S Otto Pettersson

1 Pettersson, Sven Otto, f 12 febr 1848 i Gbg, Domk, d 16 jan 1941 där,Johanneb. Föräldrar: grosshandlaren Johan Fredrik Petersson o Emelie Leontine Borgman. Mogenhetsex vid Realgymnasium i Gbg 27 maj 66, inskr vid UU 28 sept 66, FK 21 maj 72, disp 22 maj 72, FD 31 maj 72, allt vid UU, studier i kemisk analys hos prof K R Fresenius, Wiesbaden, Tyskland, 72–74, doc i fysikalisk kemi vid UU 28 febr 74, tf lär i kemi vid StH 11 juni 81, prof i kemi 28 juni 84 (k fullm 29 jan 04)–l sept 09, rektor 93–96, allt vid StH, sekr o led av VU för Sv hydrografisk-biologiska kommissionen 01–30, led av byrån (styr) i Internationella rådet för havsforskn (International Council for the Exploration of the Sea, ICES) 02–32, v president i rådet 02, president där 15–20, bedrev havsforskn på forskn:stationen Bornö i Brastad, Göt, från 02. – LVA 89 (led av Nobelkomm för kemi 00–12), LLA 94, LVVS 98, LVS 04.

G 29 dec 1875 i Kristiania (enl vb för Kristiania, Garnisonsförs) m Agnes Irgens, f 5 juni 1851 i Dröbak, Norge, d 4 febr 1928 i Nice, Frankrike (enl db för Gbg, Domk), dtr till generalmajoren o statsrådet Nils Christian I o Louise Fredrikke Linaae.

Otto P blev under sin tid vid P T Cleves (bd 8) kemiinstitution vid UU nära bekant med L F Nilson (bd 26). Deras vänskap ledde till ett mångårigt fruktbärande samarbete. I Uppsala inleddes också det livslånga kamratskapet med Gustaf Ekman (bd 13). Redan 1876 publicerade de tillsammans en artikel om selens atomvikt, men det var på havsforskningens område som de flesta av deras gemensamma alster kom till.

I ämnena kemi och fysik utgav P 1870–95 ett 70-tal publikationer. Hans samarbete med L F Nilson resulterade bl a i flera arbeten om berylliums atomvikt och specifika värme, vilka bidrog till klarläggandet av detta grundämnes plats i det periodiska systemet. Liknande undersökningar, där främst ångtätheten vid höga temperaturer bestämdes, gällde klorider och sulfater av bl a aluminium, krom och sällsynta jordarter. 1886-92 utarbetade P metoder för gasanalys, vilka kom till användning inte minst inom hans nya intresseområde, oceanografin.

Under sin tid som professor vid StH var P mycket aktiv när det gällde att höja den unga högskolans vetenskapliga kvalitet. Det var hans förtjänst att bl a Svante Arrhenius (bd 2) och Vilhelm Bjerknes (bd 4), vilka först så småningom blev erkända, knöts till högskolan. P lyfte även fram Jakob Hendrik van't Hoff, inte blott till erkännande utan även till Nobelpris. Han medverkade också i ett försök att få Alfred Nobel (bd 27) att testamentera sin förmögenhet till StH. Interna stridigheter inom högskolan lär dock ha avskräckt Nobel.

Havsforskning blev för P en hobby, men bara i den meningen att den inte ledde till någon ny anställning. P avgick visserligen i förtid som professor i kemi vid StH, men inte förrän vid 61 års ålder. Dessförinnan ägnade han sin hobby så mycket tid att han fick kritik från sina kolleger vid högskolan. Sedan han 1892 köpt Holma gård i Brastad vid Gullmarsfjorden i Bohuslän, vistades han säkert oproportionerligt mycket där, liksom på resor till och från Sthlm. Det första synliga beviset på att P blivit oceanograf, speciellt hydrograf, var hans bearbetning av Vega-expeditionens hydrografiska data, som utkom 1883. Ett skäl till att detta uppdrag föll på P kan ha varit hans arbete Om vattens latenta värme vid temperaturer under 0° jemte några anmärkningar om isbildningen i hafvet (öfversigt ... [VA] 1878). Denna skrift anses ha gjort intryck på A E Nordenskiöld (bd 27). I sin självbiografi (1938) berättar P, att en upptäckt som Ekman gjorde 1878 blev den viktigaste inkörsporten till hans oceanografiska forskning. I anslutning till att en ny sillperiod då inletts i Bohuslän hade Ekman funnit att det föreföll som om sillen föredrog saltare djupvatten framför bräckt ytvatten från Östersjön. P hade tidigt hört talas om sillperioder. I slutet av den föregående hade hans farfar blivit delägare i ett salteri och trankokeri i Kyrkesund i Bohuslän. P blev nu mer och mer övertygad om att det fanns ett starkt samband mellan fiskens beteende och dess miljö.

P och Ekman ledde under en vecka i febr 1890 en expedition i Skagerrak, i vilken inte mindre än fem fartyg var engagerade. Kort därefter publicerades resultaten i deras gemensamma arbete Grunddragen af Skageracks och Kattegats hydrografi... (1891). Titeln låter pretentiös, men faktum är att författarna hade studerat tidigare arbeten på området mycket omsorgsfullt. De konstaterar beträffande Skagerraks djupvatten, att detta "liknar i salthalt mera det vatten, som från norra Atlanten inkommer över Nordsjöns norra platå samt över västra kanten av Norska rännan". Det var en tidig upptäckt av ett viktigt faktum. Ett flertal sv fartyg som arbetade samtidigt var nog bra, men P och Gustaf Ekman förstod att insatsen skulle kunna bli större och kvaliteten bättre, om flera länders kapaciteter utnyttjades. På ett naturforskarmöte 1892 enrollerades Danmark och Norge. Medan 1890 års kampanj privatfinansierats, sökte och fick man 1893 statsmedel. När detta upprepades även följande år började P, G Ekman och föreståndaren för Chalmersska slöjdskolan August Wijkander att kalla sig för den Sv hydrografiska kommissionen. 1890 avled G Ekmans avlägsne släkting havsforskaren Fredrik Ekman (bd 13) utan att ha fullbordat bearbetningen av den pionjärundersökning av alla sv havsvatten som han genomfört 1877. P fick nu VA:s uppdrag att slutföra arbetet, vilket ledde till att resultaten publicerades 1893. Han inkluderade därvid även en del senare utförda mätningar, t ex de första gasbestämningarna i sv vatten. Dessa hade gjorts med hans egen analysmetod.

P hade dittills använt sv språket i sina publikationer om Sveriges omgivande vatten, men 1894 publicerade han en omfattande översikt på engelska i The Scottish Geographical Magazine. Där ingick en beskrivning av hans första oceanografiska instrument, en isolerande vattenhämtare, där havsvatten av samma slag som provvattnet utgör isolationen. Fridtjof Nansen, som använde vattenhämtaren under sin resa med Fram 1893-96, förbättrade den senare, varefter instrumentet kom att benämnas Pettersson-Nansen-hämtaren. Det internationella samarbetet på havsforskningsområdet var särskilt givande 1893-94, då även Skottland och Tyskland deltog. Mätningarna redovisades i flera publikationer av P och G Ekman. Speciellt intressant ansågs deras tes att det felslagna sillfisket under vintern 1896–97 kunde förklaras med förändrade hydrografiska förhållanden.

Samverkan inom oceanografin länderna emellan var dock löst organiserad, och på flera håll fanns planer på att etablera fastare former. Sannolikt utan att först kontakta sina utländska motsvarigheter skrev Sv hydrografiska kommissionen i okt 1897 till regeringen och föreslog att regeringarna i Danmark, Tyskland, Norge och Storbritannien skulle kontaktas angående en eventuell kooperation. När inbjudan till en konferens i Sthlm 1899 gick ut, hade kretsen vuxit till åtta stater runt Nordatlanten (Mer Glaciale), Nordsjön och Östersjön. Vid sthlmsmötet kom man överens om att bilda det Internationella rådet för havsforskning, som hade sitt första möte 1902 efter ytterligare ett förberedande möte 1901 i Kristiania. Redan före sammanträffandet 1901 bildades Sv hydrografisk-biologiska kommissionen, som förankrades direkt hos Jordbruksdepartementet. Kommissionens viktigaste uppgift blev att leda Sveriges andel av det internationella arbetet för havets utforskande, som bl a bestod i att arrangera fyra årliga expeditioner till sjöss. För att få en fast punkt för verksamheten uppförde P och G Ekman 1901 en forskningsstation på Stora Bornö, tillhörig Holmagodset, vilken uthyrdes till kommissionen. Från 1905 användes också det nybyggda forskningsfartyget Skagerak.

Internationella havsforskningsrådet fungerade utmärkt fram till första världskriget. Inte minst P såg till att rutinmätningarna utnyttjades för att pröva nya idéer. Under denna period blev P havsforskare på allvar och slutade praktiskt taget att skriva rent fysikaliskt-kemiska arbeten för att istället utge ett stort antal oceanografiska och ibland allmänt geofysiska publikationer. Han presenterade gärna hypoteser, som stod i motsats till dem som hävdades av andra oceanografer, särskilt Fridtjof Nansen och dennes sv assistent vid ICES' centrallaboratorium sedermera professorn vid LU Walfrid Ekman, Fredrik Ekmans son.

I sin skrift från 1878 hade P antytt att issmältning kan leda till djupvattensbildning. Han förde nu åter fram dessa idéer och kom i konflikt med Nansen, som hävdade den fortfarande (1995) gångbara tesen att det är isbildning och inte issmältning, som kan ge ett rejält bidrag till djupvattensbildningen. Liksom Nansen var P skeptisk till Karl Zöppritz' hypotes att (enbart) vinden driver strömmarna på de stora havsdjupen. Han applåderade till en början Walfrid Ekmans nya teori om att vindens inflytande begränsas till ett tunt ytskikt på grund av jordrotationen, men när W Ekman i en berömd skrift 1905 till-lade att närvaron av kuster ger vinden indirekt möjlighet att påverka bottenvattnen kunde P inte instämma.

Vid denna tid var P mycket intresserad av havsströmmar, inklusive uppmätningen av dem. Han uppfann ett flertal strömmätare och blev besviken när centrallaboratoriet inte ville acceptera en av dem utan kraftiga förändringar. Först den avancerade fotografiskt registrerande mätaren från omkr 1910 prisades av W Ekman, men P överlät åt andra att skörda frukterna av denna uppfinning. Med två egna instrument och en Ekman-mätare gjorde han 1907 strömmätningar i Stora Bält. Strömmens variationer tolkade han som ett slags dödvatten-vågor, hänvisande till W Ekmans utredning ett par år tidigare. P:s till-lägg att det rörde sig om (internt halvdag-ligt) tidvatten, gör honom till pionjär i detta avseende. Han fortsatte studiet av det som nu kallas interna vågor vid Bornö forskningsstation, bl a med en kontinuerligt registrerande undervattensflottör från stationens hängbro. Här fann P att den karakteristiska perioden snarare var månad än dygn. När han tolkade också dessa variationer som tidvatten, kom han dock i svårigheter och framförde teorier, första gången 1909, som omvärlden inte velat acceptera.

P anammade G Ekmans idéer från 1878 om ett samband mellan silltillgång och hydrografi. I en skrift 1905 framhävde han betydelsen av att studera variationer i hydrografin, speciellt i den nordostatlantiska strömmen, och söka efter motsvarande variationer i fiske och väder. Sannolikt för första gången 1911 började P intressera sig för de sillperioder som Axel Ljungman (bd 24) definierat redan 1879. Denne prioriterade solfläcksvariationer i sina försök att förklara sillperioderna. P menade emellertid, att "hans" tidvatten och solfläckarna möjligen inte var oberoende av varandra och antydde, att tidvattnet kanske bara var en representant för en kosmisk faktor som vi ännu inte kände. I en stort upplagd artikel 1914 återkom P till de kosmiska idéerna, om än de rent klimatiska avsnitten dominerade. En senare forskare har tagit fasta på P:s observation att de bohuslänska sillperioderna tycks ha varit samtidiga med kallt klimat; denne menar att motsatsen gäller för den atlantoskandiska sillen och förklarar därmed det gamla talet om alternering mellan norska och sv sillperioder (Cushing).

P satt i Internationella havsforskningsrådets styrelse i 30 år. Under första världskriget fick han överta presidentposten. P var angelägen om att de neutrala staterna i rådet skulle se till att organisationen överlevde kriget, och det gick en strid ström av brev mellan honom och rådets generalsekreterare i Khvn, C F Drechsel. P fick ett allt större intresse för Atlanten och ville medverka till att mätverksamheten där ökades. I ett projekt, som kriget omintetgjorde, hävdade han rådets roll i samarbetet med den atlantiska "kommitté" som leddes av prins Albert av Monaco, utan att detta ledde till några påtagliga konflikter.

P var aktiv med oceanografiska publikationer ända in i det sista. Dessa visar att han följde med i litteraturen, men också att han envist fortsatte med att förfäkta sina idéer om issmältning och långperiodiskt tidvatten. P:s kontroverser var dock akademiska; de ledde sällan eller aldrig till personliga konflikter.

P var som naturforskare en exponent för det mångsyssleri som präglade särskilt kemin under decennierna kring sekelskiftet 1900. Sin största insats som kemist gjorde han med sina fysikaliskt-kemiska mätningar. Dessa bidrog till D I Mendelejevs seger med det periodiska systemet, innan detta ännu hade fått full acceptans. På oceanografins område är P för eftervärlden mest ihågkommen för sina organisatoriska insatser. Som framgått var han emellertid även en starkt inspirerande idégivare inom de flesta grenar av havsforskningen. P visade ofta en öppen blick för grundforskningens tillämpningar, bl a utarbetade han en metod för exakt bestämning av alkoholhalten i drycker.

P:s yngre bror Fredrik Emil P (1855–1949) beträdde som officer vid Bohusläns regemente den militära banan men tog 1898 avsked för att ägna sig åt skötseln av sin egendom Emaus vid Uddevalla. Han fick i hemlänet förtroendeuppdrag bl a i stadsfullmäktige, landsting och hushållningssällskap samt uppbar 1892–07 och 1909 ett mandat i FK. Han slöt sig där till det protektionistiska majoritetspartiet, vars tiomannaråd han tillhörde 1903–07, och fick såsom en av partiledaren Christian Lundebergs (bd 24) närmaste förtrogna en inflytelserik ställning. Fredrik P tillhörde statsutskottet 1896–1906 och företrädde som ledamot av unionsutskottet vid 1905 års urtima riksdagar förstakammarhögerns snäva hållning mot Norge. Vid ministärbildningen sommaren 1905 var han ifrågasatt till olika ministerposter. Fredrik P hade flera kommittéuppdrag och gjorde 1906–22 en kraftfull insats som landshövding i Jönköpings län. 1906–19 var han ordförande i Sv mosskulturföreningen.