Alfred Ekström

Alfred Ekström, f. 4 nov. 1873 i Viksta sn (Upps.), d. 29 juni 1947 på Birgittahemmet i Stockholm. Föräldrar: grosshandlaren Alfred Herman Ekström och Anna Lovisa Holm, Mogenhetsex. vid högre allm. realläroverket å Norrmalm i Stockholm 18 maj 1892; student vid Uppsala univ. 20 mars 1894; fil. kand. vid Uppsala univ. 30 maj 1895; fil. lic. där 30 jan. 1897; disp. för drsgrad där 29 sept. s. å.; fil. dr 31 maj 1898; genomgick högsta årskursen av elektriska avd. i Polytechnicum i Zürich 1897; assistent i elektroteknik där hos professor H. F. Weber 1898; utnämnd till assistent i fysik vid univ. i Kiel 1899 (tillträdde ej); ingenjör vid a.-b. Telefonfabriken i Stockholm s. å., disponent där 1900; chefselektriker vid a.-b. L. M. Ericsson & Co. 1901–06; bildade Hemsjö kraft a.-b. 1906, dess verkst. direktör 1906–20; verkst. direktör i a.-b. A. H. Ekström 1906–23; verkst. direktör för Djupafors fabriks a.-b. 1908—20, för Mörrumsströms kraft a.-b. 1908–20; initiativtagare till och genomfört finansiering och utbyggnad av Sikfors kraft a.-b. 1908–10; inköpte Ahlby säteri, Botkyrka sn (Sth.) 1920; verkst. direktör för a.-b. Kraftintressenter 1920–28; initiativtagare till och ledare för elektrifieringen av grevskapet Lincolnshire i England 1927–32; verkst. direktör för Crompton & Ekström i London 1929–33; för a.-b. Fittja familjetvätt från 1933. Kommunala uppdrag i Saltsjöbaden 1908–20; led. av elektrifieringskommittén 1908–20; en av initiativtagarna till Sv. motokulturfören. (sedermera Jordbrukstekniska fören.) 1909; sekr. i Riksfören. för landsbygdens elektrifiering 1910–20, i Mälareprovinsernas elektriska länsfören. 1910–20; ordf. i Fittja elektriska andels-fören. 1920; led. av taxekommittén 1923–25; styr.-led. i Fören. för Mälarens reglering 1935; styr.-led. i Sv. elektricitetsverksfören. LLA 1913; RVO 1917; LIVA 1919; HedLIVA 1938; led. av Institution of Electrical Engineers i London från 1928.

G. 31 okt. 1900 i Saltsjöbaden m. Signe Matilda Melin, f. 17 maj 1873 i Kristinehamn, dotter av kamreraren Erik Segersäll Melin och Adéle Marianne von Gegerfelt.

E. har gjort betydande insatser som uppfinnare och organisatör inom tre vitt skilda verksamhetsområden, nämligen telefontekniken, landsbygdselektrifieringen och tvättekniken.

E:s studiebana höll på att äventyras, emedan hans klasslärare ansåg honom alltför obegåvad. Efter några års skolgång fick E. sluta och hjälpte en tid till som bodpojke i sin faders affär, fick dock åter börja studera och avlade på kort tid en utmärkt studentexamen som privatist 1892. Efter att ånyo ha fått hjälpa till i affären ett par år, ägnade han sig från 1894 på allvar åt studierna, avlade sina examina i Uppsala och disputerade på rekordtid. Hans doktorsavhandling 1897 behandlade elektriska svängningar i metalltrådar, framkallade av en Hertz' oskillator. Efter elektrotekniska studier i Zürich och en kortare tid som assistent hos professor H. F. Weber där, återvände E. till Sverige. Han blev 1900 disponent för a.-b. Telefonfabriken i Stockholm och var 1901–06 chefselektriker hos a.-b. L. M. Ericsson & Co.

Inom telefon tekniken gjorde E. en bestående insats genom att utarbeta en förbättring av Western Electrics på världsutställningen 1900 i Paris utställda telefonstation med centralbatterisystem. E:s system patenterades och blev ett av huvudnumren vid a.-b. L. M. Ericsson & Co:s framträngande på exportmarknaden. Det infördes först i Haag 1906 och därefter bl. a. i Ryssland och Mexico.

E:s stora intresse blev emellertid den elektriska kraftindustrien och landsbygdens elektrifiering, till vilken han fått den första impulsen under sitt arbete i Schweiz hos professor Weber, som varit teknisk sakkunnig vid den första mera betydande kraftöverföringen med trefasström från Lauffen till Frankfurt am Main 1891. Som grundare av och ledare för Hemsjö kraft a.-b. gjorde E. detta bolag till det dominerande företaget för distribution av elektrisk kraft i sydöstra Sverige. E. var även verkst. direktör i andra elektriska företag. Hemsjö kraft a.-b. utbyggde kraftstationer och reglerade vattendrag i Blekinge och Skåne samt utförde ett omfattande elektriskt distributionsnät inom dessa landskap och Småland, från Växjö i norr till Ystad i söder. Finansieringen av alla dessa anläggningar var en mycket svår uppgift, bl. a. därför att kraftledningar då icke ansågos vara en belåningsbar säkerhet. Vidare var ett rationellt utnyttjande av vattenkraften en mycket besvärlig och dyrbar sak före tillkomsten av 1918 års vattenlag. Under de första åren hade bolaget därför att genom kämpa långa rader av processer på grund av den bristfälliga vattenlagstiftningen.

E:s speciella intresse var landsbygdens elektrifiering. Han förvärvade ett allmänt anseende som framgångsrik banbrytare och föregångsman både i ekonomiskt och tekniskt avseende på detta då alldeles nya område, bl. a. genom en omfattande propaganda i tal och skrift. Han lyckades faktiskt skapa och tillgodose ett vidsträckt privat, industriellt och lantbruksekonomiskt behov av elkraft. Elektrifieringen av landsbygden utfördes genom en ny och djärv metod, som gick ut på att kraftbolaget distribuerade den elektriska kraften ut i bygderna ända fram till de enstaka gårdarna, där kraften uppmättes. För att finansiera elektrifieringen bildade intressenterna inom ett visst område en ekonomisk förening, som anskaffade det erforderliga kapitalet. Anläggningen byggdes därefter av bolaget, vilket förräntade och amorterade köpesumman på 20 år, varpå äganderätten övergick till bolaget. Detta system benämnes inom fackkretsar »Hemsjösystemet». Bolagets utveckling under E:s ledning framgår kanske bäst av att aktiekapitalet vid starten var omkr. 1,5 mill. kr. och att försäljningssumman, då bolaget 1920 försåldes till Sydsvenska kraft a.-b., var 30 mill. kr.

Efter försäljningen lämnade E. ledningen för bolaget och slog sig ner på Ahlby säteri i Botkyrka sn (Sth.), vilket tidigare tillhört uppfinnaren L. M. Ericsson. E. intresserade sig alltjämt för landsbygdselektrifieringen, nu från konsumentsidan. Därvid råkade han i motsatsställning till Vattenfallsstyrelsen, emedan han ansåg, att de på landsbygden tillämpade eltaxorna voro för höga och olämpligt utformade. Detta medförde en omfattande diskussion av frågan både i riksdagen och i pressen och får anses verksamt ha bidragit till utformningen av för landsbygden lämpliga tariffer.

E. var knuten till ett flertal föreningar för elektrifieringens befrämjande, var ledamot av elektrifieringskommittén och taxekommittén och medverkade som styrelseledamot i Föreningen för Mälarens reglering väsentligt till att arbetet fördes fram till ett positivt resultat. År 1922 hölls den första »elektriska veckan». Denna hade tillkommit på initiativ av E. i avsikt att genom föredrag och överläggningar för framtiden undvika sådana brister, som uppkommit genom den allt för snabba utbyggnaden under kristiden, och för att på ett rationellt sätt vid fortsatt elektrifiering av lantbruket tillgodogöra de erfarenheter, som vunnits. Åren 1927–32 bodde E. i England, där han tog initiativet till och genomförde en omfattande elektrifiering av grevskapet Lincolnshire. Han höll i samband därmed på uppdrag av parlamentet ett hundratal föredrag om landsbygdselektrifiering. Under sin Englandstid var han också verkställande direktör för firman Crompton & Ekström i London.

Efter hemkomsten ägnade E. sig främst åt tvättindustrien. Han genomförde systematiska undersökningar av olika tvättmetoder i syfte att skona tvättgodset, företog i studiesyfte flera resor till Tyskland, Danmark och England och underhöll intim kontakt med dessa länders ledande expertis på tvättområdet. Bl. a. väckte han förslaget till den »tvättvecka», som under Ingenjörsvetenskapsakademiens beskydd anordnades i Stockholm 1938 i avsikt att höja tvättindustriens standard genom att bereda i denna industri arbetande personer tillfälle att höra in- och utländska experter och deltaga i diskussioner om aktuella problem. Det livliga intresset för denna vecka medförde bl. a., att Föreningen för rationell textiltvätt (RTT) vid Ingeniörsvetenskapsakademien bildades s. å. på initiativ av E. Han var i många år en mycket verksam ledamot av denna förening. E: s uppslagsrika arbete på det tvättekniska området resulterade i åtskilliga patent, bl. a. avseende kontinuerlig sköljning, den s. k. »separator-tvättmetoden», samt ett system för automatisering av tvättproceduren. Flera av hans konstruktioner och idéer ha införts vid tvättinrättningarna på Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet i Stockholm.

E., som genom sin mormor (Christina Lovisa Douhan) hade vallonblod, var en mångintresserad man. Under åren närmast efter sekelskiftet var han en framgångsrik ryttare i Stockholms fältrittklubb, sedermera intresserade han sig för motorbåtssporten. Han gjorde många och långa färder, bl. a. 1922 till Runö och de svenska församlingarna mellan Riga och Reval tillsammans med ärkebiskop Nathan Söderblom. Mellan E., som hade ett varmt religiöst intresse, och denne rådde en djup och mångårig vänskap. E. understödde verksamt Söderbloms planer på ett kyrkligt samarbete för fred och kristen gemenskap, vilka resulterade i det ekumeniska mötet 1925 i Stockholm. E. lyckades på drottning Victorias initiativ och med Söderbloms stöd 1924 genomdriva, att den evangeliska kyrkan i Tyskland i hård konkurrens med jesuitiska intressen inköpte egendomen Hainstein vid Wartburg. Köpeskillingen, 1 mill. riksmark, anskaffade E. genom energiska och dramatiska underhandlingar med ledande tyska kyrko-och industrimän, bl. a. Krupp, von Siemens och Stinnes. Även drottning Victoria lämnade ett betydande bidrag. I Hainstein igångsattes en verksamhet efter i åtskilliga avseenden samma riktlinjer, som gälla för Sigtunastiftelsen. Hainstein blev således en samlings- och studieplats för unga män med intresse för sociala och religiösa frågor. E. var alltsedan starten medlem av stiftelsens styrelse och deltog varje år i dess årsmöte.

E. var även mycket intresserad av konst och musik, speciellt kammarmusik, och inbjöd ofta framstående konstnärer till längre eller kortare besök i sitt gästfria hem. Särskilt må nämnas Cæsar Thomson, Ilya Schkolnik, Wilhelm Kempff, Georg Kuhlenkampff och Budapestkvartetten.