Peter Murbeck

Murbeck, Peter, f 25 april 1708 i Karlskrona, Ty, d 8 dec 1766 i Fridlevstad, Blek. Föräldrar: smeden Jöns M o Maria Sporselia. Studier för kh i Tyska förs i Karlskrona J F Franck, inskr vid LU 24 maj 23, prästv i Lund 3 juni 31, pastorsadjunkt hos kh L Biitzow i Caroli förs i Malmö o hans prebendeförs:ar Bjärshög o Oxie, Malm, komministeradjunkt i S:t Petri förs i Malmö 1 maj 33, pastorsadjunkt hos prosten J Rönbäck i Helsingborg o annexförs:arna Välluv o Raus, Malm, 1 april 36—38, nådårspräst o v pastor i Hässlunda o Katslösa, Malm, 1 okt 38, suspenderad av Lunds domkap för förseelser vid ämbetsutövn 21 april 41—25 april 46, huspräst o informator hos majorskan M C Cedercrantz på Gedsholm i Ekeby, Malm, 25 jan 41, sv högmässopredikant vid Finska förs i Sthlm 6 juli 46, pastorsadjunkt i Jakobs o Johannes förs 20 okt 47—50, komminister i Hedvig Eleonora förs 15 dec 49 (tilltr 1 maj 50), pastoralex 8 aug 60, allt i Sthlm, kh i Fridlevstad o Rödeby från 4 febr (tilltr 1 maj) 61.

G 1) 2 april 1733 i Nättraby, Blek, m Catharina Kragg, f omkr 1701, begr 19 jan 1744 i Ekeby, Malm, dtr till inspektören Petter Friedrich K; 2) 26 okt 1746 i Sthlm, Skeppsh, m Christina Maria Cederbeck, f omkr 1720, d 10 febr 1800 i Sthlm, Kat.

M växte upp i en religiös miljö där luthersk ortodoxi bröts mot kravet på ett personligt och mer innerligt färgat fromhetsliv. Modern var prästdotter och fick se alla sina fyra söner vigas till prästyrket. Enligt vad M senare själv förklarade genomgick han under sina studieår en djup och för hans fortsatta liv avgörande religiös kris. Denna utmynnade i en upplevelse av väckelsekaraktär och gav M en känsla av kallelsevisshet som kom att forma hans personlighet och livsgärning.

Under sin verksamhet på olika platser i Skåne samlade M små skaror av anhängare som i likhet med honom själv vände sig mot ett stelnat och intellektualiserande fromhetsliv för att i stället betona vikten av en personligt tillkämpad kristendom. Det var framförallt enkelt folk ur städernas hantverkskretsar och från bondehemmen på landet som ur M:s flammande och på ett mustigt vardagsspråk hållna förkunnelse hämtade sin andliga näring. Tonen i M:s predikan och den fromhetstyp han representerade väckte dock misstänksamhet hos den rena ortodoxins försvarare bland så väl prästerskap som lekmän. M:s uppmaning till sina anhängare att samlas i hemmen for bön, psalmsång och samtal om vars och ens andliga erfarenheter ledde 1737 till att stadsfiskalen i Malmö till rådhusrätten inlämnade stämningsansökan mot M för misstanke om olovliga sammankomster, dvs brott mot konventikelplakatet. Efter en lång rättegång frikändes M, men denna process blev inledningen till åtskilliga kontroverser med domkapitlet i Lund vilka slutligen resulterade i att M suspenderades.

En avgörande betydelse för domkapitlets beslut fick händelser i samband med en visitation i Hesslunda i juli 1740. Samtidigt med visitationen pågick en långdragen religionsprocess mot M:s vän och ämbetsbroder Carl v Bergen, övertygad pietist och kyrkoherde i grannförsamlingen. Det andliga klimatet i pastoratet var inflammerat och känslorna överhettade. M kom att hamna i en häftig ordväxling med den visiterande prosten E Sinius. Under denna debatt hävdade M med iver den lagiska pietismens ståndpunkter. Incidenten resulterade i en kritisk rapport till domkapitlet som i sin tur förvägrade M en av honom starkt eftertraktad ordinarie tjänst i församlingen. M, vars ekonomiska ställning vid denna tid var pressad, fann dock en fristad som huspräst på godset Gedsholm.

Under de första månaderna 1741 fick domkapitlet ta emot åtskilliga klagoskrivelser från prästerskapet om M:s verksamhet vid Gedsholm. Detta föranledde slutligen kapitlet att genomföra en utredning angående M:s verksamhet och åsikter i trosfrågor, medan denne sammanfattade sina ståndpunkter i en "trosbekännelse". Denna skrift utgör ett viktigt dokument över den konservativa eller lagiska pietismens tankegods och ger en god bild av innehållet i trosriktningens opposition mot den rådande ortodoxin. Tillsammans med M:s publicerade predikningar kom självbekännelsen att få ett stort inflytande på det folkliga fromhetslivet i främst södra Sverige.

Efter en utredning som i dag ter sig närmast inkvisitorisk suspenderades M från all prästerlig ämbetsutövning i april 1741. De följande åren arbetade han energiskt på att få upprättelse och möjlighet att åter utöva sitt yrke. Detta förde honom åtskilliga gånger till Sthlm, där han blev introducerad i kretsen av meningsfränder. Här blev han även bekant och sedermera god vän med en annan av den sv pietismens förgrundsgestalter — Eric Tolstadius. När M fick suspensionen upphävd anhöll han om tjänstgöring i Sthlm.

I och med att M lämnade Skåne 1746 upphörde hans betydelse för pietismens spridning i landskapet. Även om han samlat många anhängare i de orter där han tjänstgjort och predikat lyckades han aldrig skapa någon enhetlig pietistisk rörelse i Skåne. Delvis kan detta förklaras av de hinder myndigheterna ställde i hans väg, men huvudanledningen bör nog sökas i hans personlighet. Hans obändiga natur stötte säkerligen bort många allvarliga sökare och han tycks ha saknat förmåga att se längre än till sin egen andliga livssfår. M:s storhet låg snarare i hans kvaliteter som väckelsepredikant än i hans andliga ledarförmåga.

Det andliga klimat M mötte i Sthlm skilde sig väsentligen från det han upplevt i Skåne. I det snabbt växande stödet för herrnhutismen såg det kyrkliga etablissemanget ett större hot mot trons enhet än vad pietismen någonsin utgjort. Detta hot personifierades främst i den svärmiske komministeradjunkten vid Storkyrkan Anders Carl Rutström. Mellan denne och M uppstod snart en djupgående antagonism såväl på det teologiska som personliga planet.

Efter ett initiativ av ärkebiskopen H Benzelius mobiliserades Sthlms prästerskap 1751 i en offensiv mot tidens dominerande irrlära. Då prästerna samlats inför konsistorium frågade M om han hade tillstånd att söka upp misstänkta herrnhutare och om han offentligt fick peka ut dem inför församlingen. M:s hätska inställning mot herrnhutismen förklarar det överseende konsistoriet visade gentemot M när klagomål mot hans förkunnelse dök upp även i huvudstaden. Så länge M visade nitälskan när det gällde att söka upp och tillrättavisa irrläriga kunde han räkna med etablissemangets stöd.

Efter att M under flera år predikat i de flesta av Sthlms kyrkor konsoliderades hans ställning 1750, då han utnämndes till komminister i Hedvig Eleonora församling. M hade då skapat sig ett rykte som kraftfull predikant, och åhörare från stadens alla församlingar drogs till hans kyrka när han höll gudstjänst och från predikstolen med stort patos rasade mot såväl stelnad "muntro" som svärmisk herrnhutism.

Det spända förhållandet mellan M och Rutström hårdnade med åren och utvecklades till en akut konflikt när Rutström 1758 utnämndes till kyrkoherde i M:s församling. Rutström, som var engagerad anhängare av hattpartiet, hade sina politiska kontakter att tacka för upphöjelsen. Efter tre år av ständiga stridigheter och i ett läge där förhållandena i församlingen blivit ohållbara räddades situationen av att M som fjärde provpredikant kallades till kyrkoherdebefattningen i Fridlevstad i Blekinge. Här verkade han med stor framgång till sin död. Med den trygga ställning som tjänsten innebar och med Fridlevstad som bas utövade M ett långvarigt och vidsträckt inflytande på fromhetslivet i Blekinge och sydöstra Sverige.

M fäste sitt namn vid filantropiska inrättningar såväl i Malmö som i Sthlm. I huvudstaden lade han 1747 grunden till en stiftelse för hjälplösa och sjuka. Nio år senare utvidgades denna med en skola för fattiga flickor. Den "Murbeckska inrättningen för fattiga flickor" existerar ännu (1987) under namnet Murbeckska stiftelsen.

I eftervärldens ögon har M kommit att framstå som en av 1700-talets färgstarkaste representanter för en pietistiskt inspirerad kristendom. Begreppet pietism är dock mång-fasetterat och rymmer inom sig en mängd olika uttryck för tidens opposition mot vad man uppfattade som en stelnande luthersk ortodoxi. Den riktning som M genom sin predikogärning gav uttryck för brukar kallas den lagiska eller konservativa pietismen. Han ifrågasatte aldrig ortodoxins dogmer. I alla de grundläggande momenten av den lutherska teologin följde han ortodoxins mönster. Skiljelinjen gick snarare vid fromhetslivets inriktning. I sin utförliga skildring av syndens makt i människors hjärtan, genom sina inträngande krav på ett personligt avgörande och betoning av återlösningen som en individuell upplevelse gav M uttryck för en fromhetstyp som kändes främmande och som ställde honom i opposition till det kyrkliga etablissemanget.