Henric (III) Falkman

3. Henric (III) Falkman, son av föregående, f. 20 nov. 1774 i Malmö (Caroli), d. 28 jan. 1839 där (Petri). Student vid Lunds Univ. 16 nov. 1789; kontorist på grosshandlaren Johan Schartaus kontor i Köpenhamn 1791–95; kontorist hos firman Möller, Saphord & C:o i Cette, Frankrike, 1795–96; kontorist på faderns kontor i Malmö 1796; volontär vid Wendes artillerireg. maj 1799; stabskornett vid Husarreg. i Malmö 30 sept. s. å.; avsked ur krigstjänst 16 dec. 1802; burskap som handlande i Malmö 30 mars 1803; förman för Malmö stads äldste 24 febr. 1808–23 febr. 1811 och 29 jan. 1814–6 okt. 1817; en av de tre direktörerna för Malmö diskont verk 1812; avsatt 1817 och dömd till fängelse 13 maj 1819; försatt på fri fot enligt K. M:ts beslut 11 juni 1822; arrendator av Arlövs. lantegendom s. å.; flyttade 1825 till Vittskövle (Torrlösa sn, Malm.), okt. 1831 till Vanstatorp samt åter till Malmö okt. 1834.

G. 8 okt. 1803 i Malmö (Petri) m. Lovisa (Louise) Magdalena Gadd, f. 25 aug. 1781 där (ibid.), d. 26. jan. 1876 i Mariestad, dotter av handlanden i Malmö Mathias Svensson Gadd och Catharina Sibylla Berckhan.

Den tredje Henric F., länge en oförvitlig och aktad köpman i fädernestaden, fick genom sitt indragande i ledningen av Malmö, diskontverk ett olyckligt öde, ehuru mindre komprometterad än sina meddirektörer. Han hade efter studier i Lund fått en lång och omsorgsfull kommersiell utbildning i Danmark och Frankrike. Åren 1799–1802 försökte han sig i militärtjänst, men en lindrig hörselskada gjorde, att han tog avsked och återgick till köpmanslivet. Han hade först minuthandel, men efter att 25 aug. 1807 ha inköpt faderns gård vid Östergatan, gjorde han partiaffärer med import av viner, sydfrukter och färgstoffer samt idkade även skeppsrederi och, såsom binäring, tillverkning av brännvin och malt. Inom sällskapslivet hade han förtroendeuppdrag i Knutsgillet och Amaranter-orden. Till sin olycka valdes han 1812 jämte borgmästaren i Malmö, kommerserådet C. M. Nordlindh och handlanden, kommerserådet S. C. Björkman till direktör för Malmö diskontverk.

Diskonternas – de dåtida affärsbankernas – tragiska historia är utredd av Brisman och, vad Malmö beträffar, ytterligare av Björn Sjövall, till vilka hänvisas för närmare omständigheter. Malmödiskonten hade fått sitt k. reglemente 15 febr. 1803. Under kriget 1814 drabbades affärsmännen av stora förluster, och i Malmö kom handlanden Jonas Ståhle, som var starkt invecklad i diskontlån, på obestånd. I början av 1815 vände sig Ståhle till Henric F. och anhöll om diskontlån på 25,000 rdr. Efter tvekan beviljade direktörerna lånet. Då Ståhles affärsställning försämrades, fick han nya lån, men förtroendet för honom minskades. »Hans fall skulle haft katastrofala följder icke endast för diskonten, utan för många privata. Härmed ha vi stött på en central punkt i utvecklingen mot diskontkraschen: Ståhle måste understödjas för att undvika denna, men genom att hjälpa honom drev diskonten allt säkrare mot undergång» (Sjövall, s. 12). I Ståhles lån indrogos nu handlandena J. B. Kock och H. Malmros. Slutligen fick Ståhle hösten 1815 sitt s. k. stora lån, tillsammans 282,330 rdr. Den internationella handelskrisen sträckte nu sina verkningar till Stockholm, Göteborg och Malmö, och i mitten av november spredos i Malmö rykten, att femton handelshus stodo inför ruin och att diskontdirektörerna skulle vara indragna i obeståndet. Panik och allmän rusning på diskontkontoret uppstod, och medlen togo snabbt slut. Regeringen lät företaga inspektion, tillsköt betydliga summor, och Frans Suell biträdde bl. a. med borgen för 50,000 rdr av statslånet. Diskonten ställdes nu under tillsyn av regeringen, och stränga bestämmelser utfärdades för utlåningen. Statslånet kunde emellertid icke rädda verket, endast uppskjuta tidpunkten för dess fall. F. var i diskontens angelägenheter i Stockholm nov. 1815–febr. 1816. Under tiden vidtogo de två andra direktörerna i Malmö, utan att F. därom ägde kännedom, reglementsvidriga och olagliga åtgärder. Hemkommen vågade F. ej ange detta av fruktan för de ekonomiska olyckor, som diskontens fall skulle vålla; det bör erinras, att på F. personligen blev ingen enskild lidande. Den 2 okt. 1817 beslöto bankofullmäktige att öppna rättegång mot Malmö diskontverk. Lördagen den 4 oktober nådde katastrofen Malmö. Direktionen häktades, dess egendom belades med kvarstad. Gripande har H. F:s son, sedermera generaldirektören Ludvig F. (F. 5) skildrat sin och syskonens reaktion, då de funno soldatvakt utanför faderns rum. De förstodo, att det var fråga om pengar, och kommo med sina små sparpenningar för att bistå fadern.

Kraschen var fruktansvärd, och förvirringen i det ekonomiska livet blev svår. I gravdikten över Frans Suell skrev Tegnér: »Lycklig den, som vilar ..., innan landets sorgespel spelts ut... övergiven står din stad och öde ...». Sedan K. M: t 13 maj 1819 mildrat domen fingo Nordlindh och Björkman fängelse i fem, Henric F. i tre års tid. Under fängelsetiden uppehöll F:s duktiga hustru familjen. Själv översatte han, som hölls i lindrigt fängelse och ej sällan fick besöka hemmet, franska och engelska författares arbeten och utarbetade en svensk rättstavningslära för sina barn. Dessa arbeten trycktes dock ej. Enligt K. M:ts beslut 11 juni 1822 försattes F. på fri fot midsommardagen. Han arrenderade sedan Arlövs lantegendom, flyttade därpå till Vittskövle (Torrlösa sn, Malm.), sedan till sin bror Jacob F. på Vanstatorp och 1834 tillbaka till Malmö, där han dog 1839. – Om F: s barn se släktart. ovan s. 262.