt den militära banan. Skriften väckte ett oerhört uppseende, och redan de första dagarna efter dess utgivande spriddes den i talrika exemplar, huvudsakligen bland den lägre befolkningen i huvudstaden. Förbittringen mellan stånden, som redan förut varit häftig, ökades härigenom till kokpunkten. Det under riksdagen församlade krigsbefälet sammanträdde och beslöt att anhålla om skriftens beläggande med kvarstad och åtal mot författaren, vilket även skedde. Samtidigt åtalades även en i Dagligt Allehanda den 5 nov. intagen artikel, vars författare, som dolt sig under pseudonymen »Emund Torgny», befanns vara identisk med C. I början tog man i med hetta och for ganska hårdhänt fram mot författaren, men sedan fick målet vila. Först 23 maj följande år (1772) föll Svea hovrätts utslag, varigenom författaren frikändes och skriftens vidare utgivande tilläts. C. hade nämligen kunnat genom utdrag ur krigsrätternas handlingar bevisa sanningsenligheten av sina i skriften gjorda påståenden. Dessa utdrag trycktes och utkommo i 20 särskilda nummer under titel: »Handlingar till upplysning öfwer skriften kallad: Ofrälse soldaten eller en friboren medborgares lidande genom en adelig officerares anställde olagliga och våldsamma wärfning.» Den 28 jan. 1773 förklarade emellertid K. M:t, hos vilken Svea hovrätts utslag överklagats, C. skyldig och föreskrev, att hans skrift skulle indragas och förstöras. Den hade då redan utgått i två upplagor om tillsammans 3,000 exemplar samt givit anledning till åtskilliga stridsskrifter för och emot författaren. En av dessa med titeln: »Den svenske uppsyningsmannen» hade ävenledes blivit åtalad samt för »svåra och skymfliga utlåtelser emot ridderskapet och adeln» dömd att förstöras.

C. var även invecklad i de mycket omtalade s. k. skattegrävningarna vid Österlånggatan. Det hus, där grävningarna ägde rum, finnes ännu kvar och sträcker sig tvärsigenom kvarteret Perseus med n:o 23 vid Baggensgatan och n:o 24 vid Österlånggatan.. Den bekante charlatanen löjtnant H. G. Ulfwenklou hade narrat den för »kommunikation med andevärlden» av naturen disponerade hertig Karl (sedermera Karl XIII) att för en onaturligt hög summa inköpa nämnda hus, vari enligt Ulfwenklous föregivande ofantliga skatter, bevakade av en förtrollad prinsessa, skulle vara nedgrävda. Under Ulfwenklous och C:s ledning sökte man här i flera år med tillhjälp av från landsorten införskrivna skattegrävare finna de fördolda skatterna, naturligen utan resultat. Under hela arbetet sågos, förutom Ulfwenklou och C, hertig Karl med sina förtrogna G. A. Reuterholm, Fr. Sparre, E. Ruuth, J. G. Oxenstierna, Arvid Stenbock m. fl., utstyrda i särskilda uniformer, intåga i källaren till det underbara huset och där intaga var och en sin anvisade plats under arbetet. Tilldragelsen giver en god bild av under denna tid rådande charlataneri och ockultism.