Ernst Johan Creutz

6. Ernst Johan Creutz, de tre föregåendes kusin, son till C. 2, f. 12 febr. 1675 i Åbo, d. 3 apr. 1742 på Kristineholm i Allhelgona socken, Strängnäs stift. Student i Åbo 1683; företog en utrikes studieresa; fänrik vid Upplands tremännings infanteriregemente 1 sept. 1700; hovjunkare hos änkedrottning Hedvig Eleonora 1701; kammarherre 1705; bevistade utskottsmötet 1710 och riksdagarna 1713—14, 1719, 1720, 1723 och 1726—27 och var därunder bl. a. ledamot av utskottet angående förskott och frivilliga gåvor 1710, av riddarhusutskottet 1710, av utskottet »till medlens insamlande» 1710, av sekreta utskottet 1713—14, 1719 och 1720, av besvärsutskottet 1713—14 och av kommissionen över nöd- och krigshjälpen å Norrmalm 1713—14, elektor 1719 och 1723, ledamot av utskottet för uppsättande av riksrådsförslag 1719, av utskottet till regeringsformens, kungaförsäkringens och valaktens uppsättande 1719, av deputationen angående ny riddarhusordning 1720 och 1723 (ordförande 1723), av deputationen angående adelns privilegier 1720 och av deputationen att mellan riksdagarna företräda adeln inför reduktionskommissionen 1720, ordförande i kommissionen över P. Brenner 1720 och i deputationen över rådsprotokollen (sekreta deputationen) 1723 och 1726—27, ledamot av deputationen angående tvisten mellan Göteborg och Uddevalla 1723 och av kommissionen över K. D. Ehrenpreus 1726—27 samt ordförande i urskillningsdeputationen 1726—27; lagman i Östergötlands läns lagsaga 18 juli 1718; tillika ordningsman därstädes 29 juli 1718; andre riddarhusdirektör 26 maj 1719—1727; lagman i Halland 11 maj 1719; ledamot av riksens ständers kommission över upphandlings-deputationens och kontributionsränteriets förvaltning 28 maj 1719 och av den utvidgade kommissionen över samma ärende 9 juni 1719—18 jan. 1724; landshövding i Östergötlands län 9 jan. 1721; riksråd 3 aug. 1727; ordförande i kommissionen över landshövding S. von Hylteen 9 jan. 1730—1731; greve 14 juni 1731; ledamot av kommissionen angående panträttigheter i Neukloster 22 mars 1734— 21 maj 1737; kansler för Åbo akademi 3 aug. 1735—1739; licentierad från riksrådsämbetet 26 mars 1739.

Gift 16 maj 1711 med friherrinnan Ebba Margareta Banér, f. 16 dec. 1672, d. 5 okt. 1736, dotter till riksrådet och fältmarskalken friherre Gustav Banér.

Efter studier vid svenska och utländska universitet, där han enligt samtida vittnesbörd visat en »oförtruten flit och lust till arbete», fästes C. vid tjugusex års ålder vid riksänkedrottningen Hedvig Eleonoras hov. Under sjutton års hovtjänst knöts han på det närmaste till de högaristokratiska kretsar, som blevo de styrande under frihetstidens två första decennier; Gustav Bonde, vars bana visar stor likhet med C:z', hörde sålunda till hans kamrater vid hovet. Samtidigt erhöll han genom sitt år 1711 ingångna giftermål med riksrådet Banérs dotter en betydande utökning av sina genom reduktionen minskade fäderneärvda godsbesittningar.

I det politiska livet inträdde C. för första gången vid utskottsmötet 1710. Där såväl som vid den följande riksdagen 1713—14, där han också insattes i sekreta utskottet, valdes C. till ledamot av ett flertal av de deputationer, som utgjorde ett så betydelsefullt inslag i den dåtida riksdagens arbetsformer. Att döma av de knapphändiga protokollen intog han vid dessa riksmöten en av hans ställning som hovman betingad försiktig hållning, och hans erbjudande 1713 att betala mer i kontribution än vad som föll på hans lott tyder snarast på att han tagit avstånd från den mot enväldet opponerande riktningen.

Då under den stora omorganisation av den centrala förvaltningen, som utmärkte Karl XII:s sista regeringsår, alla tillgängliga krafter togos i anspråk, utnämndes C. i juli 1718 till lagman i Östergötland. Senare i samma månad blev han också innehavare av det nyinrättade ordningsmannaämbetet i länet, i vilken egenskap det ålåg honom ej blott att övervaka ordningen och underlätta skatternas upptagande utan även att befrämja åkerbruket och i övrigt på allt sätt understödja landshövdingen. Vid förvaltningens reorganisation efter enväldets fall förflyttades han till Halland som lagman men fick i början av år 1721 återvända till Östergötland, denna gång för att efterträda sin vän Gustav Bonde som landshövding. I denna egenskap nedlade han under sex år ett energiskt och för länet mycket betydelsefullt arbete. Talrika ämbetsskrivelser från och till C. vittna om den mängd praktiska frågor, han under denna tid haft att avgöra. I den förut så välmående provinsen rådde efter kriget på många håll oordning och stor fattigdom, vilket påkallade styrelsens ingripande. Långvarig möda vållade upptäckten, att bönderna på flera ställen förfarit bedrägligt vid mantalsskrivningen, liksom en från krigsåren härrörande strid om rusthållsskyldigheterna. C. ingrep överallt med kraft och stränghet och återställde laga ordning på ett sätt, som förskaffade honom ett länge respekterat namn. En annan betydelsefull uppgift, som fordrade C:z' personliga ingripande, gällde Norrköpings återuppbyggande efter ryssarnas härjningar under de sista krigsåren och fördelningen av det understöd, staten beviljat den nödlidande befolkningen. De krävande uppgifterna inom länet gjorde, att han 1724 begärde befrielse från det lika hedrande som maktpåliggande värvet att vara ordförande i den ena av de bägge kommissioner, som tillsatts för att söka bringa reda i Finlands genom kriget förstörda ekonomi och förvaltning. Först sedan Norrköpings borgerskap genom en skrivelse till regeringen vittnat om att C. icke kunde avvaras i länet och han själv personligen framlagt dettas tillstånd inför rådet, befriades han från uppdraget, som i stället tillföll Gustav Bonde.

Än mer betydelsefull för C:z' framtid blev emellertid hans verksamhet som riksdagsman. Vid frihetstidens fyra första riksdagar tog C. säte på riddarhuset som representant för greve Abraham Brahe och erhöll därigenom den första platsen bland ständernas ledamöter. I enlighet med den praxis, som redan tidigare utbildats och nu definitivt godkändes, hade C. till följd härav att på riddarhuset öppna och avsluta riksdagarna och att vid förfall för lantmarskalken inträda som dennes ställföreträdare. Samma förhållande gjorde, att C., som invaldes i ett för varje riksdag ökat antal utskott och deputationer, alltid blev dessas ordförande. Den ledande ställning, som så tillföll honom, stärktes ytterligare därigenom, att han redan 1719 valts till riddarhusdirektör och till följd därav också mellan riksdagarna tjänstgjorde som ståndets representant. Sina på bördsföreträdet grundade uppgifter fyllde C. på ett sätt, som vid flera tillfällen förskaffade honom adelns offentliga tack för »ogemen flit och zele». Man torde också vara berättigad att här finna en väsentlig orsak till att planerna på väljandet av en vice lantmarskalk aldrig blevo verkligt aktuella. Att döma av de många tal, med vilka han under dessa år framträdde som ståndets representant, har han varit en god talare. Man möter i dem en uppriktig fosterlandskärlek, en stark tro på det nya statsskickets fördelar och icke minst förvissningen om att riddarhuset var det politiska livets centrum. Typisk för hans uppfattning är sålunda uppmaningen till Arvid Horn, då denne nedlade lantmarskalksstaven 1723, att mellan riksdagarna »bevaka rikets välgång och ständernas rätt och frihet, vilka delar så litet kunna eller böra skiljas från varandra».

Någon utpräglad partiman blev C. aldrig. Men man erhåller likväl en god bild av hans politiska ställning genom att följa huvuddragen av hans verksamhet vid riksdagarna, där han tog flitig del i debatter och utskottsarbete. Vid riksdagen 1719 framlade han i sekreta utskottet ett förslag om revision av reduktionen, som fått det för högadeln tilltalande mottot »non tollitur peccatum, nisi restituatur oblatum». Förslaget var tydligen ett försök från den godsbesittande adelns sida att också på denna punkt stryka ett streck över envåldstidens verk. Motståndet från den lägre adeln och de övriga stånden var emellertid för stort, och man fick nöja sig med att följande år tillsätta en kommission för att överse frågan. Då man 1723 utsåg en större reduktionskommission för att med biträde från kollegierna revidera vissa av reduktionstidens åtgärder, erbjöd sig C, som representerat adeln i den föregående kommissionen och alltjämt ledde ståndets debatter i denna sak, att övertaga presidiet i denna men förbigicks dock vid valet, då han ansågs och otvivelaktigt även var alltför personligt intresserad i saken.

Det bör emellertid påpekas, att C. i reduktionsfrågan knappast främst letts av omsorgen om sin personliga fördel. Om hans oegennytta vittnar hans yttrande beträffande kontributionens fördelande år 1720, att det var viktigare att frälsa landet, »än att det skall komma an på en daler s. m. eller något oss emellan». Men såväl då det gällde reduktionen som i andra frågor uppträdde C. som en huvudrepresentant för åsikten, att rikets välgång i hög grad berodde på att adeln hävdade sin yttre ställning. I striden om adelsprivilegierna 1720 var han. sitt stånds främste representant, och vid riksdagen 1723 spelade han i flera hänseenden en framträdande roll. Det var sålunda på hans initiativ, sekreta utskottet fick i uppdrag att med stränghet forska efter dem, som stodo bakom bondeståndets förslag om konungamaktens ökande. Då riddarhuset kort därefter upprördes över borgarståndets begäran, att hälften av alla ämbeten skulle reserveras för de ofrälse, sammanfattade C. sitt stånds åsikter i frågan i ett utförligt memorial, som med stor skärpa tillbakavisade förslaget och efter uppläsandet belönades med kraftiga applåder av den församlade adeln. Skulle ett dylikt förslag bliva verklighet, yttrade han därvid bland annat, »torde friheten sättas på spitzen och den igenom dörren spatzera från oss», då de ofrälse i så fall finge större rättigheter än adeln.

I övrigt intog C. för det mesta en medlande ståndpunkt, i det han gärna sökte förebygga allvarligare strider stånden emellan och upprepade gånger varnade ständerna för att i allt för stort maktbegär sätta sig över den lag, de själva stiftat. 1720 talade han sålunda, ehuru förgäves, mot att ett kapitel i lagboken ändrades utan att domarkåren hördes, och vid ett annat tillfälle gjorde han gällande, att ständerna ej borde granska personvalet, endast proceduren vid ämbetsmannautnämningar. Å andra sidan hävdade C. upprätthållandet av den maktfördelning, grundlagen föreskrivit, och gick därför i spetsen för dem, som yrkade ett effektivt utkrävande av rådets ansvar inför ständerna. Som ordförande i sekreta deputationen 1723 ansågs han sålunda ha tagit initiativet till många av de anmärkningar, denna framlade efter genomgången av rådsprotokollen, och även vid andra tillfällen hördes han tala för stränga åtgärder, så snart en ämbetsman överträtt sina rättigheter.

Genom sina personliga förbindelser knöts C. tidigt till den krets, som samlades omkring Horn, ehuru det dröjde länge, innan han öppet anslöt sig till denne. 1719 yrkade C. i sekreta utskottet på att Horn skulle återinsättas i rådet och fick därefter i uppdrag att delgiva honom ständernas sympatiuttalanden. Då han 1723, i striden om hertigens av Holstein succession framlade det senare antagna förslaget, att ständerna ej skulle fatta beslut i tronföljdsfrågan, förrän casus inträdde, tolkades detta som ett tecken på hans övergång till det mot Horn fientliga holsteinska partiet. Men rätta förhållandet torde ha varit, att C. här liksom alltid låtit sitt handlingssätt bestämmas av omsorgen om författningens upprätthållande, ej av personliga hänsyn. Av samma skäl ingrep han vid det stormiga lantmarskalksvalet 1726 på ett avgörande sätt till Horns förmån och visade som ordförande i den stora sekreta deputationen vid samma riksdag i riksrådet J. Cederhielms sak, att han var beredd att stödja Horns politik. Detta förhållande har givetvis ej saknat betydelse för hans kort därefter skedda upphöjelse till riksråd. För att komma närmare sina i Södermanland belägna jordagods begärde C., som under nyssnämnda riksdag varit invecklad i en het strid med justitiekanslern Tomas Fehman angående dennes roll vid understödsfördelningarna i Norrköping — en strid som på adelns begäran bilades i godo —, att bliva förflyttad från Östergötlands till Södermanlands län. Tidigare uppförd på förslag till presidentstolen i statskontoret, uppsattes han emellertid nu som belöning för sitt trägna riksdagsarbete på riksrådsförslag och erhöll mot riksdagens slut en av de lediga platserna i rådet.

Om C:z verksamhet under de tolv år, han tillhörde riksrådet, äro vi mindre väl underrättade. Att han i allmänhet understött Horn, är säkert, men han synes icke ha hört till dem, som stodo denne närmast, och det är svårt att avgöra, vilken roll han i det hela spelat. Att hans anseende varit stort framgår emellertid därav, att han såväl 1731 som 1734 hörde till de riksråd, som av ständerna erhöllo tacksägelser för sina rådslag, och att han 1735 valdes till Horns efterträdare som kansler för Åbo akademi. 1730 utsågs han till ordförande i den särskilda kommission, som skulle döma över landshövdingen S. von Hylteen, men lyckades icke slutföra detta invecklade mål och befriades följande år av ständerna från det betungande uppdraget, som tvungit honom att tillbringa största delen av året i Skåne. — Då ständerna 1739 gingo till angrepp mot Horns anhängare i riksrådet, blev C. egendomligt nog den, som fick taga emot de hårdaste stötarna. Franske ministern uppger sålunda, att medan var och en av de övriga anklagade riksråden hade sina mäktiga förespråkare, voro alla ense om att uppoffra C. Anledningen härtill har tydligen varit dennes kända självständighet och framför allt det faktum, att han vågat försvara sig i ordalag, som ansågos innebära klander av ständernas förfarande. Särskilt uppretades sinnena över hans förklaring, att han enligt regeringsformen ansåg riksrådens uppgift vara att råda, ej att regera, varför han ej velat »genom envishet i småsaker reta överheten». C:z' öde var sålunda givet. Den 26 mars 1739 erhöll han enligt ständernas beslut jämte fyra av sina kolleger avsked från rådsämbetet, ehuru med bibehållande av rangen och med 4,000 dlr smt i pension. Härmed stäcktes för alltid C:z' politiska bana. Som en epilog till densamma kan man betrakta hans indragande trenne år senare i den politiska processen mot Johan Gyllenstierna, då han anklagades för att ha konspirerat med Ryssland mot det härskande hattpartiet. Ehuru man trots alla ansträngningar ej kunde bevisa C:z' delaktighet i några dylika stämplingar, dömdes han dock av ständerna förlustig sin pension och förvisades till sina gods, en juridiskt fullständigt ohållbar dom, som endast framhävde, hur långt partisplittringen nu nått.

Om ock C:z' bana främst varit den driftige ämbetsmannens, fick den dock sin egentliga prägel av hans långvariga riksdagsverksamhet. Det drag, som mest utmärker denna, är en omisskännlig strävan att i en ömtålig tid undvika allt, som kunde leda till att det nya statsskicket blev något annat än från början avsetts, därav de upprepade varningarna för missbruk vid maktens utövande. I övrigt hade han namn om sig att vara en sträng, rättrådig och oförskräckt herre, som aldrig avvek från vad han funnit vara rätt och aldrig satte personliga hänsyn framför rikets intressen. I sitt privata liv lär han enligt ett samtida vittnesbörd ha haft en »medfödd böjelse till ömhet och medlidande med andre menniskor», varom ett av honom instiftat och i hans testamente ihågkommet fattighus särskilt bar vittne. Samma källa (Serenius) uppger också, att han, i motsats till vad många ville göra gällande, utan klagan bar de sista årens motgångar, som han visste sig icke ha förtjänat. Denna uppgift förefaller trovärdig, och han synes på det hela ha varit av en helt annan typ än exempelvis den intrigerande T. G. Bielke, som aldrig upphörde att söka upprättelse för nederlaget 1739. — C:z' huvudgård var säteriet Kristineholm i Allhelgona socken i Södermanland, där han även ägde Helgö i Tystberga socken och Måstena i Bälinge socken. I Uppland innehade han Rosersberg i Norrsunda socken samt Farsta och Gustavsberg i Värmdö socken. Malmgård, som han ärvde av fadern, såldes inom kort till hans kusin landshövdingen Lorens Creutz d. y. (se ovan 3) enligt ett avtal, som slutgiltigt bekräftades år 1697, då han uppnådde myndig ålder.