Gustav Engeström, von

3. Gustav von Engeström, son av E. 1 och bror till E. 2, E. 4 och E. 5, f. 1 aug. 1738 i Lund, d. 12 aug. 1813 på Vrå, Skogs-Tibble sn (Upps.). Student vid Lunds univ. 13 mars 1744; adlad 22 nov. 1751; juridisk ex. i Lund 25 juni 1755; auskultant i Bergskollegium 7 jan. 1756; e. o. notarie där 11 maj 1758 och i samband därmed elev vid Ädelfors guldverk; tf. proberare 18 okt. 1759–18 febr. 1760 under ord. proberarens tjänstledighet; Bergskollegii stipendiat i kemien 28 febr. 1760–27 mars 1764; proberare 27 mars 1764; utländsk studieresa 1764–65; myntguardien och föreståndare för Bergskollegii Laboratorium chemicum 28 juni 1768; dessutom e. o. assessor 11 febr. 1774 och bergsråd (utan lön) 11 jan. 1781; fick genom k. brev av 13 juni 1793 rätt att ställa vikarie för sig; erhöll 9 april 1794 avsked från myntguardiensysslan och gjorde sedan aldrig tjänst i Bergskollegium, men uppföres i statskalendern som bergsråd till 1809, efter vilket år han utgår, utan att något avsked beviljats. LVA 1770 (preses 1:a kvartalet 1774 och 3:e kv. 1782); LFS 1776.

G. 21 nov. 1769 i Lund m. Abela Charlotta Lagerbring, f. 15 maj 1752 där, d. 9 maj 1785 i Stockholm (Jak.), dotter av kanslirådet Sven (Bring, adlad) Lagerbring och Maria Beata Lagercreutz.

Som mineralog och kemist (särskilt metallurg) förvärvade sig E. ett internationellt känt och aktat namn. I det offentliga livet tog han, i motsats till sina bröder, föga del. I kemien och proberkonsten hade han varit lärjunge till H. T. Scheffer, i mineralogien till A. F. Cronstedt (se denne) och i metallurgien till Anton von Swab.

Sin utländska resa anträdde E. i febr. 1764. Han begav sig först till Norge, där han studerade dels järnverken, rörande vilka han till Bergskollegium ingav en reseberättelse, dels Kongsbergs silvergruvor m. m. I slutet av juli s. å. fortsatte han från Kristiania till London, dit han anlände en månad senare. Ett av huvudändamålen med hans färd var att vinna ökade kunskaper i kemi. I denna avsikt arbetade han i London på ett flertal större laboratorier samt hos en den tiden mycket bekant engelsk kemist doktor William Lewis. Samtidigt översatte han A. F. Cronstedts 1758 på svenska utgivna mineralogi till engelska och sammanskrev därjämte – såsom ett bihang till mineralogien – en redogörelse, även den på engelska, för det sätt på vilket Cronstedt använt blåsröret vid undersökningen av mineral. Härpå hade Cronstedt, som framträder som den egentlige grundaren av blåsrörsanalysen, själv ej närmare ingått i sin mineralogi. E:s skrift blev därigenom den första handledningen i blåsrörsförfärandet, vilken bekväma analysmetod blev av stor betydelse för kemiens och mineralogiens utveckling. Tryckt blev E:s avhandling först 1770. Den fäste en allmän uppmärksamhet på bruket av det förträffliga instrument, som blåsröret visade sig vara, och översattes snart till andra språk. År 1773 utgavs den i en av E. gillad översättning till svenska av Anders Jahan Retzius, som dock framhåller, att det var genom Abraham Bäcks försorg, som översättningen kom till stånd.

Först efter juni månads utgång 1765 kan E. ha lämnat England. Över Holland begav han sig till Berlin, där han någon tid studerade hos den berömde kemisten prof. A. S. Marggraf. Den 24 nov. 1765 anmälde E. från Lund för Bergskollegium, att han återkommit till fäderneslandet. Samtidigt begärde och erhöll han tjänstledighet till hösten 1766 för att i Lund och vid Ramlösa brunn sköta sin hälsa, som blivit svårt angripen, särskilt under färden genom Tyskland. Redan i slutet av juni 1766 befann han sig dock åter i Stockholm. Han inträdde likvisst tills vidare icke i sin tjänstgöring som proberare, utan fick nu först bege sig till Persbergs gruvor i Värmland för att biträda vid uppsättandet av en från Skottland beställd »eld- och luftmaskin», bekant som Sveriges andra ångmaskin. Först ett par månader in på år 1767 torde han ha fått lämna Persberg. Av »eld- och luftmaskinen» gjorde han en arbetande modell i skalan 1/8, vilken kom till K. modellkammaren i Stockholm.

Två gånger (1774 och 1782) hedrade Vetenskapsakademien E. med uppdraget att vara dess preses. Båda hans presidietal äro tryckta, och i akademiens handlingar publicerade han (1774–1804) tio mindre uppsatser, alla i kemi och mineralogi. Hans stora arbete »Laboratorium chymicum» (1781–84) har karakteriserats som uttömmande och var länge det, bästa förefintliga verket på sitt område. År 1796 utkom hans på sin tid mycket användbara och uppskattade »Guide du voyageur aux carrieres et mines de Svede». Redan under vistelsen i London 1764–65 visade E. stort intresse för ostindiska mineral. På 1770-talet fick han sedan ganska mycket att göra med mineralprodukter från åtminstone Kina. De tillfällen, som han då erhöll att verksamt bidraga till.det kemiska utforskandet av sådana, bereddes honom väl främst av dåvarande superkargören vid svenska Ostindiska kompaniet, sedermera direktören därstädes och bruksägaren Johan (Jean) Abraham Grill, sedan denne hemkommit till Sverige efter mer än åtta års vistelse i Kanton och Macao. De av Grill hemförda eller hemförskaffade stenrikets alster åtog sig E. att undersöka åt honom, och om det ej obetydliga arbete, som E. därvid nedlade, lämna E:s och Grills uppsatser i Vetenskapsakademiens handlingar 1772–75 vittnesbörd. Av en annan av Ostindiska kompaniets tjänstemän, superkargören Petter Johan Bladh, erhöll E. materialet till sin 1776 publicerade undersökning av den nysilverartade legeringen »Pakfong, en chinesisk hvit metall».

Redan under sin tid som proberare höll E. praktiska föreläsningar i kemien, proberkonsten och mineralogien för ett flertal elever. År 1775 laborerade den sedan som alkemist hos Gustav III bekante August Nordenskiöld hos E. För Gustav III:s räkning hopbragte och färdigställde E. 1772–73 en omfattande samling svenska mineral och malmer, avsedd att utgöra en gåva till prinsen av Condé. Mineralkabinettet överfördes 1774 av medaljgravören C. G. Fehrman till Frankrike och överlämnades av denne till prinsen på dennes slott Chantilly, där det till kabinettet hörande berömda vackra skåpet, förfärdigat av Georg Haupt efter ritning av Jean Eric Rehn, fortfarande finns bevarat. År 1774 uppdrog Vetenskapsakademien åt E. att ordna dess mineralsamling, och s. å. kort efter.det att han blivit assessor, synes han ha erhållit inseendet över Bergskollegii mineralkabinett, vilket vid denna tid fick ny inredning. Efter sitt besök 1777 hos Katarina II i S:t Petersburg gav Gustav III Bergskollegium order om en samling mineral för kejsarinnan. Beställningen var mycket brådskande, hela Bergskollegium fick i all hast lämna bidrag till samlingen, och denna färdigställdes av E. Detsamma blev fallet, när kejsarinnan 1779 anhöll om ett antal mineral till kompletterande äv den föregående sändningen. År 1778 beslöt Jernkontoret inlösa och under Bergskollegii vård ställa E:s egen, för sin tid stora mineralsamling. Betalningen (2 000 rdr) erlades, när samlingen 1779 blivit uppordnad och katalogiserad. Även under 1780-talet gav Bergskollegii mineralkabinett E. mycket arbete, och under greve N. A. Bielkes tid som president i kollegiet (1782–89) biträdde E. bl. a, även vid arbetet med Bielkes mineralsamling (nu en av attraktionerna i Bergslagets museum i Falun).

E. erhöll 1777 genom preussiska legationen i Stockholm en förfrågan, på vilka betingelser han skulle vilja mottaga en eventuell kallelse till kemist vid Fredrik den stores vetenskapsakademi i Berlin. E:s anspråk befunnos alldeles för stora, och även om så ej varit fallit, hade underhandlingarna med honom av allt att döma ej lett till något positivt resultat. De hade kommit till stånd på grund av ovisshet om vilken svensk kemist, som konungen avsett. I verkligheten var det C. W. Scheele, vilken d'Alembert i slutet av år 1775 föreslagit.

I arv efter sin morbroder statssekreteraren M. Benzelstierna (d. 1791) erhöll E. som fideikommiss egendomen Vrå i Skogs-Tibble socken (Upps.). Efter avskedstagandet drog han sig helt tillbaka dit och tillbragte där sin återstående levnad, tyvärr oroad av sina dåliga affärer (bl. a. konkurs 1800). År 1801 erhöll han Patriotiska sällskapets större medalj i silver för sitt svar på sällskapets prisfråga om bästa sättet att fördriva, förekomma och utrota maskar på kål. Svaret, som tydligen är skrivet 1799, ansågs »vara med sådan kunskap och erfarenhet författat, att mycken upplysning i ämnet därav vore för hushållare att hämta».