Lars Johan Colling

Colling, Lars Johan, f. 17 febr. 1714 i Stockholm, d 10 mars 1786 i Lund. Föräldrar: bergsrådet Olof Colling och Elisabet Norrman. Erhöll enskild undervisning; student i Uppsala 19 febr. 1726—1737 och i Lund 18 dec. 1739; disp. i Lund 15 nov. 1740 (Dissertatio juridica de fideicommissis familiarum illustrium, p. 1; pres. D. Nehrman). Informator för överste J. K. von Berchs på Vrams Gunnarstorp söner Otto Kristoffer och Fredrik; docent i jur. fakulteten i Lund 1 nov. 1743; föreläste under professor D. Nehrmans ledighet 1744; adjunkt i jur. fakulteten 10 jan. 1744; v. akademisekreterare; ordnade på 1740-talet universitetets arkiv; auskultant i Svea hovrätt 20 nov. 1746; uppfördes på första förslagsrummet till jur. professor i Åbo 30 mars 1747; tf. jur. professor vt. 1753; professor i svensk och romersk rätt 13 dec. 1753; akademiens rektor 1757, 1767 och 1781; erhöll avsked 14 dec. 1785. Ledamot av kurmainziska vetenskapsakademien 1755; jur. doktor vid jubelfesten i Lund 26 juni 1768; ledamot av Sällskapet Utile dulci.

Gift 27 jan. 1757 med Elisabet Margareta Westring, f 15 jan. 1799, dotter till kyrkoherden i Virestad, sedermera teol. professorn och domprosten i Lund Ambrosius Westring.

C. efterträdde David Nehrman-Ehrenstråhle såsom innehavare av den juridiska lärostolen vid Lunds universitet. Den kappa, som burits av hans berömde företrädare, kunde han ej axla; såsom professor torde han tvärtom varit svag. Klagomål över de betyg, han utdelade, inlöpte från hovrätterna, och han måste mer än en gång genom K. brev förständigas att rätta sig efter gällande examensstadganden. Den juridiska lärokursen tog i Lund blott en termin; examen avlades emellertid stundom på kortare tid. Den skedde oftast genom deltagande såsom respondent i försvaret av en av C. författad juridisk avhandling; de krav, som därvid ställdes på respondenten, voro så små, att universitetets kansler Karl Gustav Löwenhielm i ett brev 1766 säger sig hava från tillförlitlig källa erfarit, att en yngling från Lund, som utgått med gott betyg, ej hade kunnat översätta första raden av den disputation, för vilken han responderat. C:s skriftställarverksamhet gick framför allt ut på att författa dylika ett eller annat ark omfattande akademiska avhandlingar, som kunde tjäna till underlag för en disputation. Det var ju ej ovanligt, att professorerna i en serie av dylika dissertationer utgåvo större verk, men av denna möjlighet begagnade sig C. blott i början av sin akademiska bana, då han såsom akademiska avhandlingar utgav »De fidei-commissis familiarum illustrium» (1740—53) och »De jure sigillorum» (1755—63), vilka båda arbeten äro av en viss betydelse. Ju äldre C. blev, desto mera utpräglat synas emellertid hans skrifter blott haft till syfte att kunna användas vid disputationer. Han behandlade de mest skilda ämnen, och några egentliga bidrag till den svenska rättens förståelse gav han icke. På grund av en av dessa avhandlingar, »De virgine nobili stuprata», kom C. i konflikt med Löwenhielm, som 1767 förbjöd avhandlingens tryckning och ventilering; tryckning hade emellertid ägt rum, då förbudet kom till Lund, men ventilationen inhiberades av C. Anledningen till Löwenhielms ståndpunkttagande, som är märkligt genom att det ägde rum efter det att den preventiva censuren genom tryckfrihetsförordningen 2 dec. 1766 hade avskaffats, var avhandlingens titel, som icke kunde giva om avhandlingen annat än »en slätt idé och även uppväcka mer åtlöje än bifall och uppmärksamhet». Men själva avhandlingen — som Löwenhielm vid utfärdandet av sitt förbud icke hade sett — är även i viss mån skabrös. Vid sitt avskedstagande hade C, enligt uppgift, presiderat för 209 akademiska avhandlingar, av vilka 193 voro författade av honom själv. Nästan över dem alla lade tiden genast glömskans slöja.