Peder Ragvaldsson (Fargalt)

1. Peder Ragvaldsson (Fargalt), nämnes 1463—99. Föräldrar: väpnaren Ragvald Magnusson (Fargalt) och Katarina Svensdotter (Pik). Sigillerar 1463 (perg., 2 och 19 jan., RA); medlem av Helga lekamens gille i Stockholm 1471; nämnes som fogde på Stockholms slott 22 maj 1475–22 jan. 1480 (tänkeb., 1474–1483, s. 9, 226); nämnes ofta på Stockholms rådstuga tillsammans med riksföreståndaren Sten Sture d.ä. och andra riksråd 1484–88; nämnes som riksråd 10 jan. 1484 (tänkeb., 1483–1492, s. 402) och ännu 1499 (ST, 3, s. 482, nr 563); var fogde på Viborgs slott 1488–90 (FMU, 5, nris 4203, 4309); var lagman i Södermanland 1495 (6 nov., perg., RA) och ännu 1499 (ST, 3, s. 482); omtalas åter ofta på Stockholms rådstuga 1493–96 (tänkeb., 1492–1500); börjar 1498 att jämte den norskfödde fogden Kristian Bagge sitta i Stockholms rådstuga såsom troligen delaktig i slottsloven (tänkeb., 1492–1500, s. 346; Ahnlund, s. 397); nämnes såsom levande senast 2 dec. 1499 (tänkeb., 1492–1500, s. 461). Enligt Peringskiölds feldaterade notis av Charlotta Bielkenstiernas nu förlorade brev en tid häradshövding i Svartlösa härad (Genealogica 79, f. 40 v, RA). Var redan 31 okt. 1480 (perg., UB) bosatt på hustruns gård Erstavik (Svartlösa härad), till vilket han skrev sig (P. R. i Erstavik). Ägde även Sörby i Örtomta sn (Ög.; Almquist, Frälsegodsen, 3:2, s. 1047).

G. mellan 11 aug. 1479 (jfr nedan) och 31 okt. 1480 (jfr ovan) m. Ingeborg Ragvaldsdotter (Puke, av ätten Bonde), dotter av lagmannen i Östergötland, riddaren Ragvald Puke (Bonde) och Anna Markvardsdotter (Stolpe) samt förut g. m. riddaren Nils Ottesson (Björnram från Västergötland), efter vilken hon nämnes som änka ännu 11 aug. 1479 (tänkeb., 1474–1483, s. 204; Gillingstam, s. 502).

Peder Ragvaldsson – från i varje fall 1480, såsom gift, känd som P. R. i Erstavik, en gård på Södertörn – är att skilja från kyrkoprästen herr P. R., som nämnes 1446–63 och förde kluven sköld. Detta bör så mycket mer observeras, som P. R. i Erstavik någon gång i litteraturen av misstag kallas riddare. En annan identifikationsfråga är, om P. R. av Fargaltsätten är identisk med dels P. R. i Helga lekamens gille, dels slottsfogden P. R. i Stockholm 1475–80, dels fogden på Viborgs slott 1488–90. Den sistnämnde kallar sig direkt väpnare och synes därför vara klart identisk med tidens kände frälseman med detta namn. Detta och annat pekar också på identifiering med fogden i Stockholm, ehuru tänkeboksutgivaren för partiet 1474–83 (E. Hildebrand) ej vågat göra denna. Den 4 juli 1481 talar tänkeboken om "velboren man Per Ragualsson a wapen", således klart P. R. i Erstavik, medan tänkeboken på fogden 1475–80 icke har några epitet. Detta är emellertid en teknisk sak – dylika epitet brukade ej anges vid slottsfogdarna (det görs t. ex. ej heller beträffande den samtida fogden Erik Turesson, vars identitet med frälsemannen av Bielkeätten är klar). Då det dessutom är vanligt, att just slottsfogdarna i Stockholm voro frälsemän, synes identiteten av P. R. i Erstavik med slottsfogden även här säkerställd. Slottsfogden åter är tydligt identisk med medlemmen P. R. i Helga lekamens gille, ty fogden ger till gillet en förgylld kalk och utstyrsel till altaret i Helga lekamens kor i Storkyrkan sept. 1476 (tänkeb., 1474–83, s. 68; även som bil. 23 i Collijns utgåva, del 1, av gilleshandlingarna). I tänkeboken namnes P. R. ofta på rådstugan tillsammans med riksföreståndaren och andra riksråd, och nyåret 1484 finner man honom själv som riksråd. Från 1495 är han även lagman i Södermanland (BSH, 4, s. CCCXXXIV, har 1494, men utan belägg; jfr även J. E. Almquist, s. 97, som påpekar, att Åke Jönsson [Svarte Skåning] fungerar som lagman ännu 1494).

P. R. var bland de rådsherrar, som 12 aug. 1494 deltogo i utfärdandet av det brev, genom vilket Sveriges råd och män förbundo sig att med eller mot riksföreståndarens vilja fullgöra Kalmar recess av 1483; rörande tolkningen av brevet se diskussion hos Gillingstam (s. 519 ff.). P. R. deltog i förberedelserna för Sten Stures Finlandståg 1495, då riksföreståndaren, biskop Kort Rogge och P. R. i november anhöllo om lån av S: t Eriks banér (FMU, 5, nris 4631, 4633; Kellerman, s. 219; Hagnell, s. 163), men synes själv ha stannat i Sverige. I varje fall beseglade han, tydligen som närvarande, ett riksrådsbrev i Uppsala 4 mars 1496 (BSH, 4, s. 203 f., nr 135). Han uppträdde våren 1497 som budbärare för riksrådsoppositionen vid underhandlingarna med Sten Sture (HSH, 18, s. 84) och deltog i de oppositionella riksrådens proklamationer (FMU, 6, nr 4740; HSH, 18, s. 139). Efter omvälvningen s. å. kröntes konung Hans i Stockholm 26 nov., varvid riddarslag utdelades, men P. R. blev härvid ej ihågkommen. Han kvarblev i rådet och var medbeseglare av utkorelsebrevet 22 juni 1499 för konungens son Kristiern till konung i Sverige (ST, 3, s. 482). Sista gången, som P. R. nämnes som levande i tänkeboken, är i dec. s. å., då han ännu fällde dom på rådstugan. Om hans två döttrar, ingifta i ätten Kyle, se ovan s. 368. Själv var han, så vitt man vet, ättens siste man.