Daniel Elfstrand

2. Daniel Elfstrand, sonson till E. 1, f. 6 mars 1858 på Krägga i Övergrans sn (Upps.), d. 18 april 1945 i Djursholm. Föräldrar: godsägaren Wilhelm Elfstrand och Carolina Petronella Utterström. Mogenhetsex. vid Gävle h. allm. läroverk 29 maj 1877; student vid Uppsala univ. 20 sept. 1878; fil. kand. där 30 maj 1888; extralärare vid Gävle h. allm. läroverk ht 1889–vt 1891; e. o. lärare vid Gävle borgareskola ht 1890, ordinarie ht 1891; avgick med pension vt 1923; sekreterare i Gefle idrottsfören. 1890–91, ordf. 1891–95. RNO 1921.

G. 1) 27 dec. 1890 i Stockholm med sin kusin Olga Elfstrand, f. 14 april 1860 i Gävle, d. 4 febr. 1894 där, dotter av skeppsredaren och skeppsbyggmästaren Per Elfstrand och Jenny Charlotta Constance Wätterberg; 2) 11 april 1907 i Stockholm m. Olga Matilda Fischer, f. 2 maj 1863 i Gävle, d. 20 maj 1938 där, dotter av järnhandlaren Johan Gustaf Fischer och Anna Carolina Olsson, äktenskapet upplöst 1918; 3) 11 aug. 1918 i Hille sn (Gävleb.) m. Gerda Charlotta Hedman, f. 30 okt. 1882 där, d. 28 jan. 1941 i Djursholm, dotter av sågmästaren Carl Hedman och Margareta Carlsson.

E. var pionjären, då på 1880-talet genombrottet kom för skolundervisningen i främmande språk. Som skolyngling i Gävle hade E. haft »den oskattbara lyckan» att under hela fem år undervisas i engelska av skalden »Fjalar», förutvarande docenten i Uppsala Carl Ludvig Östergren. »Under de tre sista åren», skriver E., »var jag ensam i klassen. Man kan lätt förstå, vad detta betydde för mig under en så utomordentlig och drivande lärares ledning».

Han följde en inre kallelse för vad som skulle bli hans livsuppgift; redan i skolan hade han förberetts för denna av en av sina lärare. Att Gävle genom sin blomstrande sjöfart då hade livliga förbindelser med främmande land och att skolgossen Daniel fick uppleva smärtan att trots sina vackra betyg i särskilt engelska stå oförstående inför mer än en engelsman på ett segelfartyg, som han och kamraterna äntrat i hopp om »cakes», hör till de betydelsefulla detaljerna i detta sammanhang, liksom också att Daniels fars faster, vanligen kallad »engelska fru Elfstrand» (se släktart.), blev hans första infödda hjälpreda, som tog vänligt emot honom, då han med May's English Reader i handen infann sig till privatlektionerna.

Som laudaturstudent lämnade E. Gävleläroverket 1877. Efter några år som informator och fil. kand.-examen i Uppsala tillträdde han hösten 1889 en extralärarebefattning i Gävle och fick då bl. a. på sin lott undervisningen i engelska i en nybörjarklass. E. erhöll »medgivande att leda undervisningen i den i Quousque Tandems program utstakade riktningen, naturligtvis med stadig hänsyn till de av skolstadgan uppställda fordringarna» – professor Wilhelm Viëtor i Marburg hade i en broschyr under nämnda pseudonym höjt stridsropet »Der Sprachunterricht muss umkehren!» År 1886 hade en skandinavisk Quousque-tandem-förening för språkundervisningsreformer bildats i Stockholm av nyfilologer, till vars främsta mjedlemmar E. snart hörde. För E. var föreningens program en sammanfattning av de åsikter om skolornas språkundervisning, som han genom egen erfarenhet och eget teoretiserande tidigare nått fram till. Hur E. i den »nya andan» planlade och utförde sin första huvuduppgift som läroverkslärare, har han redogjort för i en uppsats i tidskriften Quousque tandem (nr 5) under två huvudavdelningar, »Uttalsundervisningen och språktillegnelsen». Dels skulle enligt E. uttalet inläras så, att en engelsman kunde acceptera det utan förbehåll, dels skulle lärjungen tillägna sig språket. För uttalet, säger han, »tvekade jag icke att taga min tillflykt till de fonetiska jälptrupperna». Karakteristiskt för fonetikern E. är i hans rapport stavningarna jälp, täxt, säx, värb, ja t. o. m. lärovärk. För tillägnandet av språkmaterialet spelade det talade språket huvudrollen. Vid slutet av vårterminen 1890, undertecknade lektor N. P. Ödman för E. ett förnämligt intyg, att det praktiska resultatet E. vunnit med sina lärjungar efter blott ett läsårs undervisning var »rent av förvånande»; lärjungarna förstodo lärarens engelska talande, de svarade med god, »delvis förträfflig prononciation»; läraren höll lektionen från början till slut på engelska. E. själv var emellertid bekymrad, ty skolstadgan nödvändiggjorde att icke alldeles frångå översättning av texterna.

Följande läsår undervisade E. vid sidan av sin tjänst vid läroverket nybörjarna vid Gävle borgareskola enligt den nya metoden; detta innebar för E. möjligheten att in i minsta detalj uppträda som målsman för denna. På hösten 1891 lämnade E. sin tjänst vid läroverket för att odelat ägna sina krafter åt lärjungarna vid borgareskolan. Med sin brinnande entusiasm, med uppoffrande av tid och kraft gjorde han sin skola till en mönsterundervisningsanstalt för undervisning i engelska. Tack vare minutiösa undersökningar fullkomnade han sina metoder och sin undervisningsteknik. E. studerade språkpedagogikens utländska företrädare, den »gudabenådade» W. H. Widgery, den stimulerande Henry Sweet, Ellis, Klinghardt och andra, äldre och yngre, han brevväxlade med dem och han uppsökte dem. Till E:s vänner hörde professorn i Uppsala Axel Erdmann, såsom skolcensor väl förtrogen med språkundervisningen vid läroverken. Vad E. främst begärde av universitetens målsmän för moderna språk var, att examensfordringarna väsentligen skulle gälla nutidsspråket och att studiet av forntidens, medeltidens och den äldre nyare tidens språk och dess grammatik skulle inskränkas till det minsta möjliga för dem, som ämnade ägna sig åt läroverkslärarens kall. E. behärskade engelskan som sitt modersmål, han skrev nästan all sin privatkorrespondens på engelska, om han visste, att adressaten kunde detta språk. Väl medveten om att endast arbete och ständig träning fört honom fram till denna automatiska färdighet, gjorde han allt för att »behålla formen». Det var också helt naturligt, att han av fullaste hjärta instämde i det krav på begränsning av språklärares tjänstgöring, som i korthuggen form hette: »Åt en språklärare ett språk.»

E. tog kännedom om dåtida hjärnfysiologers forskningsresultat och fann därvid intet, som kunde vederlägga den – för honom självklara – uppfattningen, att språkundervisningen för nybörjare och något avancerade måste läggas så, att ett för inlärandet försvårande hoppande från språk till språk kunde undvikas. »Fysiologiskt talat», skriver E., »är det helt andra celler än modersmålets, som skola impregneras med det främmande språkstoffet. Modersmålet måste hållas i bakgrunden så mycket som möjligt». I syfte att slippa ifrån det vid »grundens läggande» distraherande, enligt E. rent av nedrivande översättandet måste språkpedagogen så planera arbetet, att svenskan kunde helt avvaras. Lösen var Frankfurt-pedagogen Max Walters: Die Sprache durch die Sprache. E:s egen klassrumspraktik hade visat honom, att särskilt grammatikelementen voro lämpliga objekt vid nybörjares talövningar. Han kunde därför avslöja naturen av den »förmenta» svårigheten att meddela undervisning i engelsk grammatik på engelska. Han hade nämligen funnit, att denna svårighet snarare låg »hos lärarna än hos lärjungarna».

För att visa tvivlande kolleger, att praktiken kunde följa den djärva teorien, sammanskrev E. sitt första större verk på engelska om engelska, »An English grammar for the use of Swedish schools», av vars 269 sidor endast 14, de om ljudläran, voro avfattade på svenska. E. säger sig här »icke vilja göra grammatiken till tyngdpunkten i språkundervisningen», han lovordar den induktiva metoden för grammatikstudiet, han drar en gräns mellan grammatik och lexikon, och han »tvekar icke i valet av ljudskrift»: han stannar för en modifikation av Henry Sweets. Det bör här tilläggas, att E. vid utarbetandet av detta omfattande verk drabbades av ohälsa. E:s »Grammar» utkom i upplaga efter upplaga, dels i ursprunglig form med reglerna på engelska, dels förkortad och – säkert en pinsam eftergift för E. – med reglerna på svenska. Envar av den samtida och följande läraregenerationen i Sverige torde i sitt sökande efter »metoden» för engelskundervisningen och en för honom passande kombination av tekniska detaljer ha tagit emot bestående intryck av de av och genom E. framförda anspråken på idealundervisningen.

Men den »nya metoden» togs också om hand av dilettanter, som trodde, att bara det främmande språket talades från skoltimmens början till dess slut, så skulle de goda resultaten komma med naturnödvändighet. När oppositionen satte in, blev E. icke kritikerna svaret skyldig. Som han kunde åberopa de av honom själv vunna resultaten med lärjungarna vid Gävle borgareskola, och då han kunde stödja sig på in- och utländska auktoriteters erfarenheter, tvekade han icke att, orädd och stridsglad, förfäkta sina åsikter i tal och skrift. Det har sagts, att E. icke helt bannlyste modersmålet från ideallektionen, och man kan t. o. m. av vad han skrivit få det intrycket, att modersmålet hade ett icke obetydligt rum i hans egen undervisning. Han förklarade emellertid ofta, att användandet av modersmålet kunde vara en nödfallsutväg i en iråkad lektionssituation, som icke kunde nöjaktigt lösas på annat sätt, och att modersmålet rätteligen skulle anlitas, först då kunskapsmeddelandet var avslutat och färdigheten förutsattes vara vunnen; då skulle konfrontationen med modersmålet visa, att lärjungen trots det svenska underlagets förledande karaktär icke tillät någon rubbning av de fastslagna engelska cirklarna. Under studier i Gävle stads skolhistoria – vilka bl. a. resulterade i publicerandet av »Gefle elementarskola och Athenaeum» (1928) och »Sveriges första enhetsskola» (1929) – hade E. kunnat glädjas åt de gamla dokumentens redogörelser för hur gävlepojkarna fingo tala dåtidens främsta främmande språk, latin, både under lektionerna och på rasterna. Skola nutidens kulturbärare- och kulturförmedlare, som arbeta utan latin, förmenas den nödvändiga förberedelsen för sin uppgift, den förberedelse, som ligger i att verkligt kunna de moderna kulturspråken? skrev E. ånyo. Han var väl medveten om var skulden till de beklagliga förhållandena låg. Han gav också klart besked i vad som kallats E:s pedagogiska testamente: förordet till »An English grammar», 4:e upplagan, en bok, för vilken han var sin egen förläggare (1937). De önskemål, som E. här gör sig till tolk för, ha alltjämt aktualitet.

E. skapade kring sig en engelsk atmosfär, främst intellektuellt men också i andra avseenden. Av de skatter, som han funnit i den engelska litteraturen, gjorde han sina elever delaktiga, men också alla andra, som kommo i beröring med E., hade i honom en källa till kunskap om engelskt väsen, engelsk politik, kort sagt, alla sidor av engelsk kultur. Ehuru borgareskolan icke var internatskola, var elevernas »Master Daniel» deras »house-master». Han bjöd sin klass till sig i sitt hem, han tog grupper av elever med sig på skid- och skridskofärder, som kamrat spelade han fotboll och cricket med dem. Att märka är dock, att han bekämpade allt, som sammanfattats under rubriken »idrottens avigsidor». E. tog även initiativet till bildande av en kamratförening vid skolan och till ordnande av klassutflykter på lovdagar, och han skaffade eleverna vad dessa länge behövt – en lekplats. Vid skolor av Gävle borgareskolas typ och storlek är läraren mer än undervisare. Många av de gamla lärjungarna ha i tal och skrift betygat, hur de med särskild beundran och tacksamhet sågo upp till »Master» som fostraren-idealisten och den förtrogne vännen. E. följde också med aldrig svikande intresse sina unga vänner, när de lämnat skolan; han var alltid redo att hjälpa och stödja på olika sätt. Ett bestående bevis på lärjungarnas uppskattning är den stipendiefond vid skolan, som ett stort antal elever i mars 1924 sammansköto till »Daniel Elfstrands minne».

Pensionerad lämnade E. sin gamla hemstad för att bosätta sig i Djursholm. Helt lämna sin undervisningsverksamhet kunde självfallet en man med hans järnvilja icke; han vägledde ytterligare några klasser vid Stockholms borgarskola och hade också talrika privatelever, för vilkas räkning han i sitt arbetsrum anskaffade en svart skoltavla i miniatyr. Det kan ifrågasättas, om icke dessa lektioner voro honom lika kära som de blommande örterna och buskarna i hans trädgård, vilka han gladdes åt och kärleksfullt vårdade.