Carl Reinhold Fersen, von

6. Carl Reinhold von Fersen, son av F. 5, f.7 april 1716 i Stockholm (dp 9 april, Jak.), d. 7 maj 1786 där (Joh.). Kammarherre 23 okt. 1732; student vid Uppsala univ. 8 sept. 1733; auskultant i Svea hovrätt 8 okt. 1735; begärde och fick aug. 1736 pass att resa och gå i utländsk krigstjänst samt anger sig 1741 i 6 år ha varit kapten i fransk tjänst; korpral vid Norra skånska kavallerireg. 1736 och adjutant där 8 maj 1738; hovjägmästare 2 juni 1742 (v. Versen, 2, Urkundenbuch, s. LV, nr 77; ny fullm. 16 aug. 1745); överhovjägmästare 12 dec. 1752–9 sept. 1776; erhöll överinseende över K. M:ts teatrar och hovkapell 13 juni 1780; en av rikets herrar 1 sept. 1782. RSO 1755; KNO 1768; ceremonimästare vid KMO 1768–73; LMA 1772; RoKavKMO 1773.

G. 18 febr. 1748 i Stockholm (Hovf.) m. dåv. hovfröken friherrinnan Charlotta Fredrika Sparre, dp 7 juni 1719, d. 20 dec. 1795 i Stockholm (Jak.), hovmästarinna hos kronprinsessan 1767, erhöll riksrådinnevärdighet 1778, överhovmästarinna hos drottningen 1780–89, dotter av generallöjtnanten och landshövdingen friherre Fredric Henric Sparre och Virginia Christina Lilliehöök af Fårdala.

Greve Carl von F. var i hög grad en motsats till sin yngre, mera berömde bror Axel F. d.ä. Bekant är L. von Engeströms anekdot om honom. Efter att ha nämnt, att Carl F. var »en av sin tids vackraste karlar, dansade och sjöng mycket väl, höll av nöjen, var artig och glad i sällskap», säger Engeström, att han hade så ringa håg att befatta sig med »ärender», att han svarade en, som därom tilltalade honom: »Min herre misstager sig. Han lärer vilja tala med bror min. Jag har aldrig givit mig av med något allvarsamt» (v. Engeström, 1, s. 61). Politiskt intresse saknade Carl F. alldeles.

Man känner föga om hans ungdom. I en supplik (Militaria, RA) 12 aug. 1736 begär han respass för att gå i utländsk krigstjänst, vilket föredrogs den 16 aug., och han har själv senare (supplik 30 mars 1741, Militaria, RA) nämnt, att han varit kapten i fransk tjänst. Formellt avancerade han under tiden vid Norra skånska kavalleriet, men var tydligen föga road av militärtjänst och synes ej ens ha blivit svensk löjtnant, ehuru han sökte en sådan beställning 1741.

Redan som sextonåring hade han fått kammarherrenyckeln 1732, och han var en av kavaljererna i C. G. Tessins svit 1744, då denne avhämtade prinsessan Lovisa Ulrika i Berlin. Den 24 nov. s.å. skrev prinsessan till sin mor, att några herrar vid hovet dagen därpå skulle ha en konsert för henne, varvid Carl F. skulle sjunga. Litet senare omtalar hon, att F. dansat en balett på ett mycket graciöst sätt. Redan 1744, samma år som berlinambassaden, var det fråga om parti mellan Carl F. och den mycket beundrade hovfröken Lotta Sparre, som också varit med i Tessins följe. F:s yngre bror Axel avhandlade ämnet i ett par brev till F. (Biogr., RA) och tillstyrkte frieriet. Lotta Sparre, en syster till den glade överståthållaren frih. Carl Sparre och halvsyster till rikskanslern greve Fredrik Sparre, var kusinbarn till grevinnan Ulla Tessin, hade varit med Tessins i Paris, var vacker, älskvärd och firad. F: s obeständighet orsakade dock, att partiet dröjde. Först i febr. 1747 skriver Lovisa Ulrika, att hovfröken Sparre begärt hennes tillstånd att gifta sig med F., som nu visat sig vara ståndaktig och, heter det i ett annat brev (19 dec. s.å.), var 'passionerat förälskad' i henne. Bröllopet ägde rum i febr. 1748 och Lovisa Ulrika följde med välvilligt intresse det unga paret. Efter ett halvårs äktenskap började emellertid F. att återtaga sina källarvanor med dryckesbröder från förr, och då han en natt kom i slagsmål med brandvakten, blev detta allmänt samtalsämne i Stockholm (S. Leijonhufvud, Omkring Carl Gustaf Tessin, 2, s. 101).

F:s huvudintressen voro eljest jakt och framför allt teatern. Det förra nöjet var förutsättningen för hans avancemang inom hovjägeristaten, där han blev överhovjägmästare 1752. Att han, som 1773 blivit serafimerriddare, den 1 sept. 1782 hugnades med att utnämnas till en av rikets herrar, med riksrådsrang och excellenstitel, har föranlett ett misstag flerstädes i litteraturen, också i adelns ättartavlor. F. uppges nämligen ha varit riksråd, en förväxling med den rang han fick 1782 – i rådet har Gustav III verkligen aldrig insatt Carl F. Han invaldes 1772 i Musikaliska akademien och blev 1779 guvernör i det glada ordenssällskapet Par Bricole.

Till eftervärlden skulle han väl gått enbart som rik och glad lebeman, om inte teaterintresset föranlett en verkligt betydelsefull insats. Gustav III lät nyåret 1773 inviga en svensk teater i Bollhuset, Kungl. teatern, vid denna tid helt inrättad som opera. Med monarken var F. förenad i det gemensamma teaterintresset och hade själv uppträtt i hovets teaterföreställningar, liksom han uppmuntrat konungens skådespelarprestationer på Gripsholm. Med A. F. Barnekow, som 1776 blivit direktör för K. teatern, var konungen emellertid inte nöjd. Barnekow begärde avsked i febr. 1780, men kvarblev tills vidare i väntan på efterträdare; det stärkte ej hans ställning, att han den 12 juni, vid uppförandet av »Iphigenie», råkade fastna i en kuliss och slog kullerbytta över Agamemnons skepp (Personne, 1, s. 149).

F. var 1780 över 60 år, men alltjämt fylld av hänfört teaterintresse. J. G. Oxenstierna (Saml. skr., 2, s. 225) apostroferar honom 1775 som »teaterns äldste vän» och nämner, liksom G. J. Ehrensvärd (1, s. 142) och Gjörwell (s. 142), att han spelat Lubins roll på Ulriksdal (i operetten »Annette & Lubin») — spelet var »excellent», skriver Gjörwell. Ehrensvärd, fd. teaterchef, berättar vidare (2, s. 152 ff.) den 20 april 1780, att på kvällen ingav greve Carl F. ett memorial (orig. i F. 437:43, UB; meddelande av docenten L. Breitholtz) till konungen »om operans och svenska spektaklets förbättrande. Hans kärlek för denna inrättning, hans nöje att i dessa ämnen få deltaga och hans bekymmer över operans förfall hade därtill självmant tvungit honom.» Men, fortsätter Ehrensvärd tidstypiskt, »det var löjligt att se en 60-årig man, en serafimerriddare, giva projekt om teaterflickornas disciplin. Men memorialet var väl skrivet, uppfyllt av solida skäl, av grundeliga insikter uti alla dessa delar och alldeles olikt med, vad teaterdirektionen kunnat ingiva.» Kungen tackade F. och bad honom och Ehrensvärd utarbeta ett reglemente. Följden blev, att Barnekow fick sitt begärda avsked och att F. redan 13 juni erhöll överinseendet över K. teatern, dock utan att kallas direktör, vilken titel bibehölls för Barnekows antagonist Chr. B. Zibet. Ehrensvärd tillfogar (2, s. 231 f.): »Alla voro förundrade att se ett blått band vid direktionen av spektaklerne; men om de någonsin skola komma till någon höjd eller bliva i tilltagande, så bör det ske under greve Carl F:s tillsyn. Hans Maj: t hade bort ifrån första början uppdraga honom denna detalj.» Ehrensvärd bekänner (s. 232), att det mesta nyttiga, som skett under hans egen chefstid, skedde genom F:s »åtgärd, dess råd samt min vänskap och mitt förtroende med honom». På ett annat ställe (1, s. 142) skriver Ehrensvärd om F., att han »för den nya svenska operan haft all möjlig omvårdnad; utan hans biträde, insikter och möda hade aldrig detta spektakel hunnit till den höjd det nu hunnit. Detta är en billig erkänsla jag honom är skyldig.» Genom utnämningen utsågs F., som J. G. Oxenstierna uttryckte det, »till hövding i de nöjens rike, vars första ämbetsman han var» (Levertin, s. 14).

F. kom här att göra en verkligt god insats och fick anseende som en av K. teaterns dugligaste chefer (Nordensvan, Personne). Han införde en mängd reformer. Början till en elevskola inrättades, och nya förmågor engagerades. Den förnämsta av dem var den danskfödda unga sångerskan Carolina Halle, som rymt från sin make i Köpenhamn och äktat violinisten C. F. Müller. Denne blev nu konsertmästare och hon första sångerska vid svenska operan. Under F. fick operan uppsving och förnyelse. Han vann sin första seger med »Alceste» och den andra med »Roland», den sista nya opera, som framfördes på Bollhusscenen. Fru Mullers »Alceste» blev en av den gustavianska teaterns mest firade skapelser, särskilt besjungen av Leopold (Levertin, s. 14). Carl F., skrev C. B. Zibet i brev till Gustav III (18 aug. 1780; Levertin, ibid.), »blir en även så nyttig som respektabel styresman, sättande i sin administration nit och åhåga, allvarsamhet, ordning och jämväl hushållning». För Gustav III klagade F. själv, att han hade mera bekymmer av »den teatraliska republiken än Washington av den nya staten i Amerika», och under julferierna 1783 skrev han, glad över ögonblickets lugn: »Les nymphes de Thalie et de Melpomene mangent tranquilement leurs julgröt et accouchent pendant les vacances» (Levertin, s. 15).

Med F:s styrelse äro två av de mest lysande tilldragelserna i den gustavianska teaterns historia förknippade: invigningen av nya operahuset med »Cora och Alonzo» samt första uppförandet av »Gustaf Wasa». Operahuset hade börjat byggas sommaren 1775 efter C. F. Adelcrantz' ritningar, var färdigt 1782 och invigdes den 30 sept. s.å. med operan »Cora och Alonzo». Det har givetvis varit en stolt dag i F:s liv. Bland de sista triumferna under F:s tid var uppförandet den 19 jan. 1786 av »Gustaf Wasa», Kellgrens lyriska tragedi, utarbetad efter konungens egen plan och med musik av J. G. Naumann. Det var periodens största sceniska succés (Levertin, s. 15 f.). Ett par månader senare avled F. Åminnelsekonsert av Uttini hölls på riddarhuset (Upfostrings-sälskapets alm. tidningar 1786, s. 794). F. begrovs i sin morfar Axel Wachtmeisters gravkor i Riddarholms-kyrkan (Olsson, s. 596).

F. hade, enligt egen önskan, ingen lön som operachef. Efter modern erhöll han fideikommisset Steninge i Uppland; då detta skulle ärvas på manssidan (jfr släktart. s. 648, och F. 5, s. 679) och Carl F. blott hade döttrar, övergick Steninge efter hans död till yngre brodern Axel F. (F. 7). I Stockholm ärvde F. av husen på Blasieholmen (jfr F. 5 ovan s. 678) tomterna Blasieholmstorg 8 och N. Blasieholmshamnen 11. På den förra låg redan det nuvarande Utrikesministerhotellet, som F: s mor tillbyggt; den senare tomten är den där Musikaliska akademien fick sitt hus 1878. Själv hyrde Carl F. under större delen av tiden från sitt giftermål 1748 till 1776 i svågern Lantingshausens hus vid Kungsträdgårdsgatan (Wrangel, s. 88, 115). Men 1776 övertog F. (som dock redan 1760 tycks ha haft bostadslägenhet också i blivande Utrikesministerhotellet, enl. Forsstrand, s. 25 f.) definitivt en av våningarna i nuv. Utrikesministerhotellet, där han bodde vid sin död (Wrangel, s. 115).

Hertiginnan Charlotte, som var så nära lierad i vänskap med flera av Carl F:s broder Axel F. d.ä:s barn, har 1779 rätt syrliga omdömen (Dagbok, 1, s. 173 f.) om Carl F., men kunde ej låta bli att delvis beundra grevinnan Lotta. Ännu som äldre var denna, trots sin korpulens – som kommer till synes på Sergels magnifika marmorbyst av henne i Nationalmuseum – dock ganska »fraiche», med »livliga, nästan gnistrande ögon». Hon var en självständig personlighet, med »sina egna vanor», men kunde vara en mycket behaglig sällskapsmänniska med angenäm konversation. Vid kronprinsens dop 1778 hade hon fått riksrådinnerang och var överhovmästarinna hos drottning Sofia Magdalena från 1780; efter händelserna 1789 drog sig dock grevinnan F. tillbaka från hovet. Om Carl F. ansåg hertiginnan (1, s. 174), att han var »en hedersman, särdeles älskvärd i sällskapslivet men ytterst lättsinnig till sin natur, och en yngling på sexton år kan ej gärna vara det mera än denne sextioårige greve. Ehuru mycket rik, har han sällan några penningar», varför brodern Axel fick sköta hans affärer. Hertiginnan anser, att det var F., som »förledde» kungen att själv uppträda som skådespelare på Gripsholm, men detta var nu lyckligtvis över. Som operachef ansåg hon F. utmärkt. G. J. Ehrensvärd ger följande sammanfattande omdöme om F. (1, s. 142): »Grev Carl F. har ifrån sin barndom varit nödvändig för den stora världen; han har där lyst, slösat sin hälsa och sin egendom, roat sig och andra. Man kan citera få exempel av personer, som i detta land och i sådana tider aldrig skadat någon annan än sig själv, aldrig blandat sig i andra affärer än dem, som dessa nöjen dikterat.»

Carl F. och hans maka hade ingen son men fem döttrar. Hertiginnan ansåg, att »grevens lättsinniga natur och hans makas lättjefulla väsen» nog »bidragit till den uppfostran deras döttrar hava erhållit och som föga överensstämmer med vad man borde kunna vänta sig av bättre fruntimmer». Det är framför allt de båda vackra »gracerna» Ulla F. (Ulrica Eleonora, f. 1749, d. 1810) och Augusta F. (Christina Augusta, f. 1754, d. 1846, g. Löwenhielm), som omtalas i memoarer och litteratur för den erotiska fördomsfrihet, som de visade även vid hovet. Grevinnan Augusta hade blivit hovfröken 1771 och blev statsfru hos drottningen 1777 (tjänstfri 1795). Ulla F. hade varit föremål för hertig Fredrik Adolfs (se denne) låga, innan hon äktade frih. Nils von Höpken; mannen förföll i dryckenskap och äktenskapet blev olyckligt. Hon gifte 1797 om sig med överste G. J. von Wright. Som ung hade hon 1766 blivit hovfröken och blev statsfru hos drottningen 1775 (tjänstfri 1795). Grevinnan Augusta Löwenhielm åter var hertig Karls (Karl XIII) kända älskarinna (närmare hos Forsstrand). Om grevinnan Ulla skrev G. H. Mellin novellen »Ulla Fersen» (1845). C. Forsstrand har i sin bok »De tre gracerna» (1912) sammanfört material om Ulla och Augusta F.; som äldre bodde de i Uppsala. Gustav III värderade mycket båda systrarna. De tre andra systrarna voro gifta Lewenhaupt, Hamilton af Hageby (och sedan De Geer) samt Adelswärd.