Mauritz Clairfelt

Clairfelt, Mauritz, före adlandet L'Eclair, f. 12 dec. 1780 i Paris, d 19 mars 1841 i Lund. Föräldrar: friherre Gustav Maurits Armfelt och skådespelerskan L'Eclair. Kadett vid krigsskolan å Karlberg 22 sept. 1796; utexaminerad därifrån 29 sept. 1799; stabsfänrik med sergeants indelning vid livkompaniet av Bohusläns regemente 30 sept. 1799; erhöll transport på ett år till H. F. Kr. von Engelbrechtens regemente i Stralsund 17 apr. 1800; erhöll permission att resa utrikes och gå i utländsk tjänst i ett år 11 jan. 1802 (med två års förlängning 16 febr. 1803); tidvis attaché åt fadern vid svenska legationen i Wien 1802—03; löjtnant i armén 8 juni 1803; erhöll konungens tillstånd att träda i österrikisk tjänst och mottaga romerskt kejserligt adelskap med namnet Clairfelt 8 juni 1803; stabsadjutant vid generalstaben i Stralsund 14 febr. 1805; stabslöjtnant med fänriks indelning vid Bohusläns regemente 22 aug. 1806; kapten i armén 5 okt. 1807; stabsadjutant hos generaladjutanten G. Löwenhielm 1808; föll i rysk fångenskap 16 apr. 1808; utväxlad 4 apr. 1809; major i armén och överadjutant hos konungen 29 juni 1809; erhöll på egen begäran tillstånd att avstå sin vid Bohusläns regemente innehavande stabslöjtnants lön och indelning 27 mars 1810 och fick utrikes permission på ett år 8 maj 1810 och på tre månader 30 juli 1811; förste major vid Värmlands fältjägarregemente 25 febr. 1812; överstelöjtnant i armén 4 apr. 1812; befälhavande överadjutant i Stockholm 1 juni 1812; placerad som överstelöjtnant vid livgrenadjärregementet 1 dec. 1812 (erhöll extra lön 2 febr. 1813, som indrogs 30 apr. 1816); överste i armén 19 jan. 1814; adjutant hos kronprinsen Karl Johan 15 aug. 1815; adlad 23 jan. 1816; placerad som överste i södra skånska infanteriregementet 13 febr. 1816; chef för samma regemente 24 febr. 1818; erhöll permission under tre månader för resa till Tyskland 24 juli 1818; generaladjutant i arméns generalstab 24 juni 1819; generalmajor i armén och förste adjutant hos konungen 4 sept. 1829; tf. generalbefälhavare i första militärdistriktet 20 maj—25 juni 1823, 19 nov—31 dec. 1839 samt 4 apr.—28 dec. 1840. RSO 1809; erhöll guldmedalj för tapperhet i fält 1809; KSO 1825; HedLKrVA 1829; KmstkSO 1838.

Gift 1) 20 nov. 1810—20 febr. 1816 med hovfröken friherrinnan Emilia Fredrika Aurora De Geer af Finspång, f. 24 dec. 1782, d 26 dec. 1828, dotter till överkammarherren friherre Jean Jacques De Geer af Finspång och omgift med förste hovjägmästaren greve Karl Fredrik Piper; 2) 20 mars 1818 med Eva Lovisa Hallenborg, f. 7 apr. 1797, d 6 juli 1818, dotter till assessorn Magnus Hallenborg; 3) 29 juni 1820 med friherrinnan Ameli Sofia Oxenstierna af Eka och Lindö, f. 8 maj 1790, d 15 dec. 1861, dotter till hovmarskalken friherre Sven Gabriel Oxenstierna af Eka och Lindö.

Redan som barn omhändertagen av sin fader, Gustaf Maurits Armfelt, erhöll C. på dennes bekostnad svensk uppfostran och utbildades därefter till officer. Så länge fadern levde, stod C. i nära beröring med honom — tidvis hörde han till Armfelts dagliga umgänge — och en viss själsfrändskap dem emellan kan tydligt spåras i det oförskräckta modet, konungskheten, den starka känslosamheten och det häftiga lynnet. De gemensamma dragen kunna dock knappast sägas vara dominerande. Efter att som kadett ha deltagit i tvenne sjöexpeditioner 1796, tjänstgjorde C. vid sekelskiftet under ett års tid vid garnisonen i Stralsund och anträdde sedermera 1802 en treårig utrikes studieresa. Största delen av denna tid synes han ha tillbragt i Wien hos Armfelt, som nu var Sveriges minister vid kejsarhovet. Några upplysningar om de studier, C. eventuellt bedrivit under sin vistelse här, stå oss icke till buds, men det torde kunna antagas, att han inhämtat en närmare kännedom om den österrikiska armén, i vilken han (1803) fick tillstånd att inträda. Det kejserliga adelskap, varmed C. samtidigt benådades, måste givetvis betraktas som en speciell uppmärksamhet mot Armfelt själv. Återkommen till Sverige efter permissionstidens slut, tjänstgjorde C. under det pommerska kriget till en början som adjutant hos sin far, vilken han åtföljde på dennes resa till den österrikiska krigsskådeplatsen, där han fick tillfälle att vid furst J. Liechtensteins armékår övervara slaget vid Austerlitz. Under den svenska arméns fälttåg de tvenne följande åren gjorde C. trupptjänst och utmärkte sig därvid i en rad smärre träffningar för ett mindre vanligt mod.

Vid finska krigets utbrott kommenderad som stabsadjutant hos generaladjutanten, deltog C. i reträtten till Österbotten, varvid han blev blesserad i träffningen vid Haistila 17 mars 1808. I striden vid Pyhäjoki jämnt en månad senare följde han ensam Gustav Löwenhielm, då denne sökte hejda de på Klingspors order retirerande trupperna, och lyckades, då Löwenhielm därvid blev svårt sårad, rädda dennes liv genom att kasta sig över honom, ropande till ryssarna, att den sårade var den svenske generaladjutanten. Emellertid fördes bägge, utplundrade och sårade, i rysk fångenskap, från vilken de utväxlades kort efter den svenska statsvälvningen 1809. Efter återkomsten erhöll C. både befordran och tapperhetsmedalj som belöning och tjänstgjorde till krigets slut som adjutant hos konungen.

En ny permission 1810—11 från krigstjänsten synes C. ha tillbragt dels hos sin hustrus släktingar på Finspång, dels hos Armfelt, som efter brytningen med Karl Johan överflyttat till Ryssland. Sedermera inträdde han i tjänst som major vid Värmlands fältjägarregemente och övertog befälet över den del av detsamma, som till en tid förlades till Göteborg i och för det planerade men aldrig igångsatta fälttåget mot Danmark. Kort därefter förflyttades C. som överstelöjtnant till livgrenadjärregementet, med vilket han, tidvis som regementsbefälhavare, deltog i fälttågen mot Frankrike, Danmark — varvid han tjänstgjorde som chef för avantgardet — och Norge. Efter krigets slut gjorde C. tidvis adjutanttjänst hos Karl Johan, för vilken han hyste en oinskränkt beundran. Men av en del brevuttalanden att döma trivdes han ej vid hovet och torde därför ha hälsat sin förflyttning till en självständigare verksamhet med glädje. År 1816 erhöll han i uppdrag att omorganisera södra skånska infanteriregementet och utnämndes två år senare till chef för samma regemente, över vilket han sedan förde befälet i nära ett fjärdedels sekel. — Någon större begåvning synes C. icke ha ägt, hans befordringar berodde synbarligen, frånsett faderns inflytande, på hans djärvhet och oförskräckthet, som tilldrog sig hans överordnades uppmärksamhet. Beträffande hans lämplighet som truppchef veta vi endast, att han varit starkt intresserad av att nå ett gott resultat med sitt regemente; några år efter sitt övertagande av regementsbefälet uttrycker han sålunda i brev till en vän sin förhoppning att snart kunna »framvisa ett regemente, som ej skall mycket skilja sig från dem, Karl XI inroterat». Ett något obehärskat temperament skall emellertid ha försvårat hans förhållande till de underlydande (Sjöstéen).