Peter Petersson Ekman

3. Peter (III) P(etersson) Ekman, den föregåendes son, dp 8 april 1740 i Göteborg (Kristine), d. 2 (ej 3) juli 1807 på Kilanda i Kilanda sn (Älvsb.). Affärsstudier och kommersiell anställning i Amsterdam; anställd hos Chr. Arfwidsson i Göteborg; led. av Handelssocieteten där 17 maj 1768; burskap 20 maj s. å.; ingick som handlande i faderns firma och bildade egen firma (P. P. Ekman).

G. 1767 (lysning 11 nov.) i Göteborg (Domkyrkoförs.) m. Hedvig Boethius, f. 16 april 1739, d. 20 nov. 1811 i Göteborg (Domkyrkoförs.), dotter av stads- och provinsialmedicus i Göteborg Jacob Boëthius och Anna Margaretha Lundelia.

Den i föregående artikel biograferade Peter E. (d. 1783) hade flera döttrar, men endast en son, Peter P. Ekman, såsom denne skrev sig. Den senare fick sin första kommersiella utbildning i Holland, där han arbetade hos en svensk firma i Amsterdam. Hemkommen var han i två år anställd hos den på flera områden verksamme storköpmannen, kommerserådet Christian Arfwidsson (jfr E. 2) och ansågs därpå färdig att inträda i sin faders firma. Vid 28 års ålder blev E. även medlem av Handelssocieteten. Han utvidgade faderns rörelse betydligt, så att den kom att omfatta flera nya verksamhetsgrenar, bl. a. tvål- och såpsjuderi. I Göteborg florerade under 1700-talets senare del jämte den ostindiska handeln även bl. a. handeln med sill. En särskilt gynnsam sillfiskeperiod hade börjat 1747 och t. ex. Chr. Arfwidsson var en dominerande intressent i sillfisket. Även E. drev emellertid flera sillsalterier och trankokerier vid Göteborg och i bohuslänska skärgården. I bouppteckningen 1807 anges sålunda bl. a. sillsalteriet och trankokeriet Ängholmen i Västra Hisings härad, 4/9 i sillsalteriet och trankokeriet Konungsholmen i Mollösund, Orust, samt 7/10 i trankokeriet Hällevikstrand på Orust. Betydande kvantiteter sill och tran exporterades av E. huvudsakligen till östersjöhamnar. Efter tidens förhållanden blev han en rik man. Han ägde i Göteborg ett hus, som dock brann i den stora eldsvådan 1804, varefter tomten såldes. Vidare ägde E. 1/3 av landeriet Kviberg, beläget å stadens ägor, Utby i Partilie sn (Älvsb.) och inköpte 23 mars 1798 för 24 750 rdr riksgälds (k. resolution att besitta denna frälseegendom 20 föregående febr. s. å.) det säteri Kilanda, som blev en av släkten Ekmans stamgårdar och ännu befinner sig i dess ägo. Vid Gustav III:s besök i Göteborg 1787 besåg konungen 25 nov. E:s sillsalteri och trankokeri på Hisingen. Salteriet, skriver Tersmeden, »var superbt eclairerat med lampor och alltifrån stranden med mareschaller upp till huset». Konungen serverades förfriskningar och var så nöjd med besöket, att han sedan förärade E. »ett vackert guldur». Denne synes ha varit mera intresserad av sina affärer än av kommunala uppdrag, enär han nekade att mottaga ett inval bland borgerskapets äldste. Samtidigt intresserade han sig t. ex. för Willinska fattigfriskolan, som han hjälpte till att grunda, och för Sahlgrenska sjukhuset. E. bestämde muntligt, att av hans efterlämnade förmögenhet skulle 4 000 rdr riksgälds lämnas till donationer, nämligen 2 000 till nämnda friskola, 1 000 till Sahlgrenska sjukhuset samt 500 till vardera lasarettet i Vänersborg och de fattiga i Kilanda. Stärbhusdelägarna fullgjorde uppdraget som en plikt mot E: s minne. Hans giftermål med Hedvig Boëthius (som själv hade Rudbecksblod) torde utan tvivel betytt »ett tillskott av andlig kraft, ägnat att giva en rikare skiftning åt det för praktiska ting skolade sinnet» (Rosman) inom släkten Ekman. Från E. och henne stamma släktens mest bemärkta medlemmar, en rad inom ekonomiskt, politiskt och socialt liv framstående, intelligenta, energiska och ansvarsmedvetna personligheter. Att E. lät sina söner (E. 4 och E. 5) studera vid herrnhutiska läroanstalter säger också något om hans läggning.