Anders Elfving

1. Anders Elfving, f. 1 jan. 1745 på Vitemåla länsmansboställe, Ålems sn (Kalm.), d. 31 mars 1772 i Stockholm (Kat.). Föräldrar: kronolänsmannen Bengt Elfving och Catharina Verndahl. Elev vid Kalmar skola 1757; student vid Uppsala univ. 4 okt. 1763; efter erhållen åldersdispens prästvigd i Kalmar 1 mars 1767; adjunkt i Vissefjärda från prästvigningen till 16 sept. 1767, sedan nådårspredikant där till 24 maj 1769; adjunkt i Fagerhult; adjunkt i Ljungby från 16 aug. 1770; guvernementspredikant i Pommern jan. 1771; huspredikant hos greve Hans Henrik von Liewen i Stockholm s. å. – Ogift.

E. fick sin första undervisning i Ålems prästgård 1755–57 av adjunkten, sedermera prosten Anders Löfman, som berömmer honom »såsom både naturligt kvick och hugad att lära». Om E:s universitetsstudier, vilka avbrötos redan 1764 av informatorstjänst i en familj i Dannemora och sedan hos prosten Wimmerstedt i Vissefjärda, är föga känt; någon magistergrad tog E. emellertid ej, ehuru han ofta, enligt tidens sed, särskilt efter sin död, tillades magistertiteln eller ibland kallades hovpredikant, en vanlig dåtida titel för adelns huspredikanter. Av avgörande betydelse för Ers utveckling blev hans redan under informatorsvistelsen i Vissefjärda gjorda bekantskap med kyrkoherden i Fridlevstad och Rödeby Peter Murbeck, vilken bekantskap sedermera övergick till förtrolig vänskap och fortsatte till Murbecks död (1766). Alltifrån sitt första uppträdande som präst i Vissefjärda var E. starkt influerad av den Murbeckska pietismen. Det ovanliga tilloppet av åhörare, som icke kunde rymmas i Vissefjärda på E:s tid nyinvigda rymliga kyrka, framkallade motsättningar till ämbetsT bröderna, och dessa föranledde, liksom under E:s tjänstgöring i Fagerhult och Ljungby, att han kallades att stå till svars inför domkapitlet. Missiverad till Fagerhult fortsatte E. att omkring sin predikstol samla åhörare icke bara från denna utan också från angränsande församlingar, och då detta hade en anmälan till följd, förflyttades E. till Ljungby som ämbetsbiträde hos prosten Anders Bäckerström, i vilken E. fann en faderlig vän, som dock av olika anledningar efter någon tid fann sig föranlåten att undanbedja sig den honom ålagda uppsikten över E. För Ers mellanhavande med Kalmar domkapitel, som med sin tolerante biskop Carl Gustaf Schröder i spetsen visade E. en denna tid ovanlig hänsyn, redogöres i N. T. Löfgrens Clerus calmariensis, och i Olssons biografi. I viktiga punkter komplettera domkapitelsprotokollen, som till stor del avtryckts som bihang till N. Lindgrens avhandling (se källor), den uppfattning av E:s teologi och kyrkliga ställning, som man får av hans i tryck efterlämnade predikningar. E. tröttnade emellertid på trakasserierna och tvånget i stiftet och mottog med glädje kallelse av generalguvernören i Pommern H. H. von Liewen att bli guvernementspredikant. På återresan från Stralsund hösten 1771 predikade E., som det uppges, för 10 000 åhörare på slätten utanför Amiralitetskyrkan i Karlskrona, varom en relation i tvenne olika versioner av lektor Samuel Alnander finns bevarad. Hans uppträdande i vissa församlingar av Lunds stift, bl. a. hans som opåkallat ansedda besök hos en dödsdömd barnamörderska, föranledde en skriftväxling mellan Lunds och Kalmar domkapitel. Amiralitetskonsistoriet anmälde saken för justitiekanslern, vilket allt i sin tur framkallade en skrivelse från prästeståndet (15 okt. 1771) till Lunds konsistorium att för den händelse så behövdes vidtaga erforderliga mått och steg. I Stockholm predikade E., utom hos familjen von Liewen, regelbundet i K. artillerikyrkan och andra kyrkor men insjuknade redan i febr. 1772. För erhållande av vård fördes E. till Murbeckska stiftelsen på Söder, där han avled 31 mars s. å. E:s oförmodade och tidiga bortgång gav anledning till länge trodda rykten, att han blivit av avundsmän förgiftad. E. jordfästes i Maria kyrka 3 april och begrovs på Katarina kyrkogård, var är numera icke känt. Vid graven upplästes verser till E:s minne, däribland av skolkamraten Anders Collin, vilka dock icke ge någon konkret bild av E:s personlighet utan endast innehålla allmänt hållna vittnesbörd om osedvanligt nit och martyrskap.

Den utomordentliga verkan av E:s predikan kan tydligt utläsas av handlingar i de upprepade religionsmålen och av den vävnad av legender, som spunnits omkring E:s gestalt och som fortlevat på folkets läppar fram till våra dagar i de trakter, där E. haft sin verksamhet. På sina håll bär allmogens fromhetsliv också alltjämt en viss prägel av E:s förkunnelse. E:s i tryck bevarade predikningar kunna knappast förklara denna verkan, utan man måste räkna med de fascinerande egenskaperna hos talaren, som icke komma fram i de tryckta predikningarna. Att E:s begåvning som själasörjare och predikant gick utöver vanliga mått har också omvittnats, bl. a. av Per Wieselgren, som anför sin morfaders intryck av E. som predikant: »Han stod mycket stilla på predikostolen och hade ej stark röst, men som hon var klar, fyllig och jämn, hördes hon väl. Så snart han begynte, yttrade hans gamle åhörare, så erfor man inom kort en så ovanlig och besynnerlig känsla i kroppen, likasom håret velat resa sig på huvudet.» S. Alnander, som varit åhörare av den omtalade predikan i Karlskrona 1771 och inte kunde finna något annat besynnerligt däri än »det utvärtes och efter sal. pastor Murbeck antagna maneret att slå upp Biblen vid alla språk och läsa dem innantill», gör i sin yrkesmässiga, överdrivet kritiska analys av E:s uppträdande på predikstolen säkerligen icke rättvisa däråt. Man måste också taga med i beräkningen, att de tryckta predikningarna icke innehålla allt, vad E. sagt. Som han vid förhören framhöll, medgav tiden icke alltid, att han nedskrev sina predikningar fullständigt; stora delar extemporerades, vilket naturligtvis givit dem en flykt och omedelbar kraft, som saknades i de flesta andra, vid denna tid vanligen omsorgsfullt nedskrivna och från koncept lästa predikningar. Men även sådana E:s predikningar föreligga, utmärka de sig för ett påfallande folkligt språk, som ofta övergår i vardaglig dialogform. Anmärkningsvärda äro också de ytterst talrika bibelcitaten, medan profana källor sällan eller aldrig anföras. Rent modern verkar den psykologiska anpassningen efter åhörarnas bildningsgrad och behov. Det mest karakteristiska för den Elfvingska predikan är emellertid dess pietistiska prägel; särskilt i den då brännande stridsfrågan om theologia irregenitorum (de oomvändes teologi, efter ett av Spener fällt yttrande) företrädde E. den pietistiska ståndpunkten, och utfall mot oomvända präster äro följaktligen mycket vanliga hos honom – det anmärktes, att E. säkerligen icke hade flera präster till åhörare, än att han kunde påverka dem i enrum. Liksom den pietistiska predikan i allmänhet är den Elfvingska starkt asketiskt betonad; anmärkningsvärd är E:s avböjande hållning gentemot de apokryfiska bibelböckerna, säkerligen icke så mycket beroende på att de icke voro kanoniska, utan därför att de enligt pietistisk uppfattning gåvo alltför stort utrymme åt naturliv och livsglädje. För det allmänna kulturlivets yttringar tycks E. varken haft tid eller intresse. Någon gång slår en varmare social medkänsla igenom, t. ex. i en ottesångspredikan på nyårsdagen, vilken måste ha bidragit till hans rykte som predikant. Trots en viss schematism i behandlingen av ämnet och en söndersmulande analys av texten överraskas man av den andliga mognaden och det kristliga allvaret hos denne predikant, som började att väcka uppseende vid 22 års ålder och icke blev mer än 27. Under E:s livstid utkommo endast några få predikningar. Den fullständiga årgång, som läroverksadjunkten J. A. Almquist utgav 1854 efter hopsamlade koncept, ibland med starka förkortningar och i ett slags av E. påfunna ideogram, har många gånger omtryckts och finner ännu i dag trogna läsare i vissa delar av Växjö och av det gamla Kalmar stift. I en del av de tryckta predikningarna kan ett starkt beroende, delvis direkt avskrift, av tidens ledande pietistiske homilet Johann Jacob Rambachs predikningar påvisas, liksom man också kan spåra inflytande från Peter Murbeck. Ett samband mellan den Elfvingska väckelsen och Åkianismen i Älmeboda och angränsande socknar är sannolikt; såväl lokala som andra omständigheter tyda åtminstone på att den Elfvingska väckelsen genom sin kritik av död kyrklighet berett marken och gjort sinnena mottagliga för Åkianismen.

Något porträtt av E. finns veterligen icke bevarat.