Gustaf Adolf Enegren

Enegren, Gustaf Adolf, f. 10 aug. 1784 i Falun (Kristine), d. 29 okt. 1854 i Stockholm (Klara). Föräldrar: kronoinspektoren Johan Enegren och Agneta Sophia Molin. Elev vid Målar- och bildhuggarakademien (Akademien för de fria konsterna) 1800–12; erhöll där 1803 och 1808 3:e medaljen, 1809 2:a medaljen två gånger, 1810 2:a medaljen, 1812 1:a medaljen två gånger och fick tvenne gånger stipendier; fick 1815 av akademien det större skulpturstipendiet; medaljörlärling i Rikets ständers bank 13 okt. 1805; tf. bankomedaljör där 1817, ord. 6 aug. 1818; överförd på interimsstat 1838. Agreé vid Akademien för de fria konsterna 1837.

G. 21 okt. 1815 i Stockholm (Klara) m. Hedvig Charlotta Flodin, f. 21 juli 1791 i Kärnbo sn (Söd.), d.31 okt. 1854 i Stockholm (Klara), dotter av överbrännmästaren vid Gripsholms bränneri Carl Eric Flodin och Aurora Forsia.

E:s fader var kronoinspektor vid Tantos bränneri i Stockholm. Själv erhöll E. utom undervisningen vid Konstakademien, där han enligt tidens sed fick att behandla antika ämnen som Priamus vid Achilles' fötter men även sysslade med modellering »efter naturen» och med kopiering efter Hedlingers arbeten, utbildning från 1803 hos bankomedaljören Johan Gabriel Wikman. År 1805 anställdes E. som Wikmans lärling i Rikets ständers bank med lön av denne, vilken lön 1818 något ökades, sedan Wikman erhållit högre arvode för detta ändamål. E. blev s. å. Wikmans efterträdare, sedan han under dennes sjukdom skött sysslan nära ett år. Arbetet vid banken bestod i graverande av de stämplar, som behövdes för »vitstämpling» av bankens sedlar och formulär av olika slag, samt i övervakning av stämplingen. Då under E:s tid de gamla sedeltyperna bibehöllos, blev tillfället till en konstnärlig insats här ytterst begränsat. Ett svårt avbräck för E. betydde den partiella övergången till gravyrtryck 1836. Hans extrainkomster av vitstämpelgravering och stämplingskontroll minskades kraftigt och upphörde helt 1849, då även tillverkningen av skillingvalörer upphörde. E. ansökte vid båda tillfällena om och erhöll även ersättning för de sålunda minskade intäkterna. Ers senare år fördystrades av vacklande hälsa. Han klagar över sin sedan 1837 avtagande synförmåga, som hindrade honom att fortsätta medaljgraveringen, och i riksdagen omvittnade en talare i bondeståndet, att E. genom tjänstgöring i bankens kalla och fuktiga valv blivit så förstörd av gikt, att han icke kunde förflytta sig från ett ställe till ett annat. E. karakteriserades vid samma tillfälle som en av »dessa punktliga arbetsmyror, som icke försummat en stund av sin arbetstid». Det omtalades samtidigt, att E. genom av honom uppfunna förbättringar i sättet för sedelstämplingen tillskyndat banken en ganska betydande vinst.

E:s huvudsakliga konstnärliga insats återfinnes i Svenska akademiens medaljserie, av vars årliga medaljer han utförde 19 stycken för åren 1815 och 1817–34. Därutöver är hans produktion föga omfattande och inskränker sig till tre å fyra personmedaljer och några kungliga minnespenningar. Svenska akademien litade ej fullt på E:s förmåga. Ofta ålades han nämligen att rådgöra med L. Grandel om förlageteckningar och om stampar. År 1835 reagerade Bernhard v. Beskow starkt mot utförandet av akademiens minnespenningar, och man beslöt då att vända sig till en mera »erkänd» konstnär. Det blev C. M. Mellgren, som fick uppdraget. När E. året efter sökte den genom Grandels död lediga medaljörlönen, slogs han även ut av en överlägsen medtävlare, M. Frumerie. Efter dennes död 1853 sökte E. lönen på nytt, men Konstakademien framhöll då med rätta, att E. sedan länge dragit sig tillbaka från all konstnärlig verksamhet. Samtidens avvisande hållning mot E:s konst var utan tvivel rättvis. Bristerna både i tekniskt och artistiskt avseende äro mycket framträdande. E. har icke någon personlig stil, hans modellering är ganska träaktig, och i fråga om den anatomiska korrektheten lämnar den ofta mycket övrigt att önska. På pluskontot kan sättas en viss fasthet i porträttens modellering. Bäst av dessa är medaljporträttet av justitieombudsmannen Casper Ehrenborg (1826). E., hans hustru och dotter föllo offer för koleraepidemien 1854. De avledo med endast ett par dagars mellanrum. – Alla E:s personmedaljer äro beskrivna och avbildade i B. E. Hyckert & V. E. Lilienberg, »Minnespenningar öfver enskilda svenska män och kvinnor» (1–2,1905–15).