Carl Wilhelm Ericson

5. Carl Wilhelm Ericson, bror till E. 3 och E. 4, f. 28 sept. 1840 på mekanikerbostället Åker, Gärdhems sn (Älvsb.), d. 10 okt. 1928 i Ängelholm. Student vid Uppsala univ. 29 maj 1857; furir vid Västgöta reg. s. d.; fanjunkare där 29 jan. 1858; officersex. 26 april s. å.; underlöjtnant vid reg. 26 okt. s. å.; underlöjtnant i fransk krigstjänst sept. 1862–april 1864; löjtnant i Västgöta reg. 7 aug. 1863, vid reg. 5 juli 1864; ordonnansofficer hos konungen 8 juli s. å.–1872; anställd i italienska armén juni–sept. 1866; kapten 1 maj 1874; major och bataljonschef vid Gotlands nationalbeväring 13 juni 1879; överstelöjtnant och 1. major vid Västgöta reg. 27 april 1881; tf. chef för reg. 30 dec. 1885; överste i armén 15 maj 1886; överste och chef för Västgöta reg. 25 nov. 1887; bevistade tredje franska arméns fälttjänstövningar sept. 1888; generalmajor i armén 19 maj 1893; åtföljde kronprinsen till kejsarkröningen i Moskva maj 1896; chef för tredje arméfördelningen 4 sept. s å.; avsked med tillstånd att kvarstå som generalmajor i generalitetets reserv 13 juni 1902; generallöjtnant i generalitetets reserv 12 aug. s. å., i generalitetet 23 aug. s. å.; inspektör för trängen 22 maj 1903–23 febr. 1906 (avgång ur krigstjänsten); styrelseled. och kassadirektör vid Skånes enskilda banks kontor i Stockholm 1902–10; styrelseled. i Skandinaviska kredit a.-b. och kassadirektör vid dess avdelningskontor i Stockholm 1910–17. – Led. av Älvsborgs läns landsting 1872–76, av Skaraborgs läns landsting 1888–1896; led. av riksdagens andra kammare 1876–78, 1892 urtima–93 och 1900–02 (led. i tillfälligt utskott 1876, i bankoutskottet 1877, i bevillningsutskottet 1878); led. av kommittén för ordnande av vägunderhållsbesväret på landet 24 nov. 1876–14 dec. 1880; suppleant för fullmäktige i Riksgäldskontoret 4 mars 1878–5 mars 1888; led. av lantförsvarskommittén 8 juni 1881–19 juni 1882; stadsfullmäktig i Skövde 1884–85, ånyo 1888 (ordf. 1889–95); led. i kommittén för granskning av de särskilda truppernas exercisreglemente 3 nov. 1885–1887; led. av arméns fullmäktige 1893; led. av kommittén för granskning av förslaget till ny härordning 1–31 okt. 1900, för revision av strafflagen för krigsmakten 1 april–29 sept. 1901. – Friherre vid äldre broderns död 8 mars 1900; bebodde och brukade samt ägde till största delen Rånnum i Västra Tunhems sn (Älvsb.) 1871–79. – GMtf 1864; RDDO 1865; RNS:tOO 1868; RSO 1880; LKrVA 1881; KSO2kl 1891; KSO1kl 1893; KmstkSO 1897; StkDDO 1909; innehade även ett flertal andra utländska ordnar.

G. 4 nov. 1870 i Stockholm (Klara) m. Ebba Emilia Margareta Nyblaeus, f. 31 dec. 1851 i Lund, d. 30 dec. 1918 i Ängelholm, dotter av översten och föreståndaren för Gymnastiska centralinstitutet Gustaf Nyblaeus och Hedvig Carolina Norström.

Som ung underlöjtnant vid Västgöta regemente inträdde Carl E. i fransk krigstjänst vid tredje zuavregementet med tjänstgöring i Alger men sedan under kejsar Napoleon III:s mexikanska fälttåg förflyttat till Mexiko. E. deltog här under general Bazaine med utmärkelse i belägringen av Puebla och bataljen vid San Lorenzo (8 maj 1863), sårades och uppfördes på dagorder för tapperhet samt erhöll dagen efter striden Hederslegionen. Vid ett tillfälle hade E. legat som död på slagfältet, då en likplundrare kom och sökte dra av honom en ring, som han hade på fingret. Den satt fast, och rövaren tog upp sin kniv för att skära av fingret, medan E. var besluten ej röja, att han var vid liv; lyckligtvis kom hjälp just i rätta ögonblicket. När E. och en annan svensk officer, J. G. C. Bergenstråhle, i postdiligens åtföljda av en fåtalig fransk truppstyrka, på vägen mellan Puebla och Vera Cruz överföllos i en hålväg av ett par hundra mexikanska guerillas, hade E. samma tur att klara sig levande igenom. Hans kamrat Bergenstråhle och de flesta fransmännen stannade på valplatsen, men E. togs om hand dagen efter striden, medvetslös och med nio blessyrer, därav en genomskjuten vänsteraxel och ett lansstyng i högra sidan, som han hade ont av åtskilliga år efter. Hemkommen till Sverige våren 1864 blev E., vars krigarrykte gått före honom, s. å. kallad till ordonnansofficer hos Karl XV och erhöll svensk guldmedalj för tapperhet i fält. Under sommaren 1866 var E. under italiensk-österrikiska kriget kommenderad till krigstjänst som adjutant i italienska arméns tunga kavalleridivision. Även här skördade han berömmelse och ordnar.

Som indelt löjtnant och kapten vid Västgöta regemente ägnade sig E., liksom sin äldre bror John, åt lantbruk på egendomen Rånnum i närheten av Trollhättan, blev nämndeman, ledamot av Älvsborgs läns landsting och valdes efter broderns tillbakaträdande till ledamot av riksdagens andra kammare samt slöt sig liksom denne till lantmannapartiet. I lantmannapartiets stora förslag till försvarsfrågans lösning, framlagt under våren 1878 och utarbetat under Emil Keys ledning, hade E. ingen del. Han hade ej deltagit i förarbetet och ansåg, att anbudet till regeringen om anslag var för snålt tilltaget och ur militär synpunkt delvis mindre lämpligt. E. deltog även 1892–93 och 1900–02 i riksdagens arbete. Försvarsfrågan var här givetvis hans huvudintresse, och han yttrade sig under de senare riksdagarna uteslutande i militära spörsmål. Åren 1881–82 tillhörde han den Posseska lantförsvarskommittén och 1900 kommittén för granskning av förslaget till ny härordning. Vid 1901 års riksdag talade han för rösträttens utsträckning som en konsekvens av värnpliktens ökning, dock med vissa inskränkningar. E. tillhörde formellt lantmannapartiet även under sina sista riksdagar men var då stadsrepresentant och hade väl närmast en moderat frisinnad uppfattning. Som riksdagsman spelade E. knappast någon större roll men var känd både som god lyssnare och kunnig, flärdfri talare samt för »en viss tolerant resonlighet, som tar skäl lika väl som den ger på alla områden, även det militära» (Spångberg).

Efter kort tid som major på Gotland återvände E. till Västergötland, från 1887 som överste och chef för Västgöta regemente. E. släppte ej sitt intresse för kommunala angelägenheter, var stadsfullmäktig i Skövde och ledamot av Skaraborgs läns landsting. Som regementsofficer var E. erkänt skicklig, som överste var han kraftfull och omfattade de anställda med stor välvilja. Han ville dock bestämma det mesta själv och grep gärna in med rättelser och påpekanden på utbildningens olika områden. Av svordomar gjorde han ymnigt bruk. E. var en lång, elegant man med »nobla, martialiska drag», och hade i offentliga sammanhang ett mycket effektfullt framträdande. Han var bildad och mångintresserad, hade bestämda sympatier och tycken. E. publicerade några värdefulla skrifter i militära frågor bl. a. »Betraktelser öfver frågan om skydd för Stockholm i krigstid» (1907) och »Om försvaret af Sveriges själfständighet» (1911).

Efter några år som generalmajor och chef för tredje arméfördelningen tog E. avsked på grund av en alltmer tilltagande dövhet. Sina sista år i krigstjänst var han som generallöjtnant inspektör för trängen och ägnade särskilt intresse åt sjukvården. Efter en tid som kassadirektör vid några bankkontor i Stockholm flyttade E. till Ängelholm, där han dog vid hög ålder.