Johan Gabriel Oxenstierna

10 Oxenstierna, Johan Gabriel, brorsons sonson till O 8, f 19 juli 1750 i V Vingåker, Söd, d 29 juli 1818 i Sthlm, Klara. Föräldrar: generalmajoren greve George (jöran) O o grev Sara Gyllenborg. Inskr vid UU 11 okt 62, hovjunkare 66, kansliex vid UU 67, eo tjänsteman i K kansliet 67, kanslist där 68, kanslijunkare i kansliets presidentskontor jan 69, tf kommissionssekr i Wien sept 70, ord 72, kammarherre hos Gustav III 19 aug 74, resa i diplomatiska uppdrag till Tyskland 78, deltog i riksdagarna 78, 09, 10 o 15 (ordf i ekonomi- o besvärsutsk 10, i riddarhusutsk 15), en av rikets herrar 1 sept 82, överstekammarjunkare 26 sept 83, eo led av Kanslikoll o av pommerska o wismars-ka beredn 13 febr 85, riksråd 12 april 86 — 15 maj 89, tf kanslipresident 86—14 nov 89 (tji från juni 89), överstemarskalk hos drottning Sofia Magdalena 15 maj 89, led av tf regeringen 90 o maj —aug 91, tf riksmarskalk 10 jan 92, ord 25 febr 92-20 juli 01 (tjänstebefriad maj 94 —nov 96), led av tf regeringen 17 mars 92, av allm statsberedn 2 juli 92, av regeringen under Gustav IV Adolfs resor 98 o 99, kansler vid K M:ts orden från 18 mars 02, led av Kanslersgillet från 6 april 02. Skald. - LVVS 76, LSA 86, HedLVHAA 86 (preses 93, 98, 00 o 05), LPS 88, serafimerriddare 22 nov 90, LMA 98, LHVS 04, LVA 04 (preses 16).

G 30 okt 1791 i Sthlm, Ridd, m Lovisa Christina Wachschlager, f 29 aug 1767 där, Jak o Joh, d 10 okt 1809 där, Klara, dtr till hovmarskalken Gustaf W o Christina Holmcreutz.

O tillbragte sin barndom och första ungdom på familjens herrgård Skenas i Ving- åkersbygden. Denna vackra plats kom att starkt prägla O, och hit återvände han ständigt, både i verkligheten och i sin poesi. Han strövade gärna ensam i den leende parknaturen men deltog också i gårdsfolkets sysselsättningar och nöjen.

Som tonåring hade O en intensiv kärleksupplevelse med en tjänsteflicka. Besjungen som Themir gav hon honom inspiration till svärmiska kärleksdikter, bl a De fem sinnen, som med sin subjektiva natursyn pekar fram mot Kellgren och förromantiken. Den heta förbindelsen tog ett plötsligt och abrupt slut men levde kvar hos O som ett bitterljuvt ungdomsminne.

Uppväxtmiljön förutbestämde O till na-turdyrkare och diktare. Hans bildningsgång övervakades av morbrodern, skalden G F Gyllenborg (bd 17); som informator hade han rousseauanen och poeten Olof Bergklint (bd 3). Den första lyckliga perioden på Skenas tog slut för O då han efter några studieperioder i Uppsala som 17-åring skrevs in som tjänsteman i kanslikollegiet. Tre år senare blev han anställd vid sv legationen i Wien.

19 år gammal blev O invald i sällskapet Utile Dulci. I dess Vitterhetsnöjen publicerade han flera dikter, bl a Natten, det första av hans landskapsbeskrivande poem, en då modern genre där Gyllenborg var hans beundrade förebild. Här återger O detaljrikt och levande naturen på Skenas. Stilen är ännu inte tyngd av abstrakta resonemang och lärda mytologiska allusioner. Dikten Morgonen är av besläktad art och kom att bli en grodd till sviten Dagens stunder.

Odena till Hoppet och Odet är högstämda reflexionsdikter över existentiella frågor och visar vacklan mellan pessimism och optimism. — 0:s ungdomslyrik har mindre av tankens skärpa och konsekvens än av känslans livlighet och styrka. Detta gäller också Oskuldens religion, senare kallad Den naturliga gudaläran, en dikt som Tegnér kallade "poesiens bergspredikan". Den är präglad av Rousseaus okonfessionella känsloreligion. Till Daphnis är en tidstypisk hyllning till livet på landet som kontrast till "stadens fängsel".

Till sina två största diktverk, Skördarne och Dagens stunder, utarbetade O de första versionerna under åren i Wien. I sin första form hade Skördarne tre sånger. Det är en landskapsbeskrivning med rötter tillbaka till Vergilius' Georgica. I europeisk 1700-tals-litteratur hade genren återupplivats av bla Saint-Lambert, som vid sidan av Creutz var 0:s närmaste förebild. Det som skildras i Skördarne är sv bondeliv som en adelspojke upplevde det ur herrskapets perspektiv. Verket är huvudsakligen en lyrisk naturskildring, vari diktaren inlagt en kärleks-och familjeintrig, slutande i ett lantligt bröllop under patriarkaliskt beskydd av godsägaren.

Trots alla litterära influenser har Skördarne en stark prägel av 0:s självupplevelse — det är sina egna minnen av skördearbete och andra utomhussysslor på Skenas han skildrar. Den samtidsrealism som skymtar begränsas av det klassicistiska formspråket; bondfolkets vardagliga ord och uttryck måste omskrivas. Hyllningen till lantbruket har en bakgrund i tidens fysiokratiska intresse. Gustav III sågs som jordbrukets gynnare och beskyddare, och Skördarne kan ses som uttryck för en strävan att ge bondelandet Sverige nytt hopp i en ekonomisk kristid.

Efter återkomsten från Wien omarbetade O flera av sina där tillkomna dikter. Skördarne växte ut till nio långa sånger. Nytillkommet är ett patriotiskt-götiskt element, ofta i form av konstfullt infogade episoder med motiv ur myt och folksaga. Också det antikiserande draget är nu starkare och särskilt många är ekona från Vergilius och Ovi-dius. Kärleksintrigen återkommer bättre utarbetad; detsamma gäller alexandrinen. I stort sett är dock den omarbetade versionen poetiskt svagare — språket är mer sinnrikt och förkonstlat. Redan Kellgren (bd 21) hade kritiska synpunkter på språket. Det didaktiska inslaget framträder desto mer: lärdom och reflexion breder ut sig på bekostnad av den spontana ingivelsen.

Det som efter flera omarbetningar blev den stora diktcykeln Dagens stunder hade sin grodd i de naturlyriska ungdomsdikterna Natten och Morgonen. Till dem fogades senare Aftonen och Middagen. Verket, på skickligt varierad jambisk vers, består av stämningsbilder och reflexioner, byggda på skaldens naturupplevelser på Skenas och i Wiens Pratern. Som genre ansluter även detta till den linje som utgår från Vergilius' Georgica och som på 1700-talet upptagits av J Thomson i The Seasons. Den hänförda solhymnen i början av Morgonen knyter an till en linje i europeisk 1700-talslitteratur och fick efterföljare. O ville inte bara fånga de visuella intrycken utan framförallt stämningen i landskapet. Det retoriskt storslagna kontrasterar effektfullt mot lyriskt finstämda partier. Hur nära verklighet och dikt kan överensstämma visas av den delvis detaljerade likheten mellan ett avsnitt i Morgonen och ett brev där O skildrar en segelbåtsfärd på Mälaren.

Verkets långa tillkomsttid — det var färdigt för publicering först 1805 — förklarar varför Dagens stunder är litterärt ojämnt. I företalet till dikten säger O att han velat till naturbeskrivningen "även sammanfoga moraliska föremål och teckna naturens förändringar" sådana de "röja sig för den betraktande och tala till hjärtat liksom till ögat". De inlagda genrebilderna ur folklivet kan ibland verka schablonmässiga. 0:s personliga intressen, knutna till strömningar i tiden, visar sig i den frimurarmystik och de kyrkogårdsstämningar och fantastiska andefantasier som pekar fram mot förromantiken.

Främst gällde O som skaparen av Skördarne och Dagens stunder, men också mindre stycken skattades högt, bla "skaldebrevet" Disa, skrivet i den lätta kåserande stil som också hörde till hans talanger. Dikten är formellt riktad till Venngarns ägarinna, hans väninna fru Printzensköld. Som gäst hos henne kunde O i stora salen på Venngarn beskåda den bildsvit som illustrerade den allmänt spridda sagan om den kloka och sluga jungfrun Disa, sitt lands rädda-rinna. Det är en conte i Lafontaines stil och anda, kvick och lätt i tonen och med små ironier och sarkasmer mot ett och annat i 0:s samtid, inte minst i det gustavianska hovlivet. Kontraster och anakronismer ökar den lilla versberättelsens komiska verkan.

Mer tillgängliga för en sentida läsare än de stora dikterna med sina longörer är de dagböcker O skrev under olika perioder av sitt liv. De ger friska, humoristiska och levande miljö- och tidsbilder från tidens lantliga överklass. Här framträder O med sina mest vinnande egenskaper, kärleken till släkt och hembygd, enkelheten och försyntheten.

Vid återkomsten från Wien 1774 blev O hovman och mycket uppskattad för sina sällskapstalanger och sin förmåga att dikta prologer och divertissementer av olika slag. Gustav III uppskattade särskilt hans dramatiska småstycken och sångspel. Kungen var också stolt över Ois i historien berömda släktnamn. O blev först kammarherre och fick sedan allt högre ämbeten och äreställen; till sist blev han riksmarskalk. Som inblandad i den armfeldtska "saken" blev han en tid permitterad från tjänsten. På grund av sin oförmåga att sköta denna fick Gustav IV Adolf honom att 1801 ta avsked från den med bibehållen lön.

Som kanslipresident saknade O allt inflytande och blev ofta inte ens underrättad om kungens beslut. Anledningen till att Gustav III utnämnde O var att han ville ha tjänsten besatt och då med en medgörlig och helt lojal person utan initiativ och kunskap. O var fullt medveten om sin ställning men var på grund av sin under hela livet usla ekonomiska situation i behov av inkomsterna från sina tjänster. Han hade höga tankar om kungens inrikespolitiska insatser, men för den utrikespolitik som utmynnade i finska kriget hade han ringa förståelse. O följde med kungen på det finska fälttåget och tog där sitt enda verkliga politiska initiativ, att snabbt försöka föra landet ut ur kriget.

I samtidas omdömen framstår 0:s personlighet i ljus dager. Beskow kallar O "den gladaste, älskvärdaste man någonsin kan tänka sig" och säger honom vara en mästare i spirituell konversation. Tegnér framhåller enkelheten och blygsamheten i hans framträdande. Små sarkasmer och satiriska propåer som kunde undslippa O tycks inte ha förmörkat det positiva huvudintrycket. Lika högt som man värderade skalden och människan O lika ense var man om att han ej var lämpad för de höga och krävande uppgifter som kungen lade på honom. Den ömtålige och litet räddhågade O levde i en tid av intriger och hänsynslös karriärism som inte passade hans livssyn och kynne. Hedvig Elisabeth Charlotta skriver i april 1786 i sin dagbok att O "är en mycket anspråkslös och redbar man men med en svag och föga manlig karaktär; är mycket kvick men mera road av vitterhet än politik och snarare en sällskapsmänniska än en statsman, för övrigt är han alltför lat och bekväm av sig att kunna sköta en sådan befattning" (s 116). Enligt en annan samtidas uppfattning var O "otjänlig till all handläggning".