Fahlenius (Falenius), släkt

Fahlenius (ibland Falenius), släkt, härstammar från Nicolaus Haqvini (d. 1688), om vilken Hammarström meddelar, att han var född i Falun, och kom från Lallarvet där, blev apologist i Västerås 1651 och vid trivialskolan i Falun 1653 samt prästvigd 20 sept. 1663. År 1665 blev han tillika hospitalspredikant i staden. År 1686, då han fått avsked med bibehållna förmåner, fick han tillåtelse att bo kvar på sin gamla arbetsplats. Han äktade 1668 (Hammarström) Brita Jonasdotter Fahlberg »på Åsen». De hade tre söner, varav två blevo bemärkta under namnet F., nämligen Eric Fahlenius (d. 1710) och Jonas F. De voro obemedlade och slogo sig därför fram under stora svårigheter, genomgingo gymnasiet i Västerås och blevo studenter i Uppsala, Eric F. 7 okt. 1691 och Jonas F. 27 febr. 1695. Båda förvärvade även magistergraden i Uppsala, Eric 10 dec. 1700 och Jonas 28 maj 1707.

Eric F. hade vid denna tid redan hunnit göra sig ganska bemärkt som orientalist. Tillsammans med C. Schultén utgav han sålunda Isaac Abarbanelis kommentar till profeten Jona i hebreisk text med latinsk översättning och kommentar (1696–1701). E. F. författade själv sin dissertation, då han 1699 disputerade under J. Esberg på en avhandling om koranen, »Historiola Alcorani». Redan 25 maj 1701 utnämndes Eric F. till professor i grekiska och orientaliska språken vid Pernau universitet. Han gifte sig med den i Pernau födda Maria Magdalena Freijer. Vid ryssarnas inbrott flydde makarna sommaren 1710 till Stockholm. E. F. blev där sjuk och avled hösten s. å. Från Pernau har han tydligen medhaft sin där år 1706 gjorda översättning till latin av rabbinen Johan Kempers arbeten om Sohar, en kaldeisk kommentar till Pentateuken. E. F:s översättning nämndes i konsistoriet i Uppsala 2 aug. 1714, och manuskriptet finns i Uppsala universitetsbibliotek (sign. R. 111). E. F:s änka sökte hos regeringen få understöd i sin betryckta ställning, även sedan hon gift om sig och åter blivit änka; hon levde ännu febr. 1751 (Biogr., RA).

Brodern Jonas F. (f., enligt likpredikan, 30 okt. 1674 i Falun, d. 11 okt. 1747 i Åbo) blev efter magistergraden teologie adjunkt vid Uppsala universitet 3 okt. 1712 och prästvigdes 27 maj 1716. Även han hade studerat orientaliska språk, särskilt hebreiska för en rabbin, samt också vinnlagt sig om kyrkohistorien. Då den lediga professuren i logik och metafysik vid Åbo akademi söktes av bl. a. J. F., betecknades han i konsistoriets diskussion som en »fullkomlig karl», »av renommé stor» och »väl lärd». Han utnämndes 3 nov. 1721, men överfördes redan 7 mars följande år till teologiska fakulteten som tredje teologie professor och kyrkoherde i Maria prebende. Han befordrades till andre teologie professor 14 maj 1725 och förste 5 jan. 1728 samt blev tillika domprost 23 maj s. å. och kyrkoherde i svenska församlingen med S:t Karins som annex. J. F. var rektor vid Åbo akademi 11 juli 1727–26 juni 1728. Han utnämndes till teol. doktor 18 jan. 1732 och promoverades i Uppsala 23 febr. s. å. Slutligen nådde han biskopsstolen i Åbo 18 mars 1734, som sådan tillika prokansler för akademien. Invigningen till biskop skedde 29 sept. 1734 i Stockholms storkyrka. Han var riksdagsman 1734 och 1742–43. Sedan han 15 aug. 1745 blivit slagrörd, fick han avsked som biskop med hela lönen i behåll 1746 och dog följande år. Bedömes J. F. som akademisk lärare efter sina avhandlingar, var hans betydelse ringa (Råbergh), medan däremot hans praktiska insatser för akademien voro av större vikt. Hans ståndpunkt var strängt högkyrkligt-ortodox, och han stred mot pietism och separatism. Universitetet var emellertid vid denna tid, efter stora ofreden, över huvud illa rustat. J. F. fick uppleva flera sorger, dels den genom åsknedslag förorsakade branden i domkyrkotornet 1738, dels 1742–43 akademiens förnyade härjning och upplösning under lilla ofreden. Han har egentligen inlagt större förtjänster som biskop och var till hela sin sinnesriktning mild och from (Råbergh). Det heter, att han »satte sin ära däruti, att i stillhet vandra sin värld igenom och göra sina ämbeten redliga» (likpredikan). Ehuru själv ej kunnig i finska språket, nitälskade han för sina forna församlingar, S.t Marie och S:t Karins, genom att till dem adressera ett tryckt sändebrev, med vilket han till varje hemman i socknarna förärade ett exemplar av en nyss från svenska översatt liten andaktsbok, »Katuvainen rippilapsi» (1747). Biskop F. är begraven i Åbo domkyrkas kor (gravskrift hos Rhyzelius, s. 355). Hans första maka (från 1729), Agatha Siöberg, avled 1730. Han gifte om sig 1732 m. änkefru Sara Charlotta Horn af Kanckas, född Teppati (f. 1674, d. 1747), dotter av assessorn i Åbo hovrätt Carl Teppati och friherrinnan Sidonia Stiernstedt. Två söner dogo före fadern; de två döttrarna äktade bemärkta män, den ena professor C. A. Clewberg (SBL, 8, s. 634), den andra kemisten och ekonomen professor Pehr Adrian Gadd (se denne). – Om en annan släkt Fahlenius (från Falköping) se Fallén, C. E.