Erik Valdemar Falk

4. Erik Valdemar Falk, den föregåendes bror, f. 18 febr. 1873 i Norra Råda sn (Värml.), d. 6 okt. 1944 i Stockholm (Bromma). Mogenhetsexamen i Karlstad 27 maj 1890; student 14 sept. 1891; fil. kand. 28 jan. 1893; fil. lic. 30 maj 1899; disp. pro gradu 30 sept. 1911; fil. dr 31 maj 1912, allt vid Uppsala univ.; provår vid Norra realläroverket i Stockholm 1899–1900; vik. adjunkt vid Nya elementarskolan där 1900–02; extralärare där 1902–07; adjunkt i modersmålet, historia och geografi 31 dec. 1907–1912; lektor i historia och geografi vid Högre realläroverket å Östermalm 15 mars 1912–1938. Läroboksförfattare. RNO 1927.

G. 21 okt. 1916 i Stockholm (Hedv. El.) m. Wendla Anna Augusta Ulrica Hjärne, f. 15 aug. 1880 i Göteborg (Garnisonsförs.), d. 27 febr 1961 i Vänersborg, dotter av majoren Erland Jakob Hjärne och Anna Teresia (Therèse) Wallenius.

Tillhörande den gamla värmlandssläkten Falk var och förblev Erik F. livet igenom en hembygdens trofaste son, vilken ända in i ålderdomen varje sommar styrde kosan till sin lilla gård i Råda, och hans närmaste umgänge utgjordes just av en krets värmländska ungdomsvänner. Hans historiska intressen märktes redan på skolbänken i Teofron Säves gamla läroverk, och i Uppsala blev F. en av Harald Hjärnes lärjungar just under de år, då dennes stjärna både som akademisk lärare och kulturpersonlighet stod i zenit. Det ämne, vilket näst historia stod F:s hjärta närmast, var geografi, vars studium också det upplevde en viss renässans i 1890-talets Uppsala. F. hade redan mer än ett decennium som aktiv skolman bakom sig, när han 1911 ventilerade sin gradualavhandling »Sverige och Frankrike från Gustaf II Adolfs död till upplösningen af det svensk-franska förbundet, 1632–1634», ett arbete som blev hans enda egentligen rent vetenskapliga insats, en produkt av gedigen forskning, omfattande beläsenhet och väl disponerad, klar framställning. Det otryckta material, som ligger till grund, utgöres huvudsakligen av den både kvantitativt och kvalitativt rikt givande Oxenstiernska samlingen jämte övriga hithörande papper i svenska riksarkivet. F. utsträckte icke sina forskningar till franska arkiv, men detta uppvägdes i ej ringa mån av de ganska betydande tryckta aktpublikationer, vilka han jämte den omfångsrika litteraturen noggrant genomgått. Vad läsaren mest fäster sig vid, är den välgjorda teckningen av växelspelet mellan de diplomatiska och militära aktionerna. Särskilt framstår rikskanslerns gestalt i hög relief.

Jämsides med skolarbetet och även som emeritus idkade F. populärvetenskapligt författarskap, vilket ofta kan vara lika krävande som primärforskning. Företrädesvis inriktade han sig inom denna genre på renässansens, upptäckternas och 1500-talets historia. Flera bidrag till våra »bolagsvärldshistorier», Lindblads och Saxon & Lindströms, flöto ur hans penna. I den förra skildrade han den äldsta medeltiden samt reformationstidevarvet 1517–60 och i den senare 1500-talets andra hälft. Därtill kommo monografier bl. a. över Dante, Machiavelli, medicéerna och Magelhães. Pålitlighet och vederhäftighet i förening med väl avvägda omdömen, särskilt beträffande mera omstridda problem, prägla genomgående alla dessa arbeten. Stilen är städse åskådlig, om än ibland en smula torr. I Personhist. tidskr. publicerade han 1935 en välskriven uppsats om »Daniel Tilas och Fredrik Gyllenborg»; Tilas' liv hade han f. ö. redan tidigare behandlat i en kortare framställning (jfr Tr. arbeten nedan). F. ägnade sig även åt släkt- och hembygdsforskning. Under sina senaste år var han sysselsatt med att ordna sin ungdomsvän, domprosten Gustaf Lizells efterlämnade, i Uppsala universitetsbibliotek deponerade papper.

Omkring sekelskiftet inleddes den omdaningsprocess av skolämnena historia och geografi, som efter hand gjort dem till i mycket nya discipliner. Beträffande det historiska stoffurvalet har bredare utrymme beretts åt de ekonomiska, sociala och kulturella företeelserna med beskärande av den tidigare nästan helt dominerande politiska historien. Vad angår geografien, så förekom den förut praktiskt taget endast på nederstadiet med namnkunskapen som huvudsak, medan den numera blivit ett viktigt ämne även på gymnasiet, principiellt upplagt på att klargöra sammanhanget mellan natur och kultur. I denna utveckling tog F. livlig del och gjorde ganska banbrytande insatser, särskilt som läroboksförfattare. På egen hand utarbetade han tre läroböcker, dels i allmän historia (antiken och medel- tiden, resp. nya tiden), dels i svensk historia, alla avsedda för gymnasiet. Sedan slog han sig ihop med Gustaf Jacobson och Sven Tunberg – samarbetet med den förre ledde till en lärobok i allmän, med den senare till en dylik i svensk historia, bägge länge använda vid de allra flesta av våra gymnasier. Framför allt ville F. här tillgodose den ekonomiska historien, och att han i det avseendet beträdde riktiga vägar, står utom allt tvivel, om än pedagogiska invändningar riktats mot det sätt, varpå i vissa fall detta nya stoff inplacerats i framställningen. Tillsammans med E. Fagerlund publicerade F. en fyra delar omfattande geografisk läsebok med nya, friska grepp också på detta ämnesgebit.

Som undervisare eftersträvade F. att successivt vänja sina lärjungar vid ett mera självständigt studiesätt genom att förelägga dem större, sammanfattande uppgifter att svara för. Särskilt slutrepetitionerna till studentexamen fingo följaktligen en på sätt och vis högskolemässig karaktär.

Det var alltså mycket F. presterade på skilda arbetsfält trots en ofta vacklande hälsa – han besvärades långa tider av sömnlöshet och på senare år av starkt nedsatt synförmåga. Då han som emeritus lämnade Östermalms läroverk, bragte dess rektor honom i årsredogörelsen följande avskedshälsning: »Lektor Falks lärargärning har präglats av rättrådighet, humanitet och varmt intresse. Hans stillsamma och nobla väsen har skaffat honom respekt och tillgivenhet bland kolleger och lärjungar».