Christiernin, släkt

Christiernin, vittförgrenad släkt, härstammande från kyrkoherden på ön Holm nära Ringkjøbing i Danmark Mogens Christensen eller (i svenska källor) Måns eller Magnus Christierson (d 1603), vars son Christier Månsson (se nedan 1) överflyttade till Sverige och slutligen blev borgare i Västerås och brukspatron på Ramnäs. Bland Christier Månssons tolv barn märkas, utom de nedannämnda sönerna, som blevo stamfäder för släktens fyra huvudgrenar, brukspatronen Christiern Christiersson (f. 1640, d 1676) och borgmästaren Daniel C. (f. 1648, d ogift 1716), känd som »den lärde Christiernin», vilken efter en långvarig peregrination (1655—73) vid sin hemkomst erhöll borgmästarebefattningen i Gävle (1674) men 1685 lämnade denna tjänst för att urtder nya resor ytterligare förkovra sig i teologi, juridik och medicin.

Christier Månssons äldste son A) Måns Christiersson (f. 1628, d 1689) blev liksom fadern borgare i Västerås och bruksidkare. Han ägde Bockhammars bruk i Västmanland och är framför allt bekant som Ljusneverkens egentlige skapare. Sedan privilegium på anläggande av en hammare vid Ljusne (numera Sörljusne) i Söderala socken i Hälsingland 30 nov. 1671 utfärdats för Hans Kalmeter och dennes participant, framträder Måns Christiersson redan 1676 som ägare till bruket (förlängning å frihetsåren 16 nov.) och utvecklade sedan ända till sin död för dettas bästa en livlig verksamhet, som återspeglas i bergskollegiets talrika brev och resolutioner för honom. Ett annat av Ljusneverken, Sunnäs i Skogs socken, har Måns Christierssons initiativ att tacka för sin tillkomst (privilegium 22 dec. 1684), medan de båda övriga, Gullgruva i Skogs socken och Maråker i Söderala socken, uppkommit genom senare hammarflyttningar (1692, resp. 1730). Från Måns Christiersson härstammar släktens äldsta huvudgren, den s. k. Bockhammarsgrenen, som fortlevde till 1823. Bland hans elva barn kunna nämnas a) bruksförvaltaren vid Ljusne Christiern Hammarström (f. 1653, d ogift 1676) samt Daniel och Adolph, som antogo namnet Christiernin och blevo stamfäder för varsin släktgren. Den äldre av de båda sistnämnda bröderna, b) brukspatronen Daniel C. (f. 1664, d 1740), ägde Ljusne och Gullgruva och efterlämnade sonen Johan Magnus C. (f. 1688, d 1742), vilken under åren 1722—35 ägde Sunnäs och därefter kvarstannade på detta bruk som förvaltare till år 1737. En större roll synes ha spelats av Daniel C: s yngre broder c) brukspatronen Adolph G. (f. 1669, d 1743), vilken ägde Bohammar, Västanfors och Fagersta i Västmanland samt det nyssnämnda Sunnäs. Han överlevdes av tvenne söner. Den äldre av dessa, registratorn i justitiekanslersexpeditionen Johan Adolphsson C. (f. 1699, d 1767) förenade i sin hand de fyra Ljusneyerken Ljusne, Sunnäs, Gullgruva och Maråker samt ägde därjämte Mattsbo (Hedemora socken) i österbergslagen, där Gästriklands- och Hälsinglandsverken gärna hämtade malm och tackjärn, och Riksätra i Uppland. Söner till honom voro överjägmästaren Adolph Samuel C. (f. 1735, d 1777), vilken ägde Rastaborg i Uppland, och brukspatronen Eric Daniel C. (f. 1741, d 1806, vilken ägde Kengis och Svansten i Västerbotten. Den yngre av Adolph C:s efterlevande söner, bergsrådet Adolph Adolphsson C. (f. 1700, d barnlös 1771), ärvde Västanfors och Fagersta.

Efter några studieår i Uppsala, där han enligt egen åsikt tvangs att onyttigt förnöta sin tid på sådana för en brukspatron onödiga, ämnen som teologi och döda språk, lärde Adolph C. bokhålleri vid tyska skolan i Stockholm och förestod sedan faderns kontor. I mars 1726 fick han anträda en utrikes resa, som förde honom till de bömiska och hartzska bergverken. Under resan fick han till sin olycka del av »ett urgammalt manuskript, som en den tiden i Sverige kringresande främmande efter sig lämnat, att vid östra Silvberget i Sverige finnes gediget guld, och att allt silver; är göldiskt, det svenskarne icke veta och förstå, vårföre allt svenskt mynt, som är slagit för konung Gustav Adolfs tid, lönar mödan samlas, ty därutur kan med stor fördel guld skadas.» Det blev hos C. en fix idé, understödd av tidens dogmatiska förkärlek för de ädla metallerna, att återigen, till rikets och eget gagn, göra denna förbisedda rikedom fruktbringande. Knappt hemkommen uttog han år 1730 mutsedlar å de ödeliggande silvergruvorna Östra och Västra Silvberg och igångsatte genast arbetet. Västra Silvberg hade senast bearbetats av landshövdingen Jonas Cedercreutz, vilken emellertid, vis av skadan, böjt sig under — för att nyttja Adolph C:s uttryckssätt — »den i vårt rike högtrådande» metallen järnet. På så sätt hade han kommit ifrån äventyret med stora förluster men också med skatteköpsbrey på Ludvika kronobruk och väldiga domäner, som legat under silververket, Östra Silvberg hade även förlorat viktiga lägenheter, som dragits under Stora Kopparbergs bergslag och Grängeshammar.

Innehavaren av de Cedercreutzska domänerna Karl Gustav Cedercreutz gjorde till en början gemensam sak med Adolph C. men drog sig efter några år tillbaka, avskräckt av förlusterna och kanske också av kompanjonens sätt att arbeta. Förblindad av sin tyska: lärdom skall nämligen C. slaviskt ha kopierat allt vad han under sina resor sett och nedlagt orimliga kostnader på »en viss skapnad på ugnar, förtimringar i gruvor, vidlyftig betjäning, gruvdrängars indelning i skrå med mera på tyska bergverksfoten». Adolph C. fortsatte på egen hand att öda pengar på »dessa olyckeliga ädla verk», till vilka han, själv barnlös, fattat »en så ogemen kärlek» likasom till egna »äkta barn» (enligt bankodeputationen 1752 »till det allmännas gagn men egen skada»). Den 30 mars 1738 erhöll han formligt privilegium på Västra Silvberg, år 1747 hade han bragt det därhän, att han kunde styrka sig på detta verk ha förlorat över 250,000 dlr kmt, »varigenom han dock», som det med ett för tidens åskådningar karakteristiskt uttryck heter i ett officiellt aktstycke, »tjänt riket med över 420 marker silvers uppbringande». År 1755 hade han och hans medintressenter därjämte på Östra Silvberg nedlagt 120,000 dlr kmt. En så patriotisk verksamhet ansågs naturligtvis värd det allmännas uppmuntran. Adolph C. hade snart invecklats i process med sin förre kompanjon Cedercreutz om silververkets gamla tillhörigheter och synes jämväl ha rönt mothugg av andra innehavare av till silververkens understöd tidigare anslagna domäner. Även eljest synes han för övrigt ha varit mycket benägen att taga domstolarna i anspråk. Vid 1746—47 års riksdag lyckades han vinna ett visst gehör för sina klagomål över vedersakarna och sina fantastiska förslag om understöd till silververken. En bergsrådstitel bestods honom också (1760). Men till slut synes verklighetssinnet dock ha behållit överhanden. Efter oändliga skriverier och långdragna processer avvisades han av urskillningsdeputationen vid riksdagen 1760—62. Enligt hans egen berättelse fingo sedan »herrar Jennings och Finlay uppskära frukten av mine vid Västra Silvberget nedlagde penningar», i det de »vid 1762 års riksdag det förvandlade till järnverk» och därpå omedelbart försålde bruket med orimlig vinst. Under sin välmakt hade C. en fastighet på Söder, som han kallade Heleneborg efter sin hustru och som givit namn åt nuv. Heleneborgsgatan. På äldre dagar levde han i armod i Stockholm, där han ej var främling i bysättningshäktet. Utom hans svällande klagoskrifter i arkiven och några tryckta broschyrer finnas ännu ett par kuriösa minnen av denna tidstypiska tragedi i de ädla metallernas tjänst, en medalj, som i avskärningen under orden »Förenings Grufvan d. 13 Jan. 1746» visar Daniel Tilas' och Adolph C:s initialer, samt en annan numismatisk raritet, dukater, präglade av guld, utvunnet ur östra Silvbergs malmer (K. resolutioner 26 apr. 1752, 20 febr. 1755).

Den andra, ännu fortlevande huvudgrenen, den s. k. (äldre) Fellingsbrogrenen, härstammar från Christier Månssons son B) kyrkoherden i Fellingsbro kontraktsprosten Johan C. (f. 1631, d 1688). Denne, som i Uppsala gjorde sig känd genom sin utmärkta begåvning och även studerade utrikes, var upprepade gånger riksdagsman och hade ett ansett hus, som gärna gästades av Karl XI på hans resor till Kungsör. Söner till honom voro a) brukspatronen på Ringarby i Fellingsbro socken Johan C, (f. 1666, d 1735), b) bergmästaren i Nora och Linde Peter Jacob C. (f. 1670, d 1739) — vilkens son protonotarien i bergskollegiet Harald C. (f. 1711, d 1791) var far till bokhållaren i järnkontoret kamreraren Johan C. (f. 1745, d 1811), konteramiralen Harald af Christiernin, adlad 1783 (se nedan 3), och generalkonsuln i Alicante Fredric Ulric C. (f. 1767, d 1851) — samt c) notarien Daniel C. (f. 1679, d 1716), vilkens son hovkamreraren Johan C. (f. 1711, d 1787) ägde Stenby i Uppland och blev fader till femton barn, bland dem övermasmästaren i Roslagen och Västernorrland Johan Daniel C. (f. 1741, d 1817 i Savolaks) och översten Adolph Ludvig C. (se nedan 4).

Den tredje, numera utdöda huvudgrenen, benämnd Färnebogrenen, härstammade från Christier Månssons son C) kyrkoherden i Västra Färnebo kontraktsprosten Peter C. (f. 1642, d 1717), av eloquentiæ professorn Fabian Törner i ett latinskt minnestal prisad för fromhet, gammaldags tro och utmärkt lärdom. Liksom brodern Johan hade han redan som student gjort sig bemärkt genom sin studiebegåvning och bands efter vidsträckta utrikes resor genom biskopens särskilda ingripande vid gymnasiet i Västerås. Där tjänstgjorde han, tills han »efter församlingens högliga åstundan» kallades till sin svärfaders efterträdare i Västra Färnebo. Bland hans fjorton barn märkes a) kyrkoherden i Västra Färnebo kontraktsprosten Nils C. (f. 1680, d 1753), liksom fadern en studieintresserad man och »en käck pastor» men till synes något påstridig i ekonomiska angelägenheter. Han var far till professorn Peter Niclas C. (se nedan 2) och till kyrkoherden i Torstuna prosten Jacob C. (f. 1729, d 1780), känd för att med vackra kunskaper förena kvickhet, med lätthet förrätta sina sysslor och vara roande i umgänget, varvid han dock under lustiga infall och påfund alltid behöll sin värdighet. Bror till kontraktsprosten Nils C. var b) kyrkoherden i Folkärna prosten Gustaf C. (f. 1707, d 1795), far till kyrkoherden i Söderbärke, hovpredikanten och kontraktsprosten Gustaf C. (f. 1752, d 1811), vilken slöt släktgrenen.

Den fjärde, ännu fortlevande huvudgrenen, benämnd Ramnäsgrenen, härstammar från Christier Månssons son D) brukspatronen och mantalskommissarien Erik Christiersson (f. 1645, d 1701), vilken å egna och sina medarvingars vägnar förvaltade Ramnäs samt till faderns tvehne hamrar förvärvade Köpmanshammaren (jmfr nedan under C. 1); Av betydelse var även, att han ej blott erhöll änkedrottning Hedvig Eleonoras konfirmationsbrev (28 maj 1662) å Kronohammaren och arrendet av de tre socknarna Ramnäs, Sura och Berg utan även slutligt tryggade besittningen av Kronohammaren genom att skatteköpa den (jmfr Hedvig Eleonoras skatteköpsbrev 16 nov. 1680; konfirmerat av Karl XI 26 nov. samma år). Därjämte förvärvade han genom upprepade byten med byamännen 1678—79 huvudlotten i Färmansbo hammarsmedja. Med Erik Christierssons barn, vilka antogo namnet Christiernin, delade sig den fjärde huvudgrenen i fem grenar. Den äldsta av dessa, den s. k. yngre Fellingsbrogrenen, härstammade från Erik Christierssons äldste son, a) kyrkoherden i Fellingsbro kontraktsprosten Christiern C. (f. 1675, d 1743), »en lärd, erfaren och driftig man», som i sju år studerat vid utländska universitet. Denna gren utslocknade 1881. Den andra grenen härstammar från b) brukspatronen på Ramnäs Joachim C. (d 1716), den tredje, som utdog 1754, från c) kaptenen Johan C. (d 1720). Stamfader för fjärde grenen var d) borgmästaren i Arboga, assessorn Carl C. (f. 1681, d 1747), adlad von Christiersson 18 mars 1720. Till den femte, efter 1776 utdöda grenen, som utgår från e) kaptenen vid Västmanlands regemente Pehr C. (d 1758), hör dennes son rustmästaren vid Livgardet Pehr C. (f. omkr. 1732), vilken var invecklad i det misslyckade revolutionsförsöket 1756 och till följd härav avrättades i Stockholm 26 juli 1756.