Johan Christopher Cronholm

1. Johan Christopher Cronholm, f. 7 maj 1750 i Karlshamn, d. 22 juli 1809 i Glemminge. Föräldrar: rektorn, sedermera kyrkoherden i Västra Karleby och Saxtorp Kristoffer Lars Cronholm och Helena Böttcher (Bödker). Student i Lund 18 febr. 1765; disp. 12 nov. 1768 (Dissertatio mathematica sistens formulas generales pro solidis Platonicis; pres. S. Heurlin) och 16 maj 1772 (Dissertatio gradualis de solidis Archimedaeis; pres. N. Schenmark); fil. magister 23 juni 1772. E. o. lärare i matematik vid amiralitetskadettkåren i Karlskrona 12 okt. 1773; docent i matematik vid Lunds universitet 20 maj 1775; förestod professuren i matematik 1780—87; adjunkt i fysik 27 aug. 1781; prästvigd 11 dec. 1787; kyrkoherde i Västra Karleby och Saxtorp 1 maj 1790 samt i Glemminge och Tosterup 12 nov. 1799; prost.

Gift 8 juli 1791 i Asarum med Maria Kristina Lindahl, f. 15 aug. 1762 i Karlshamn, d. 12 apr. 1820 i Simrishamn, dotter till handlanden Nils Lindahl i Karlshamn.

C:s bidrag till den akademiska disputationslitteraturen förtjäna att betecknas som för sin tid betydande. Hans exercitiidisputation (1768) behandlade de fem reguljära kropparna med hjälp av formler, som framställts av professorn i Åbo, M. J. Wallenius. I sin gradualavhandling (1772) fortsatte han därpå med de tretton s. k. Archimediska halvreguljära kropparna, vilka begränsas av reguljära månghörningar av två eller tre slag. Han beskriver dem, beräknar omskrivna sfärens radie osv. Hans första disputation under eget presidium (1774) är kanske mindre märklig. Den sysselsätter sig med den matematiska teorien för framställande av sjökort och andra kartor i Mercators projektion och undersöker, hur man skall kunna beräkna en punkts avstånd från ekvatorn (med hänsynstagande till jordens avplattning vid polerna), när cosinus för latituden är känd, m. fl. problem. Befordrad till docent efter detta lärdomsprov, utgav han några år senare (1781) som specimen för adjunktur en ny avhandling, som ej saknar intresse. Den utgör ett inlägg i den då mycket aktuella striden om vätskors avdunstning. C. ställer sig alldeles på N. Wallerius' ståndpunkt och stöder sig härvid på egna experiment. Den för samtiden svåra paradoxen: hur är det möjligt, att gasen från en vätska, som avdunstar men som i gasform är tyngre än luften, kan stiga uppåt, förklarar han med hänvisning till elektriska krafter. Såväl kohesionen som adhesionen antar han vara av elektrisk natur. Att luften skulle tjänstgöra som någon sorts »svamp» och suga åt sig den från vätskeytan uppstigande gasen, anser han alldeles orimligt, då avdunstningen ju försiggår lika bra i förtunnad luft.

C:s sista avhandling (1783), som även behandlar ett ämne hämtat från fysiken, nämligen mätandet av vindens hastighet, är också sällsynt välskriven. Han omtalar först en hel del instrument och berömmer särskilt J. K. Wilckes anemometer samt anger (efter Euler) en egen synnerligen förenklad konstruktion för framställande av en anemometer. C:s instrument torde dock, som han själv framhäver, ha vissa olägenheter i praktiken. I likhet med Wilckes instrument mäter det icke vindhastigheten direkt, utan endast vindens tryck per kvadratenheten. C. visar emellertid, hur man av detta tryck kan genom räkning erhålla ett värde på själva vindhastigheten och anger samtidigt en del felkällor.

C:s akademiska bana kom ej att motsvara de förhoppningar, hans ådagalagda vetenskapliga begåvning måhända kunnat berättiga honom till. År 1780 fick han visserligen övertaga vikariatet för sin lärare N. Schenmark, som drabbats av ett slaganfall. Men han synes ej ha förmått tillvinna sig bifall såsom lärare, ty erfarenheten sades hava visat, »att professionen i sådan ställning — dvs. under vikariatet — icke som vederbort gagnat varken de studerande eller vetenskapen». Under åberopande härav utverkade universitetskanslern 1787 konungens löfte, att »en min docens vid akademien vid namn Tegman skall få bliva professor matheseos därstädes». Tegman fick skriva en supplik, kanslern skyndade sig att tillstyrka, utan att professuren någonsin ledigförklarats, Elis Schröderheim anmodades taga saken om hand, och på mindre än två veckor var utnämningen klar. Tegman ansågs uppenbarligen äga bättre undervisningsgåvor än C, men om han också var den större begåvningen, kan vara tvivelaktigt. För C. återstod endast att söka sig över i kyrkans tjänst. Sedan han 1787 låtit prästviga sig, blev han 1790 faderns efterträdare i Västra Karleby och Saxtorp men utbytte om några år detta pastorat mot Glemminge och Tosterup. Om hans prästerliga verksamhet finnas endast spridda notiser. Traditionen vill veta, att han ångrat flyttningen från Karleby till Glemminge. Säkert är, att han där icke undgick vissa tvister med sina församlingsbor. — C. ligger begravd på Glemminge kyrkogård, där hans gravsten ännu ses.