Fredrik Laurents Ekman

12. Fredrik Laurents Ekman, f. 3 okt. 1830 i Göteborg (Domkyrkoförs.), d. 1 jan. 1890 i Stockholm (Ad. Fredr.). Föräldrar: lektorn, sedermera prosten Carl Olof Ekman och Lovisa Claesson. Skolgång i Göteborg; student vid Uppsala univ. 6 dec. 1848; assistent vid Uppsala univrs teoretiskt kemiska laboratorium 1854; lärare i botanik vid Upsala lyceum s. å.; fil. kand. i Uppsala 31 maj 1855; tf. laborator i kemi vid Teknologiska institutet 1 sept. 1856; disp. pro gradu i Uppsala 20 maj 1857; fil. magister där 5 juni s. å.; studier i kemi i Göttingen vintern 1858–59; adjunkt i kemi och kemisk teknologi vid Teknologiska institutet 1858; kontrollant över lysgasen i Stockholm 1862; led. i kommittén för den nordiska industriutställningen i Köpenhamn 1869; professor vid Teknologiska institutet (från 1877 Tekniska högskolan) juli 1870, avdelningsföreståndare för kemisk-tekniska fackskolan där 1878; ledare för den hydrografiska undersökningen av svenska hav 1877. LVA 1875; RNO 1876; LVVS 1878.

G. 12 aug. 1862 på Smedberg, Foss sn (Göt. o. B.) m. Cecilia Augusta Koch, f. 12 nov. 1834 på Torp, Håby sn (Göt. o. B.), d. 28 jan. 1911 i Södertälje, dotter av hovrättsassessor Johannes Koch och Carolina Fröding.

Fredrik E. var alltifrån ungdomen en intresserad naturiakttagare. Redan som sjuttonåring publicerade han anonymt ett litet häfte om de svenska växtfamiljerna. Under studietiden i Uppsala hade han från 1854 anställning som assistent vid universitetets teoretiskt kemiska laboratorium och samtidigt som lärare i botanik vid Upsala lyceum. I sin fil. kand.-examen 1855 hade han botanik som huvudämne.

Under somrarna 1850–53 hade E. varit sysselsatt med iakttagelser om havsalger, först i bohuslänska skärgården och sista året på norska kusten vid Kristiansund. Han drogs emellertid, möjligtvis av hänsyn till utkomstmöjligheterna, åt kemien och erhöll 1856 anställning som tillförordnad laborator i detta ämne vid Teknologiska institutet (numera Tekniska högskolan) i Stockholm. I maj 1857 disputerade han för doktorsgraden på en avhandling om havsalger. Denna lilla sextonsidiga, anspråkslöst skrivna undersökning har fortfarande sitt stora värde. Två av E. däri beskrivna förut obekanta arter ha sedermera uppkallats efter honom.

Vintern 1858–59 vistades E. ett halvår i Göttingen för fortsatta studier i kemi under F. Wöhler och andra. År 1858 förordnades han till adjunkt i kemi och kemisk teknologi vid Teknologiska institutet under professor C. Ullgren, och efter dennes död 1868 uppehöll han professuren. Vid konkurrens om den ordinarie befattningen blev han av styrelsen placerad i andra rummet men efter besvär hos K. M:t utnämnd till professor i juli 1870 och innehade från 1878 en av de då inrättade avdelningsföreståndarebefattningarna, nämligen för den kemisk-tekniska fackskolan.

Under sin verksamhet vid Tekniska högskolan insåg E. tidigt behovet av en längre undervisningstid för kemisterna. Hans stora arbetsamhet och grundliga insikter togos i anspråk för maktpåliggande och tidsödande remissbetänkanden i kemiskt-tekniska frågor. Hans utredningar i olika ärenden voro »ofta verkliga avhandlingar, lika logiska i sin bevisföring som säkra i sina sakuppgifter. En outtröttlig plikttrohet, en såväl i hans muntliga anföranden inom lärarekollegiet som i hans skriftliga yttranden framträdande grundlighet och noggrannhet, som sträckte sig till varje detalj av det ärende, varmed han sysselsatte sig, voro framträdande drag hos denne gedigne och försynte forskare» (Henriques).

Flertalet av E: s vetenskapliga skrifter avse eller ha åtminstone sin första upprinnelse i tekniska frågor, vare sig det gäller organisk eller oorganisk kemi, sötvattensanalys, prövning av stearinljus, lysgas eller elektrisk belysning m. m. Detta gäller även uppslaget till hans hydrografiska arbeten, vilka framför allt gjort hans namn känt. År. 1868 påbörjade E. nämligen iakttagelser i Bohusläns skärgård i syfte att utröna möjligheten till en ekonomiskt lönande inhemsk salttillverkning. Härför erfordrades bl. a. kännedom om bohuslänsvattnets saltmängd, om vilken man förut föga visste, ävensom om avdunstningshastigheten. Resultaten visade, att salttillverkningen under normala förhållanden icke skulle löna sig. Samma resultat gåvo, trots nya gynnsamma omständigheter, under första världskriget gjorda försök av Otto Pettersson i Sverige och av B. Helland-Hansen i Norge.

De sålunda begynta hydrografiska undersökningarna fångade emellertid allt starkare E:s intresse och förde honom till nya uppgifter, och han fann här sitt utan tvivel viktigaste vetenskapliga arbetsområde. År 1870 publicerade han mera omfattande undersökningar över bohuslänsvattnets temperatur, specifika vikt och upplösta salter. Han konstruerade ett flertal nya apparater för att från djupet upphämta vattenprov användbara för sådana bestämningar, ävensom av prov av bottenslammet i orubbad lagerföljd. På Käringön inrättade han ett hydrografiskt-meteorologiskt observatorium och försåg det med instrument, delvis av egen konstruktion, såsom avdunstnings-och nederbördsmätare. Apparaturen för fysisk havsforskning har sedan dess i flera etapper blivit alltmer fulländad, och de Ekmanska apparaterna äro numera för länge sedan ur bruk, men de ha spelat en viktig roll som utgångspunkt i en följande utveckling.

År 1875 ingav E. till Vetenskapsakademien, vilken han från samma år tillhörde som ledamot, förslag om utsändande av en expedition för att utreda de hydrografiska förhållandena i samtliga Sverige omgivande hav. Expeditionen kom till stånd 1877 under E: s ledning och genomkorsade längs 41 tvärsnitt området från Bottniska vikens nordända genom Östersjön, Stora Bält och Kattegatt till östra delen av Skagerak. Som ett led i bearbetningen av expeditionens resultat företog E. en stort anlagd undersökning av flodvattnets inverkan på Östersjöns hydrografi. Denna undersökning hann aldrig slutföras, och tillsammans med tjänsteplikter och sjukdom (E. var långa tider tjänstledig för en kronisk magåkomma) hade den till följd, att expeditionsberättelsen vid E:s död ännu icke låg i sin helhet tryckfärdig. Dess fullbordande uppdrogs av Vetenskapsakademien åt professor Otto Pettersson. Den utgör fortfarande standardverket beträffande stora delar av de ifrågavarande havsområdena. Andra delar ha sedermera undersökts upprepade gånger och ha blivit mera fullständigt kända. Iakttagelser vid flodmynningar ledde E. till upptäckten av och den dynamiska förklaringen till en egendomlig företeelse, s. k. reaktionsströmmar, vilka måste spela en viss roll även för rörelserna i själva havet, ehuru kanske icke fullt så stor som han synes ha tänkt sig.

E. var till sin politiska uppfattning utpräglat konservativ, och i en efterlämnad tankebok (hos familjen) har han skarpa omdömen om de dåvarande liberalerna. I den stora tullstriden på 1880-talet deltog han på protektionisternas sida med en anonym skrift: »Arbetare, vad är ditt bästa?» Han hade emellertid öppet sinne för nya idéer, som han fann riktiga. Sålunda gick han redan från början med i den 1864 av S. A. Hedin m. fl. bildade Nordiska nationalföreningen, som ville arbeta för de tre nordiska rikenas förening till en konstitutionell förbundsstat. Något väsentligt för honom var absolut renhårig ärlighet. Allt slags bluff eller känslobetingat kringgående av vad som kunde synas obehagligt var honom förhatligt. Tillfrågad om han ansåg, att margarintillverkning borde vara tillåten, skall han ha svarat, att det icke fanns någon anledning att förbjuda tillverkning av ett värdefullt födoämne, men varan borde icke få färgas som smör.

E. var intresserad av klassisk litteratur men framför allt av musik. Han spelade själv piano, helst Beethoven, hade i yngre dagar en vacker sångröst och försökte sig icke utan framgång på sångkomposition för den trängre kretsen. Han tecknade också väl. Under sin hälsas dagar var han road av gamla friluftslekar och kroppsövningar, skridskoturer på sjöarna o. dyl.

Ur W. Hoffstedts omfattande nekrolog över E. i Teknisk tidskrift må följande, något förkortade rader anföras: E. har på ett för vårt lands kemiska industri fruktbringande sätt fyllt en bland de mest svårskötta lärarebefattningarna vid rikets högsta tekniska läroanstalt. Hans anspråkslösa väsende, parat med omutlig rättvisa, samvetsgrannhet och plikttrohet gjorde honom uppriktigt älskad och värderad, såväl av kamrater som av lärjungar.