Carl Daniel Ekman

2. Carl Daniel Ekman, den föregåendes son, f. 17 mars 1845 i Kalmar, d 3 nov. 1904 i Gravesend, Kent, England. Elev vid Kalmar elementarläroverk 1856–61; apoteksutbildning i Stockholm; deltog i F. W. Hultmans förberedande kurs 1865; elev vid Teknologiska inst. s. å., avgångsex. från fackavd. för kemisk teknologi 1868; verkmästare vid Liljeholmens vinfabriks a.-b. 1868–71; kemist vid Bergviks trämassefabrik i Hälsingland 1871–79; kemist vid Northfleetfabriken i Gravesend, Kent, England; bildade The Ekman Pulp and Paper Co.; fabriken uppfördes 1883–86; anlade sulfitfabriker i flera olika länder; vistades efter 1879 huvudsakligen utomlands; arbetade med förändringar och tillbyggningar vid fabriken i Northfleet 1897–1903.

G. 1888 m. Rosina (Rose) Noble, f. 31 dec. 1870 i Dieppe, Frankrike, dotter av en engelsman och en italienska.

Carl E. föddes i ett läkarhem i Kalmar, den yngste i en skara av sexton barn (jfr E. 1). Möjligt är att E:s intresse för pappersframställning grundlades redan under de besök han i barndoms- och ungdomsåren gjorde hos morfadern på Forssa, där det förutom järnbruk även fanns ett handpappersbruk.

E. ansågs ej ha något utpräglat läshuvud men visade redan tidigt en avgjord fallenhet för naturvetenskapliga ämnen. Enligt faderns önskan skaffade han sig, sedan han slutat i realskolans femte nedre, först apotekarutbildning »för att ha någonting att falla tillbaka på», och började sedan, efter betygskompletteringen, studera vid Teknologiska institutet. Han inriktade sig tidigt på att bli kemist, vilket på hans tid ännu var någonting ganska ovanligt, och ägnade sig under utbildningstiden med speciellt intresse åt de ämnen »kemi» och »mineralogi med geognosi», i vilka han lyckades erövra högsta betyget och som skulle komma att bli av största betydelse för hans kommande gärning.

Efter avslutad ingenjörsutbildning och en treårig anställning vid Liljeholmens vinfabriks a.-b., där han fick ett intresse för vinberedning, som varade livet ut, anställdes han 1871 som kemist vid Bergviks trämassefabrik i Hälsingland, ägd av I. Thomson, T. Bonar & Co., London. Det var här E. utexperimenterade den metod för massaframställning, med vilken hans namn främst är förknippat. Då E. anställdes vid Bergvik, framställdes där pappersmassa enligt engelsmannen Geo. Fry's metod. Av träavfall erhölls genom basning under tryck en grov, brun trämassa. Under sina blekningsexperiment med denna massa lyckades E. 1872 få fram en ny produkt genom kokning av det sönderdelade träet med en lösning av svavelsyrlighet och bränd grekisk magnesit. Därmed var grunden lagd till vad man sedan kallat sulfit-cellulosametoden. År 1874 var den nya pappersmassefabriken vid Bergvik i full drift, och 25 nov. s. å. avgick den första exportförsändelsen till Bergviksfabrikens ägare i England. Man försökte emellertid på flera håll göra E. rangen stridig som sulfitcellulosametodens uppfinnare, och under flera decennier pågick en häftig polemik härom. Den slutade emellertid med att E:s prioritet blev erkänd.

Den förste, som experimenterade med sulfitcellulosametoden, var amerikanaren B. C. Tilgham. Han uttog redan 1866–67 patent för att bereda pappersmassa av trä genom dess behandling med svavelsyrlighet och en bas. Han lyckades dock ej komma till någon användbar metod och övergav därför sin idé. Även tysken Mitscherlich har framhållits som ursprunglig uppfinnare av metoden. Mitscherlichs idé befann sig emellertid ännu på laboratoriestadiet vid den tid, då E. redan uppnått fabriksmässig drift. D. O. Francke och C. W. Flodquist vid Rosendahlsverken i Mölndal ha samtidigt med E. arbetat på utexperimenterandet av sulfitmetoden. Här gjordes redan 1872 försök att framställa kemisk massa, kokad med svavelsyrlighet. Resultatet av dessa försök är icke bekant. Troligen 1879 hyrde emellertid E. en pappersmaskin vid Korndal för att där göra prov med sin massa, vilket hade mycket goda resultat. Det anses, att Flodquist först genom E:s besök fick impulsen till fortsatta arbeten med sulfitmetoden, som skulle leda till den av honom uppfunna direkta kokningsmetoden. Mot dessa uttalanden stå andra, som göra det sannolikt, att åtminstone experiment utförts vid Korndal, redan innan E. besökte bruket. Hur härmed förhållit sig, har hittills varit omöjligt att utreda. Efter besök i Tyskland och studium av Mitscherlichs metod experimenterade sig Francke och Flodquist fram till en metod, enligt vilken de i stället för magnesit använde kalksten i kok vätskan. År 1881 inlämnade Francke engelsk patentansökan på denna metod (kalciumbisulfitmetoden), och 1882 erhöll han svenskt patent på densamma. E., som framställt sulfitmassa enligt sin metod ända sedan 1872, tog icke ut patent vare sig i Sverige eller England förrän just samma år som Francke. E. var således ej den ende, som bidragit till sulfitcellulosametodens uppkomst och utveckling, men han var den förste, som omsatte den i industriell drift.

Från 1879 vistades E. huvudsakligen utomlands för att introducera sin metod i främmande länder, först vid ett pappersbruk i Lachendorff, Zelle, i Tyskland och därefter en tid i London. Åren 1882 och 1885 besökte han Amerika och sistnämnda år även Brittiska Guayana, för att där vid Plantation Non Pareil, East Coast Demerara, göra försök med framställning av massa ur sockerrör. Under ett besök i Franska Guayana ådrog han sig malaria, av vilken han sedan hade långvariga sviter. Förutom vid Northfleet inrättades sulfitfabriker efter hans metod i Ilford i England, i Demerara i Sydamerika, i Santa Maria i Calabrien samt vid Dieppe i Frankrike och på en mängd andra håll, men däremot mycket få fabriker i Sverige, där sådana i stället byggdes enligt Flodquists system.

E. sysslade även med andra uppfinningar. Tillsammans med Otto Fahnehjelm, pionjär på cementindustriens område, utexperimenterades en sorts vattengasbrännare, »Fahnehjelms brännare», som fick rätt stor användning. E. lyckades även framställa ett »artificiellt silke», men fick aldrig sitt namn förknippat med konstsilkeframställning i industriell skala. En annan av hans uppfinningar, som är mindre känd, var hans metod att utfälla lignin ur avfallsluten från sulfitfabriker, varvid erhölls ett slags »gummi» påminnande om dextrin, som E. kallade »dextrone», avsett att användas inom bomullstryckerier. Metoden såg till en början ut att bli en lönande affär men visade sig i längden ej motsvara förväntningarna och övergavs därför tämligen snart.

E. var en typisk uppfinnare. Han gick fullständigt upp i sina forskningar och experiment och genomarbetade systematiskt alla tekniska delar av fabrikationen. Han var däremot ej någon praktisk industriledare och organisatör samt tycks ha saknat ekonomiskt sinne, vilket förorsakade honom stora förluster. Detta och flera olyckliga omständigheter, bl. a. en process mot det Ekmanska bolaget, inledd 1903, gjorde att han, som många andra stora uppfinnare, kom att dö som en fattig man.

Mån om att skydda sina kemisk-tekniska upptäckter under sitt vetenskapliga forskningsarbete, kunde han ofta verka sluten och otillgänglig för diskussion. Han tyckte icke om, att någon framställde en fråga. De få, som kände honom väl, ha emellertid framhållit, att han var en god och oegennyttig människa med ett vänfast sinnelag. Till sin mor skrev han brev varje vecka och var känd för sin givmildhet mot henne, släkt och vänner. Man har känslan av, att han icke trivdes i livet annat än med sitt arbete. Till detta bidrog säkert, att han vistades så mycket på resor och att hans äktenskap, i vilket föddes tre söner, icke var harmoniskt. En av arbetarna vid hans bolag yttrade 30 år efter hans död: »In the first place he was a gentleman.»

Han dog i Gravesend i England 1904 och vilade 30 år i en anspråkslös grav utan gravsten, till dess att Svenska cellulosaföreningen 1934 där lät uppresa en minnessten över honom på initiativ av Sveriges dåvarande generalkonsul i London E. G. Sahlin. År 1927 instiftade Svenska pappers- och cellulosaingeniörsföreningen en belöningsmedalj över C. D. Ekman. Sedan han under lång tid varit bortglömd i sitt fädernesland, har hans insats på senare år blivit vederbörligen uppskattad.