Samuel Enander

2. Samuel Enander, f. 2 okt. 1733 i Uppsala (Domk.), d. 21 april 1803 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden Samuel Enander och Margaretha Smaræ. Student vid Uppsala univ. 21 april 1744; fil. magister där 20 juni 1758; e. o. kanslist i kollegiiexpeditionen i Kansli-kollegium31 mars 1761; kopist där 28 juni 1763; kanslist 3 dec. 1767; sekreterare i Sekreta utskottets mindre sekreta deputation vid riksdagen 1769; protokollssekreterare i pommerska kommissionen 1770–72; registrator i Kanslikollegium 25 febr. 1773; protonotarie 21 juni 1774; avsked från Kanslikollegium 1 maj 1780; k. sekreterare 1780; postmästare i Abborrfors, Finland, 1781–87; protokollssekreterare i överpostdirektörsämbetet 1787 till sin död.

G. 1776 m. Maria Charlotta Nescher, f. 30 aug. 1757 i Stockholm (Tyska), levde ännu 1814, dotter av källarmästaren Daniel Georg Nescher och Catharina Margareta Hahr.

E., som efter studier i Uppsala blivit fil. magister 1758, inträdde i Kanslikollegii tjänst och avancerade där så småningom till protonotarie. Han begärde avsked från kanslitjänsten 1780 för att ägna sig åt lantbruk men sökte dock redan nästa år och fick postmästarbefattningen vid postkontoret i Abborrfors på gränsen mot Ryssland. Här kom E. halvt ofrivilligt att spela en politisk roll.

Av gammalt hörde det till uppgifterna för postmästarna vid gränsen att till myndigheterna inrapportera de nyheter av politisk eller annan art de kunde skaffa från gränstrakterna (jfr G. Duncan och N. G. Duncan, bd 11, s. 512, 514). Under denna sin verksamhet insände E. till överpostdirektören Mathias Benzelstierna bl. a. även en del redogörelser för förvaltningstekniska förhållanden i ryska Finland, t. ex. en översikt av den nya ryska guvernementsstadgan 1783. Mest uppseende väckte dock det meddelande han 17 febr. 1784 insände om den oro, som hade uppkommit i Finland till följd av rykten, att Gustav III skulle ha ingått överenskommelse med kejsarinnan Katarina om att avstå Finland till Ryssland mot att i vederlag erhålla Norge. Rykten av detta slag hade uppenbart tidigare cirkulerat, särskilt i de högre stånden. Bland den bredare allmänheten fruktade man dock enligt E:s vidare utsago Rysslands välde såsom liktydigt med slaveri. De undersökningar, som sattes i gång med anledning av E:s brev, gåvo icke vid handen några stämplingar i Finland, och den vakne postmästaren säger sig ha utsatts för ett visst obehag till följd av den olust och förtrytelse, som väcktes på platsen över att man gjort affär av en så obetydlig sak. Men rapporten kan ha medverkat till hans senare befordran till protokollssekreterare i Överpostdirektörsämbetet 1787 (tf. i varje fall redan 1786).

I den historiska litteraturen har E:s rapport 1784 föranlett många, delvis oberättigade kommentarer, tills den i sin helhet blivit känd genom uppsatser av P. A. von Törne och i synnerhet Bruno Lesch, som har inställt den i sitt rätta sammanhang.