Nils Werner Ericson

4. Nils Werner Ericson, son av E. 1, bror till E. 3 och E. 5, f. 12 dec. 1838 på Åker, Gärdhems sn (Älvsb.), d. 8 mars 1900 i Trollhättan. Furir vid Västgötadals reg. 10 maj 1855; student i Uppsala s. å.; officersex. 2 maj 1856; underlöjtnant vid Bohusläns reg. 19 dec. s. å.; löjtnant 4 juli 1860; utförde på entreprenad Dalslands kanal 1864–68; kapten i armén 9 april 1869; avsked med tillstånd att kvarstå som kapten i armén s. d.; avsked ur armén 10 mars 1871; led. av riksdagens andra kammare 1872–78; anlade och ägde gemensamt med bröderna 1868–74 Vargöns pappersbruk i Tunhems sn (Älvsb.); reste till Nordamerika omkr. 1880, var anställd vid Panamakanalen åtminstone 1882, anges ha deltagit även i järnvägsbyggen i Chile; friherre vid äldre broderns död 25 sept. 1895; återvände till Sverige omkr. 1899. – Ogift.

Werner E., den mellerste av järnvägsbyggaren Nils E:s söner, är den minst kände, men var även han en på sin tid bekant, verksam och uppskattad man. Han var mångsidigt begåvad och sysslade hela sitt liv med uppfinningar, särskilt på järnindustriens område, »om än det praktiska resultatet icke blev så stort». Landshövdingen i Älvsborgs län greve Eric Sparre föreslog vid 1850-talets slut byggande av Dalslands kanal, från Vänern vid Köpmannabro till sjön östra Silen, och ett kostnadsförslag upprättades av D. W. Lilliehöök. Med undantag för den lilla kanalen mellan östra och Västra Silen (utförd av P. Laurell) leddes arbetet av den då mer än 60-årige Nils Ericson, medan det praktiska utförandet enligt hans önskan lades i sonen Werner E:s händer. Arbetena, som påbörjats 1864, utfördes på entreprenad av E., vars kontrakt av 31 dec. 1864 konfirmerades 3 jan. 1866. Fadern gjorde täta inspektionsresor, men förtjänsten av det utmärkta utförandet på ganska kort tid – ett år före den tid kontraktet stadgat – är Werner E:s. Arbetet var färdigt 1868, och kanalen invigdes 18–20 sept. s. å. En minnestavla över Nils och Werner E. uppsattes i Håverud 1949 av Håfreströms aktiebolag.

Väl färdig med kanalen grundade Werner E. Vargöns pappersbruk, som han tillsammans med bröderna ägde till 1874. E. utförde här en pionjärgärning i fråga om trämassetillverkningen. På 1870- talet bodde han i Uddevalla och deltog några år i det politiska livet såsom riksdagsman för staden i andra kammaren 1872–78.

Emellertid har tydligen den ännu levande farbrodern John Ericssons gärning dragit Werner E. till Nordamerika, dit han reste omkr. 1880. Man kan i viss mån följa hans öden i farbroderns brev. Till sonen Hj. Elworth skriver John Ericsson sålunda 6 jan. 1882, att Werner om några dagar skall resa till Panamakanalen för att bli anställd där som ingenjör. Farbrodern var missnöjd med att Werner, som arbetade på förbättring av ångmaskinen, ej velat delge honom sin uppfinning. Av brev från John Ericsson till Werner E. själv 22 juni 1882 framgår, att denne, trots det påfrestande klimatet, ansåg sig ha lyckats med sitt arbete vid Panamakanalen. En tid skall E. även ha tjänstgjort som ingenjör vid järnvägsbyggen i Chile. Han ärvde 1895 friherretiteln efter brodern John och återvände omkr. 1899 till sina gamla trakter i hemlandet, alltjämt sysselsatt med sina uppfinningsfunderingar.

E. skildras som livlig till sinnelaget, rastlöst och energiskt verksam, med vaken intelligens, ovanligt starkt minne och gedigna kunskaper. Till sättet var han flärdlös och älskvärd.