Tillbaka

Peter Ekman

Start

Peter Ekman

Affärsman

2. Peter (II) Ekman, den föregåendes son, dp 9 aug. 1704 i Vänersborg, d. 21 mars 1783 på Holm i Tuve sn (Göt. o. B.) och begr. 28 mars s. å. i Göteborg (Kristine). Handlande först i Åmål, sedan i Vänersborg; burskap som handlande i Göteborg 1 sept. 1733; led. av Handelssocieteten där 1738; en av borgerskapets äldste 1742–44 men avsade sig uppdraget (prot. 17 jan. 1744); kyrkoföreståndare i Kristine tyska församling där (bl. a. 1764). Ägde sågar vid Lilla Edet, gårdar i Fuxerna sn (Älvsb.) och det nämnda säteriet Holm å Hisingen.

G. 30 april 1736 i Göteborg (Kristine) m. Johanna von Minden, dp 4 dec. 1718 där (ibid.), begr. 14 jan. 1752 där (ibid.) dotter av handlanden Johan von Minden och Anna Maria Thornton.

E. var helt ung vid faderns död. Som vuxen slog han sig först ned som affärsman efter vartannat i Åmål och Vänersborg. Han överflyttade emellertid till Göteborg, blev handlande där 1733 och gifte in sig i en av stadens kända tyska affärsmannafamiljer 1736. Det är sålunda E. som grundlägger den till Göteborg knutna köpmannadynastien Ekman. I den västsvenska metropolen drev E. en omfattande rörelse särskilt med trävaror från Värmland, vilka han exporterade, och med import av spannmål. År 1738 köpte E. och hans äldre bror handlanden och fänriken Carl Fredric E. (f. 1700, d. 1755) av Carl Mesterton en stor och en liten såg vid Lilla Edet, där redan Peter (I) E. ägt sågar (se E. 1). Bröderna Carl och Peter (II) E. blevo föregångsmän inom sågverkstekniken genom s. k. fyrskärning och införandet av tunna maskingjorda blad (Hollman, Flundre härad). Vid Carl E:s död har trol. E. övertagit hans andel i Lilla Edet, enär brodern blott efterlämnade döttrar. Virket fraktades utför Göta älv. Sågverksrörelsen besågs 1748–49 av P. Elvius d. y. och Carl Hårleman och är skildrad i deras ,av den senare utgivna reseberättelser. När Handelssocieteten i Göteborg inrättats i slutet av år 1734, hörde E., som var en bestämd och styvsint natur, till de fyra oppositionsmän, vilka ansågo sig redan genom sitt tidigare burskap tillhöra societeten, varför de infunno sig för att deltaga i dess förhandlingar. Då detta förvägrades dem, klagade de hos magistraten och begärde, att societeten skulle förklaras olaglig och upphävas. Saken gick vidare till K. M:t, som infordrade Kommerskollegii utlåtande. De klagandes rätt att driva handel erkändes, men i fråga om Handelssocieteten gick det till ett slags förlikning. Först dock efter ytterligare tvister kunde E. bekväma sig till att underkasta sig förening med societeten. Även med Strömbåtsgillet hade E. strid angående virkesfrakterna på älven; han visade sig i allmänhet besvärad av tidens snäva restriktioner. E. hörde till den mot magistraten uppstudsige trävaruhandlanden Anders Drakes (se denne i bd 11, s. 389 ff.) parti, som politiskt var danskorienterat. E. understödde sålunda 1743 direkt Drakes verksamhet för danske kronprinsen Fredriks val och samtidigt för stöd åt den upproriska dalallmogen. Sin oppositionella läggning visade E. även därigenom, att protokollen flera gånger nämna, att han »överljutt» talat på rådstugan. Om medborgarnas förtroende för E. vittnar emellertid hans inval bland borgerskapets äldste och uppdraget att vara en av kyrkoföreståndarna vid Kristine kyrka. Även under senare år hände det, att E. kom i konflikter. Då en granne (Per Börjesson) till ett E:s hemman i Fuxerna låtit sina svin beta på E: s mark, tog denne resolut sin bössa och sköt en höstdag 1761 fem av svinen. Per Börjesson stämde i en amper inlaga E. till tinget, och han fick böta 15 dlr smt för varje svin och 5 dlr för Pers lidande.

Vid hustruns död 1752 angavs förmögenheten i bouppteckningen till 13 515 dir smt, därav hus och gård i Masthugget, Göteborg, samt en sjubladssåg vid Lilla Edet, av vilken en tredjedel ärvts med henne. Emellertid sålde E. sin sågverksrörelse samt gårdarna Stommen och Kullås i Fuxerna år 1774. Han inköpte s. å. säteriet Holm å Hisingen, där han senare avled. Som affärsman var E. mycket framgångsrik, inom trävaruhandeln en av de förnämste efter kommerserådet Christian Arfwidsson (jfr denne, bd 2, s. 170 ff.).

Bengt Hildebrand.


Svenskt biografiskt lexikon