Johan Gabriel Collin

2. Johan Gabriel Collin, den föregåendes son, f. 6 apr. 1794 i Stockholm, d 23 sept. 1879 i Norrköping. Elev vid Stockholms katedralskola; student i Uppsala 10 mars 1812; elev vid Karolinska institutet vt. 1815; stipendiat i fältläkarekåren 1816; med. fil. kand. vid nämnda institut vt. 1818; kir. kand. 15 mars 1820; kir. magister 20 mars 1820. E. o. underläkare vid reservarmén mot Norge 1813; tjänstgjorde vid fälthospitalen på Brinkebergskulle och i Göteborg; bataljonsläkare vid de beväringstrupper, som utgjorde Göteborgs garnison 1814, och, efter dess upplösning, vid sjukhusen och konvalescentinrättningar i Fredrikshall; tjänstgjorde såsom stipendiat i fältläkarekåren vid allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm under tre år; läkare vid Åkers, Länna och Skeppsta bruk i Södermanland 1820; tillika praktiserande läkare i Mariefred med omnejd; inköpte Edmanska boktryckeriet i Mariefred 1824 och bedrev tillsammans med meddelägare rörelsen under firma Collin & c:o; öppnade bokhandel i Norrköping (anmälan till hovkanslern 12 sept. 1825); stadskirurg och lasarettsläkare i Norrköping 16 apr. 1828; försålde tryckeriet till meddelägaren professor G. Eriksson 1831; erhöll professors titel 23 juli 1831; erhöll avsked från läkarbefattningarna i Norrköping 20 mars 1834. Ledamot av Svenska läkaresällskapet 1827; med. hedersdoktor i Uppsala 1845 (jfr K. brev 3 juni); LVA 1847; RNO 1850.

Gift 1) 24 juni 1821 med Sara Brita Lindroth, f. 27 sept. 1796, d 24 dec. 1838, dotter till handelsbokhållaren Karl Fredrik Lindroth i Nyköping; 2) 10 sept. 1839 med Eva Katarina Arosenius, f. 7 febr. 1809, d 26 jan. 1871, dotter till klädesfabrikören i Norrköping Johan Arosenius.

På grund av fattigdom avlade C. ingen högre examen än kirurgie magistern (1820). Redan dessförinnan hade han innehaft åtskilliga militärläkarförordnanden, bl. a. i Norge 1813 och 1814. Han insjuknade därunder i någon fältsjuka och var nära döden; själv ansåg han, att han för sin räddning hade att tacka sin förmans i tjänsten, doktor H. Kr. Kewenters, omsorgsfulla vård. Som läkare i Mariefred vann C. stort anseende. Med anledning av en mycket svår epidemi i den lilla staden — efter C:s beskrivning kan man förmoda, att det var tyfus — utgav han en flygskrift med råd för epidemitider, vilken blev inledningen till hans sedan så omfattande litterära verksamhet. Då det, såsom han berättar i ett personligt meddelande till Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd, »icke på svenskt språk fanns någon så utförlig lärobok i medicin, att den kunde tjäna till ledning för läkaren vid sjukbädden», beslöt han att översätta »Spezielle therapie» av Aug. Gottl. Richter, professor i medicin och kirurgi vid universitetet i Göttingen. Men då han översatt och fått tryckt den första av de åtta delarna, fann han, att hans egna inskränkta tillgångar icke tilläto honom att fortsätta. Han inköpte därför på auktion Edmanska tryckeriet i Mariefred i förvissning att på så sätt kunna högst betydligt reducera tryckningskostnaden, ej minst genom att samtidigt ge ut andra mera begärliga och lönande arbeten. Det var under dessa omständigheter, C. började översätta en del historiska och andra arbeten och slutligen åren 1824—34 fick ut alla delarna av Richters verk. Hela detta företag är betecknande för C: s från ungdomen till sena ålderdomen okuvliga energi. Han fick också därvid intresse för historisk forskning och författarskap. Sedan C. förflyttats till Norrköping, sålde han sin del av tryckeriet till en delägare och ägnade sig åt sin alltmer växande praktik och medicinskt skriftställarskap. Under åren 1841—51 utkom hans »Afhandling om barns sjukdomar» i fyra delar om över 1,400 sidor, ett verk, som i vår tid skulle kallas en handbok. Om detta arbete säger F. T. Berg: »Tvenne namn, Rosensteins, vars glans ännu efter ett sekel ej blivit fördunklat, och Collins, av vars lärdom, nit och flit samtiden både inom och utom fäderneslandet ännu förhoppningsfullt motser ökade frukter i fortsättning av hans 'Afhandling om barnsjukdomar', utgöra vårt lands 'non multa sed multum' av utförligare avhandlingar.» På ett annat ställe kallar Berg detta verk ett »arbete, om vilket det vore för litet sagt, att det i utförlighet, omfattning och litteraturkännedom överträffar alla inländska, då det knappt har annan medtävlare än det sekelgamla Rosensteins 'Underrättelser om barns sjukdomar'». »Om Collins 'Afhandling' är däremot», heter det också, »det vitsordet väl berättigat, att den förtjänar att nämnas vid sidan av det bästa, som utlandet i ovannämnda hänseende frambragt», den är »ett arbete. som genom dessa sina förtjänster äger obestridlig rätt att utgöra en rådgivare i varje svensk läkares bibliotek jämte nyssnämnda Rosensteins» (s. 52, 187). En större ära kunde knappast komma C. till del än att av en så omdömesgill bedömare som Berg ställas jämnsides med Rosenstein. Även Seved Ribbing uttalar sig, och mera detaljerat, om C. och framhåller hans förtjänster om den svenska pediatriken (s. 71 o. följ.). Då man nu, sjuttiofem år efter Berg och femtio år efter Ribbing, söker värdesätta C:s arbete, så möter detta numera på grund av de jättesteg framåt, som medicinen under dessa år tagit, större svårigheter. Många av C:s läror äro givetvis ohjälpligt föråldrade, men tar man, som billigt är, hänsyn till läkekonstens ställning vid denna tid, så får man en sympativäckande bild av en läkare av ovanligt praktisk läggning, berömvärd omtänksamhet, okuvlig energi och högst betydlig litteraturkännedom. C. måste betraktas som i ej ringa grad autodidakt, och han synes haft ringa tillfälle att genom besök vid utländska större sjukhus vidga sitt vetande. Han företog dock (enligt uppgift av hans dotter) resor till Kissingen, Holland och Danmark. Men han hade en för autodidakten ovanlig egenskap, han satte stort värde på litteraturen i sitt fack. Härför talar utom de omfattande citaten i hans verk av utländsk litteratur, mest tysk, på sitt sätt bokauktionskatalogen över hans 1865 försålda medicinskt-naturvetenskapliga bibliotek. Den omfattar över 3,000 nummer. Här saknas knappast någon av de ledande männens namn ett och ett halvt sekel tillbaka. Där finnas också många äldre sällsyntheter. C. var nämligen samlare av medicinsk och allmän litteratur och även av »tavlor», som täckte väggarna i hans hem i Norrköping, där de ej voro täckta av bokhyllor. Utom talrika uppsatser i de medicinska tidskrifterna, av vilka han samlade de dithörande i sitt nyssnämnda stora verk, författade C. en mängd populärmedicinska skrifter. Vare sig det gällde att vara »Allmän husläkare» eller ge råd för epidemitider, att skildra »Menniskokroppen och dess förrättningar» eller »Ögats vård», är framställningen ovanligt klar och lättfattlig, alltid riktad mot ett praktiskt syfte och alltid givande till känna ett djupt inträngande och omfattande vetande i ämnet. Många av dessa arbeten äro bearbetade, ibland förkortade översättningar. Ett av dem, Theod. Romeyn Becks »Handbok i medicinallagfarenheten», kan ännu läsas, med intresse. Men tiden rider fort, och C:s arbeten dela ödet med nästan all medicinsk litteratur från denna tid, att ha huvudsakligen historiskt värde.

C. var som läkare barn av sin tid, någon banbrytare var han icke, men han stod tydligen på höjden av samtidens medicinska bildning. I den ovannämnda handboken måste vi ju nu finna betydande brister. Den patologiska anatomien intar en mycket undanskjuten plats. C, som hela sitt liv med undantag av några få år som lasarettsläkare verkade som privat praktikus i landsortsstad, hade knappast mycket tillfälle att genom sektion efter döden kontrollera sina diagnoser, och det fruktbärande mera utsträckta umgänget med kolleger torde han nästan helt saknat i sin småstad. Han var till hela sin läggning empiriker, stödd på sin egen erfarenhet och sin litteraturkännedom. Av den oerhört omfattande mängd av olika medikamenter, som med oändliga distinktioner för olika fall förordas, ha de flesta numera som onyttiga bortlagts. Främmande på oss verkar likaså hans väl frikostiga förordande av spritdrycker som skyddsmedel i epidemitider. Men det var tidens sätt att se på dessa ting. Sympatisk är hans omsorg om enskild och allmän hälsovård, hans anatema mot tidens osedlighet, som verkligen var förskräckande, hans energiska arbete för de späda barnens bättre vård och hans påpekande av den förskräckande dödligheten hos dessa, i synnerhet hos de utom äktenskapet födda, vilket han tillskrev van vård och ohygieniska, rentav snuskiga vanor hos mödrar och vårderskor.

I några avseenden var C. före sin tid, såsom i sin uppfattning av uppkomstsättet för arvsyfilis och sina dietiska föreskrifter för spädbarnen, som mycket mera närma sig vår tids än mellantidens åsikter. Att han med sin samtid och eftervärld trodde, att difteri och strypsjuka voro skilda åkommor, var mer än ursäktligt, det var ju först Löffler som så sent som 1884 påvisade difteribacillens roll. I sin mening om sjukdomsorsakerna famlar C. givetvis i mörkret, förkylning spelar för honom huvudrollen, och han ger föreskrifter för dess undvikande, som snarast äro ägnade att grundlägga en ökad mottaglighet för förkylning, men man visste ju denna tid ingenting om infektioner och mikroorganismer, upptakten gåvo först Pasteur's undersökningar 1857 över jäsningen. Underligt förekommer oss, att C. ännu trodde, att inälvsmaskar uppkomma spontant genom en generatio equivoca, en sak som redan Rosenstein betvivlade, men det fanns efterliggare ännu så sent som år 1880, som en berömd läkarestrid i Köpenhamn visade.

Som personhistorisk författare var C. betydande. Han hade utom sitt medicinska även ett stort humanistiskt bibliotek och var en flitig medarbetare i Svenskt biografiskt lexikon. Långt över tvåhundra biografier, stödda på omfattande bokliga och även arkivstudier, ha flutit ur hans flitiga penna. Av dessa äro en del samlade i en bok om de förnämsta agerande i 1808—09 års finska krig. Hans framställning är alltid vederhäftig, enkel, saklig och flärdlös, alldeles fri från svulst och granna fraser. Där så kunnat ske, inleder han sina levnadsteckningar från finska kriget med några strofer ur »Fänrik Ståls sägner». Det är påfallande, att de flesta av C. biografiskt behandlade personligheterna äro krigare, präster, hovmän, högre ämbetsmän, endast undantagsvis kommer en läkare med. Man kunde tro, att den gamle läkaren på äldre dagar fått nog av medicin och medicinmän. Krigshistorien tyckes särskilt ha intresserat honom och framför allt 1808—09 års finska krig. Det behöver knappast anmärkas, att hans uppfattning av de två huvudpersonerna, V. M. Klingspor och K. J. Adlercreutz, är den tills helt nyligen hävdvunna. Dock är biografen icke någon okritisk beundrare av Adlercreutz' taktik.

C. stod i livlig korrespondens med Peter och Harald Wieselgren och i intimt vänskapligt förhållande till K. G. Starbäck, som i stor utsträckning begagnade sig av hans stora bibliotek. Personligen anspråkslös, satte C. största värde på den medicine doktorsgrad honoris causa, söm Uppsala universitet tilldelade honom 1845, han hade dock då redan fjorton år förut fått professors namn, heder och värdighet. C. var spänstig till både kropp och själ ända in på sena ålderdomen. I motsats mot andra läkare gjorde han alltid sina sjukbesök till fots, vilket han ansåg hälsosammare. Han dog i en akut sjukdom, som troddes vara blindtarmsinflammation. Ehuru skött av en kollega, bestämde han hela tiden själv behandlingen, observerande sjukdomens förlopp ända in i det sista.