Abraham Nilsson Brahe

11. Abraham Nilsson Brahe, den föregåendes son, f. 24 ang. 1669 i Stockholm, d 6 mars 1728 därstädes. Herre till Skokloster, Rydboholm, Bogesund, Brahelund och Frösunda i Uppland, Brahehus, Lyckas, Östanå och Västanå i Småland samt Spiker på Rügen. Student i Uppsala 5 mars 1679; volontär vid hertigens av Savoyen armé 1690; reste i Italien, Frankrike och Nederländerna 1691−93; överste för f. d. Putbuska svenska regementet i holländsk tjänst 24 sept. 1694; kommendant i Huy 1695; erhöll permission att återvända till Sverige nov. 1695; överstelöjtnant vid generalguvernörens regemente i Stettin 2 mars 1696 (ny fullmakt 5 juli 1697); erhöll avsked ur holländsk tjänst sept. 1696 och från Stettinska regementet 30 nov. 1701; deltog i M. Stenbocks fälttåg 1712−13 och råkade vid kapitulationen i Tönningen i dansk fångenskap men utväxlades snart; levde därefter som privatman på sina gods; erhöll generalmajors karaktär 2 jan. 1719.

Gift 1) 6 jan. 1695 med grevinnan Eva Bielke, f. 13 dec. 1677, d 20 sept. 1715, dotter till K. rådet och fältmarskalken greve Nils Bielke; 2) 7 okt. 1716 med Margareta Fredrika Bonde, f. 24 aug. 1680, d 31 mars 1727, dotter till riksrådet Tord Bonde.

B. intager i jämförelse med medlemmarna av sin släkt i närmast föregående generationer en ganska obemärkt plats i vår historia. Som mycket ung deltog han i några riksdagar under Karl XI:s tid (1686, 1689) men begav sig kort därefter utomlands och gick efter några års resor i holländsk krigstjänst; under denna tid var han bl. a. närvarande vid den franska belägringen av Namur under pfalziska kriget (1695). Sedan han lämnat den holländska krigstjänsten, var han en tid överste vid ett regemente i Stettin men lämnade snart denna befattning och ägnade sig under den följande krigstiden huvudsakligen åt skötseln av sina gods. Han var den förste inom Brahesläkten, som var fideikommissarie till Skokloster, vilket han 1701 erhöll genom testamente av sin mor, Karl Gustav Wrangels dotter. Under vistelsen hemma deltog han i utskottsmötet 1710, varunder han bl. a. förordade, att adeln genom en värdig belöning skulle visa sin tacksamhet mot Magnus Stenbock med anledning av segern vid Hälsingborg, men å andra sidan motsatte sig ett väckt förslag, att man skulle använda kronans metalltroféer för att skaffa medel i landets betryckta tillstånd. B. hörde vid detta tillfälle till dem, som ivrade för aktivitet hos de församlade; när bönderna ville resa hem, anhöll B., att ständerna ej därför måtte vara nödsakade att åtskiljas, och vid ett annat tillfälle begärde han uppläsandet av »1693 års regeringsform», dvs. Karl XI:s testamente med dess föreskrifter om tronföljd och förmyndarskap. Sedan B. deltagit i Stenbockska expeditionen till Tyskland och därunder med utmärkelse kämpat vid Gadebusch och blivit fången vid Tönningen, uppträdde han ånyo på riksdagen 1713−14 som en ivrig förkämpe för riksdagens rätt att ingripa. »I denna bistra och vitt utseende konjunktur behöves sannerligen förstånd och eftertanke, sedan eftertryck i det som ske skall», yttrade B. i sitt hälsningstal till lantmarskalken vid riksdagens början. Intresset koncentrerade sig i fortsättningen på två frågor: fredsaktionen och prinsessan Ulrika Eleonoras regentskap. B. synes ha hört till de djärvaste talarna på riddarhuset, och han var en av dem, som (15 mars 1714) uppkallades i rådet och där i prinsessans närvaro fingo mottaga förebråelser av Arvid Horn för sitt försök att ingripa i konungens makt att förordna om styrelsen. Efter statsförändringen 1719 försvinner B. ur det offentliga livet; han deltog icke i frihetstidens riksdagar. — B. ligger jämte sina fruar begraven i Östra Ryds kyrka, till vilken de bl. a. givit dyrbara silverpjäser.