Alexander Essen, von

1. Alexander von Essen, f. 24 dec. 1594, d. 1 okt. 1664,. troligen i Reval. Föräldrar: Thomas von Essen och Anna Nieroth. I nederländsk krigstjänst vid prins Moritz' av Oranien livgarde 1615–okt. 1616; i venetiansk krigstjänst 1617–18; tjänstgjorde med två. hästar vid spanskt kyrassiärkompani 1618; kornett vid polske översten Johan Farensbachs livkompani och löjtnant till häst vid Zamojskis livkompani 1619–21; i svensk tjänst och kapten vid Gustaf Horns regemente i Norrland 1622–25; överstelöjtnant vid Horns reg i Savolaks 1625; överste för Österbottens reg. 1626–31 och 1637; guvernör i Pillau och Fischhausen juni 1629; överste för ett värvat infanterireg. 1631–36; generalmajor (före 4 nov.) 1635; en av estländska lantrådets och ridderskapets deputerade till Stockholm 1643 (kreditiv, instr. och fullmakt 29 maj); naturaliserad svensk adelsman (ej introd.) 18 sept. s. å.; lantråd i Estland 1650; legat i Ryssland 1655–58 (fullmakt, instr. och memorial 30 juni 1655). Ägde Orrisaar i S:t Petri sn, Estland, och Naukschen i Rujens sn, Livland.

G. omkr. 1623 m. Magdalena von Ungern, som levde ännu 16 mars 1656 men dog under makens fångenskap i Moskva (se nedan s. 570), begr. 17 jan. 1659 i St. Nikolai kyrka i Reval, dotter av Georg von Ungern till Orellen, Roops sn (Estland) och Elisabeth Budde.

Alexander von E. förvärvade sin militära erfarenhet i första hand genom flera års krigstjänst utrikes. Sålunda deltog han 1615–16 i Nederländernas krig, 1617–18 i venetianarnas krig mot ärkehertig Ferdinand av Österrike. Efter att ytterligare ha stridit i Milanotrakten som spansk kyrassiär under kriget mot hertigen av Savojen tog E. avsked efter freden i Barcelona 1618, enär han ej ville följa de spanska trupperna till Tyskland vid deras strid mot hans lutherska trosförvanter. Han reste hem över Basel och Strassburg till Amsterdam och med fartyg till Estland. I polsk tjänst stred E. sedan i Podolien mot turkarna, till dess fred slutits i okt. 1621. Han erbjöd nu sina tjänster åt svenska kronan och inträdde vid infanteriet samt var 1624 kommenderad till Kalmar. Under kriget i Estland och Livland 1625 stred E. med sitt regemente under Jacob De la Gardie. E. nyttjades vid underhandlingarna med staden Dorpat och sändes efter dess fall mot Kokenhusen samt under Gustaf Horn mot Kreuzburg och låg i slutet av okt. vid Laudon. E. blev överste för Österbottens regemente 1626; detta hörde till de förband, som i augusti s. å. överskeppades från Åbo till Preussen. Han var där med regementet förlagd på olika platser och hade vinterkvarter i Braunsberg. I mars 1629 insattes E. i den kommission, som tillsammans med brandenburgska kommissarier skulle reglera frågor om inkvartering, rättskipning m. m. I slutet av maj s. å. intog E. genom överrumpling Lochstädt och Fischhausen, varvid han vann konungens gillande även för sin hänsynsfulla behandling av borgerskapet. Axel Oxenstierna befallde E. att bevaka vägarna från Königsberg och befästa Fischhausen samt intaga förläggning där. E. utsågs nu till guvernör även i Pillau, såsom framgår redan av ett Oxenstiernas brev av 17 juni s. å. Oxenstierna var emellertid missnöjd med att E. garnisonerade nyvärvat folk i en så viktig ort som Pillau och, i anslutning även till direktiv av konungen i dec. 1629, befallde kanslern i febr. 1630 E. att själv bege sig dit och utbyta besättningen. I okt. var E. ett av rikskanslerns sändebud till regementsråden i Preussen för fortsatt förhandling om de svenska truppernas genomtåg. I memorial, dat. Frankfurt am Main 28 aug. 1634, uppdrog Oxenstierna åt sonen Johan bl. a. att till regeringen i Sverige framföra faderns förslag, att E. »eller någon annan god karl» skulle förordnas till generalmajor av infanteriet, vilket också skedde året därpå. Ännu i mars 1638 omtalas E. i riksrådets förhandlingar såsom en person, som man ville uppdraga värvning åt, men synes vid denna tid redan ha dragit sig tillbaka till sin estländska hembygd. Något missnöje med honom tycks ha funnits, enär han i en rådsdiskussion 12 dec. 1640 omtalas som »intet arbetsam», varjämte hans hustru betecknas som »excessive girig». I Estland hade E. av konungen genom olika förläningsbrev (20 aug. 1622, 27 maj 1623, 21 okt. 1629) erhållit områden, på vilka han upprättade säteriet Orrisaar, varjämte E. 20 dec. 1630 av konungen erhöll godset Naukschen i Livland som evärdelig egendom. Hans anseende i Estland gjorde, att han blev en av ridderskapets deputerade till Stockholm våren 1643, och hösten s. å. naturaliserades han som svensk adelsman (jfr släktart. ovan), ehuru han aldrig tog introduktion (sköldebrevet tr. hos Edw. v. Essen) . Sedan han ytterligare blivit estländskt lantråd, fann regeringen för gott att än en gång använda honom, nu för ett viktigt diplomatiskt uppdrag. Då Gustaf Bielke nämligen i juni 1655 avsändes som legat till Ryssland, ställdes vid hans sida E. och hovrådet Philip von Krusenstierna (om legationens uppgift se G. Bielke, SBL, 4, s. 231 f.). E. fick dela de andra legaternas och Novgorodfaktorn Adolph Eberskölds (se denne, bd 11, s. 777) öde att 1656 under tämligen omild behandling avspärras i ett »hov» utanför Moskva i nära två år, under vilken tid han miste sin i Estland kvarvarande maka, en son och en dotter. Han reste i maj 1658 och ankom 30 juni till Narva efter tre års bortovaro. Under kriget och rådande inre oroligheter hade hans egendomar i Estland och Livland utplundrats. E. skrev därför i Narva 2 juli 1658 en supplik till Karl X Gustav med bön om pension på grund av sina tjänster, sin fångenskap, förmögenhetsförlust och ålderdomssvaghet. I Estland stod E. i nära beröring och vänskap med storköpmannen Bogislaus von Rosen. Redan 1653 hade E. börjat ordna för sin bortgång genom inköp av gravplats i St. Antoniuskapellet i Revals St. Nikolaikyrka, där han 24 febr. 1665 begrovs och där gravsten och huvudbaner finnas kvar.