L F Carl Wilhelm Böttiger

1. Lars Fredric Carl Wilhelm Böttiger, f. 15 maj 1807 i Västerås, d. 22 dec. 1878 i Uppsala. Föräldrar: apotekaren Karl Fredrik Böttiger och Sofia Vilhelmina Hülphers. Elev vid Västerås gymnasium 1821; student i Uppsala 6 maj 1825; disp. 13 dec. 1827 (Catalogus numorum Cuficorum in numophylacio academico Upsaliensi, p. IV; pres. J. H. Schröder); fil. kand. 17 dec. 1832; disp. 7 juni 1833 (Statuta convivii a S. Georgio dicti ad Magnum Cuprimontem Dalekarliæ;. pres. J. H. Schröder); fil. mag. 14 juni 1833; företog studieresor till Danmark, Tyskland, Österrike, Ungern, Italien, Schweiz, Frankrike och Holland våren 1835 till hösten 1836, till Danmark och Tyskland somrarna 1838, 1843, 1850, 1852 och 1853, till universitetet i Berlin maj 1839–juli 1840 samt till norra Italien och de rhetoromanska kolonierna i västra Tyrolen och Graubünden maj–nov. 1851. E. o. amanuens vid Uppsala universitetsbibliotek 5 nov. 1833; docent i praktisk filosofi 27 jan. 1835; uppförd å tredje förslagsrummet till professor i teoretisk filosofi 6 febr. 1836 och å andra förslagsrummet till adjunkt i filosofi 1 apr. 1837; e. o. adjunkt i tyska och italienska litteraturen 20 sept. 1839; vik. professor i estetik vt. 1842, ht. 1843–vt. 1845 samt ht. 1846; e. o. professor i modern litteratur 25 juni 1845; professor i estetik och modern litteratur 12 dec. 1856 samt, vid professurens delning, enligt eget val i nyeuropeisk lingvistik, modern litteratur och estetik 6 aug. 1858; erhöll avsked som professor emeritus 10 sept. 1867. Erhöll pris av Svenska akademien 1833, 1834, 1840 och 1845 samt av Vetenskapsakademien 1867. LVVS 1843; en av de 18 i Sv. akad. 1847; historiograf vid KMO 1850; LVS 1853; RDDO 1853; RNO 1854; RNS:tOO i brilj. 1864; KNO 1868; LHA 1870; KmstkNO 1877; HedLVVS 1878; innehade dessutom utland: ska ordnar och tillhörde utländska lärda sällskap.

Gift 21 aug. 1844 med Disa Gustava Tegnér, f. 14 febr. 1813,d. f 3 juni 1866, dotter till biskopen Esaias Tegnér i Växjö och änka efter löjtnanten vid Kronobergs regemente Johan Petter Kuhlberg.

Innan B. fyllt tolv år, bortgick hans far, vilket medförde ekonomisk ruin för dennes stora familj. B. måste fullfölja sina redan framgångsrikt bedrivna skolstudier under ett hårt informatorsarbete och en forcerad examensläsning. Han fick sålunda aldrig hänge sig åt ett sorglöst kamratliv, något som för livet gjorde honom till en ganska ensam människa. Tidigt van att vara beroende av olika gynnare, icke minst av Svenska akademiens medlemmar, har han som skald blivit en akademisk epigon. Han väckte först uppmärksamhet som officiell festdiktare, vilken genre han genom; livet vidhöll, med sin utpräglade formella begåvning lätt ersättande en omedelbar inspiration. Hans personliga lyrik fick från början en stämpel av sentimentalitet, varifrån den aldrig kunde helt frigöra sig. Vid 23 års ålder var han färdig med sina »Ungdomsminnen från sångens stunder», vilka rättfärdiga Orvar Odds omdöme, att B. var den »bland alla dessa gråtande skalder, som grät måhända högljuddast, men onekligen med största elegans». Karakteristiken antyder, att B. ej var ensam om genren, och han synes, jämte ungdomsvännerna K. A. Hagberg och E. V. Ruda ha bildat ett estetiskt Uppsalakotteri. Liksom sin skaldegeneration i allmänhet har B. bidragit till studentsångens fasta repertoar, och det är med hans ord »O, hur härligt majsol ler» studenterna ännu hälsa våren. Till melodi av E. G. Geijer har han skrivit »Stilla skuggor breda sig i kvällen» och till O. F. Tullbergs marsch hyllningen till Gustav Adolfsminnet 1832 »Hjältar, som bedjen, striden och blöden».

Den utrikesresa, B. 1835–36 genom anslag från Svenska akademien sattes i tillfälle att göra, vidgade hans smak och gav honom viktiga vetenskapliga impulser. Hans tryckta »Reseminnen», innehålla emellertid ett betänkligt antal kyrkogårdsstämningar, och den närmaste tiden efter hemkomsten synes han på grund av vacklande hälsa ha hyst en långvarig dödsfruktan. Betecknande är Louis De Geers skildring, hur B., under uppgift att han skulle dö samma natt, tvang denne sitta uppe på hans rum, medan han själv fridfullt insomnade. Särskilt under denna tid tyckes B. ha umgåtts i Malla Silfverstolpes litterära salong, där han med sitt bildsköna utseende och världsvana sätt gjorde en utmärkt figur. På 1850-talet gjorde B. en rätt viktig formell insats i vår diktning genom sina sonettcyklar, där den italienska rimformen först fick den epigrammatiska genomarbetning, som återvände hos Karl Snoilsky. En av dessa cyklar lämnar en serie tämligen färglösa hyllningsporträtt av svenska konungar, men detta för B. typiska motiv hade han med större framgång tidigare upptagit i ett par välkända ballader »Dalkullans visa om Gustav Vasa» och »Främlingen i Sankt Gallen». Den senare bygger på uppslag från Anastasius Grun (Auersperg), och det synes vara Uhland och hans skola, som inlett B. på denna mer folkliga genre. Nära denna står hans dramatiska tillfällighetsstycke »En majdag i Värend»; häri ingår den bekanta visan »Klockarfar, han skall nu allting bestyra», vilken dock enligt en uppgift ej skall ha skrivits av B. själv (jmfr Bäckström, släktöversikten). Icke minst genom sin vispoesi har B. påverkat signaturerna, vilka han i regel stod också personligen nära.

B:s mest personliga dikter tillhöra hans sista år. Efter sin hustrus död skrev B. några poem »Blad på Disas graf», som trots en kvardröjande sentimentalitet i uttrycket äga obestridlig äkthet i känslan. I »Mina fångar» har han berört den förtegenhet, som berövat hans mesta poesi omedelbarhet men som i stället skänkt just denna dikt ett tillbakahållet manligt patos, som verkar mycket starkt. Störst som skald är B. i den året för hans död skrivna bekännelsedikten »Soldyrkaren». Dess stolta anslag »Jag dyrkar solen, men ej den lilla» har han kunnat genomföra med en kraft och ett allvar, som föra tanken både till hans ungdoms mästare, J. O. Wallin, och hans ålderdoms föresyn, Dante. Tyvärr har B. i sin poesi ej utnyttjat det drag av ironi, som kryddade hans samtal. Härmed sammanhänger det väl, att hans insats snarare ligger på prosans område än versens. Som vetenskaplig skriftställare äger B. ett utmärkt rum i våra hävder, och det är han, som först grundlagt studiet av den romanska lingvistiken vid Uppsala akademi. Hans undersökning om »Rhetoromanska språkets dialekter», 1853–54, är i Sverige banbrytande genom sitt ämnesval och anses ännu äga värde. Hans under titeln »Italienska studier» sammanförda dissertationer och avhandlingar innehålla bland annat påbörjade översättningar av Dantes »Divina commedia» och Tassos »Gerusalemme liberata». K. A. Kullberg, som 1860 helt översatte det senare verket, torde fått sitt intresse för uppgiften väckt genom B., liksom det är påfallande, att B:s lärjunge V. E. Lidforss översatt den gudomliga komedien efter samma principer, som först prövats av läraren. B: s djupa intresse för Dante framträder också i hans till 600-årsminnet av dennes födelse för Svenska akademien författade insiktsfulla redogörelse »Om Dantes lif och skrifter».

B., som 1844 blivit svärson till Esaias Tegnér, utgav 1847–51 dennes »Samlade skrifter» på ett sätt, som i fråga om urval och anordning kanske väl mycket bestämts av familjepietet. Den »lefnadsteckning», varmed han inledde första bandet, har i sin art blivit klassisk, även om skildringen av den mognade skalden är ganska ofullkomlig. Bland annat på grundval av en relation av Gustav Myhrman har B. särskilt dröjt vid Tegnérs ungdomsutveckling och skildrat den som ett fängslande äventyr, varur vissa åskådliga episoder och pregnanta formuleringar sedan barndomen lätt kvardröja i ens minne. En mera genomförd värdering av Tegnérs poetiska storhet har B. samtidigt försökt i sitt Inträdestal i Svenska akademien, där han kom att efterträda Tegnér.

Året efter hustruns död avgick B. på grund av en ögonsjukdom från professuren, men därmed endast ökades hans vetenskapliga produktivitet för de närmaste tio åren. Sålunda avslutade han ett livs Dantestudium med en grundlig överblick av »Dantes Commedia divina», skriven på en sällsynt ren och kraftfull svenska och smyckad med förträffliga översättningsprov. B: s rikt dokumenterade framställning av Auroraförbundet är epokgörande i fråga om oväld mot de dittills så strängt bedömda fosforisterna. Bägge dessa större /avhandlingar verka ännu i dag mycket värdefulla, och även hans akademiska minnesteckningar över J. H. Kellgren, Samuel Ödmann, E. J. Stagnelius och Nils von Rosenstein ha visat sig nästan lika oberoende av tiden. Redan tidigare hade minnesteckningen förnyats i mer historisk riktning av Bernhard von Beskow, men det partiska försvar för den avhandlade, som alltid utmärkte denne, var B. främmande. Därtill var han en för sträng forskare, noggrann även i småsaker, och dessutom ägde han ett ovanligt fint proportionssinne. Betecknande för B: s fina stilkänsla är, att han i Kellgrensteckningen på inre grunder tillskriver denne anmärkningarna till »Man äger ej snille, för det man är galen», en mening som han kunde dokumentariskt styrka, då han för Rosensteinsskildringen genomgick dennes brevväxling. Mästerverket bland minnesteckningarna utgör utan all fråga Ödmannsskildringen. Intrycket av Ödmanns egna hågkomster har här verkat vägledande för framställningens realistiska åskådlighet, liksom egna personliga minnen skänkt själva karakteristiken en sällsynt myndighet.

Av Ödmann har B. även inspirerats till sina »Sjelfbiografiska anteckningar», vilka påbörjades samtidigt som Ödmannsskildringen. Dessa fragmentariska ungdomsminnen utgöra det mest personliga, som B. nedtecknat. Både hans idealitet och hans skeptiska kvickhet komma här utmärkt till sin rätt, och hans knappa och koncisa berättargåva framkallar skildringar från pennalismens, kungahyllningens och brännvinsdrickningens glansdagar, som äro ytterst belysande, samtidigt som de äro mycket underhållande. Personteckningen är särdeles levande och icke minst framträdande, när det gäller historiskt betydelsefulla gestalter. »Anteckningarna» stannade vid ett fragment, sannolikt därför att B. ej ville blottställa närstående vänner för sin oförvillade skarpsyn. B. var, naturligt nog, mindre nogräknad, när det gällde att skildra dagens personligheter i privat brevform. Som Fr. Böök framhållit, innehålla B: s brev till A. F. Lindblad på 1870-talet etsande skarpa samtidsskildringar, som föra August Strindbergs »Det nya riket» i åtanke, dock likvisst med den skillnaden, att B:s kritik riktas mera nedåt än uppåt. Breven äro samtidigt ypperliga prov på den förfinade stilkonst, som i allmänhet utmärker B: s brev och som är ett av de drag, som gör honom till förvaltare av den tegnérska traditionen.

B. hörde till dessa personligt skygga väsen, som dölja sin känslighet under en yttre korrekt form och helst yttra sig i satiriska vändningar. Hans slutenhet gjorde honom i ungdomen knappast avhållen av studentkamrater; de betraktade honom enligt vad V. E. Svedelius upplyser närmast som en snobb. Av yngre generationer var han nog uppskattad men också fruktad. Vad som hos eftervärlden imponerar hos B. är hans manliga förtegenhet och knappa saklighet. Särskilt under sina änklingsår visade B. i all sin bittra förgrämdhet drag av verklig storhet. Den blick han skänkte samtiden, saknade icke ett drag av barskt förakt, men gärna glömde han den och sig själv för ett mångsidigt litteraturhistoriskt arbete, som i fråga om nykter källkritik, överlägsen människokännedom och välöverlagd stilkonst på den tiden söker sitt motstycke. Härunder följde han orubbligt det råd han något tidigare sänt en nybliven änkling, K. G. Malmström: »Sök i dina hävder trösten, soln är släckt, men lampan tänd.» — Brev från B., som skänka goda prov på hans epistolära konst, ingå i »Ur Esaias Tegnérs papper», »Carl Snoilsky och hans vänner» samt »Bref till Adolf Fredrik Lindblad». Förtjänta att särskilt nämnas äro också de för sin upphovsman mycket karakteristiska, livliga och spirituella breven till K. R. L. Manderström (i K. biblioteket). Omkring 800 brev till B. förvaras i K. biblioteket.