Carl August Hagberg

2 Hagberg, Carl August, son till H 1, f 7 juli 1810 i Lund, d 8 jan 1864 där. Inskr vid UU 12 juni 26, mag 16 juni 30, eo amanuens vid UUB 19 sept 32, doc i grekiska litteraturen vid UU 14 maj 33, prof i estetik o moderna språk vid LU 13 april 40, red för SAOB 55, prof i nordiska språk vid LU 30 dec 58. Översättare. — SA:s Karl Johanspris för berömlig litterär verksamhet 48, LSA 51.

G 22 aug 40 i Uppsala m Vilhelmina Romanson, f 6 dec 10 där, d 21 mars 82 i Lund, dtr till prof Henrik Vilhelm R o Katarina Johanna Ek.

H:s far hade i Lund hört till »Härbärgets» krets, där Tegnér var centralgestalten. Hans inflytande på H:s studiegång sträckte sig mycket långt. På mödernet gick H:s härkomst tillbaka till framstående sthlmska handelsmän. Efter att ha blivit magister i Uppsala vid 20 års ålder ägnade sig H åt klassisk litteratur och blev 1833 docent i grekiska litteraturen. Under Uppsalatiden var han preses på avhandlingar i klassiska ämnen och översatte flera verk av Aristofanes. Han deltog också i de Lénströmska soaréerna i Uppsala. Hans stridbarhet och kvickhet fann uppskattade uttryck i angreppet på Almquists Tintomara i Bref till ett äldre fruntimmer i Correspondenten 1835, ett tecken på begynnande reaktion mot nyromantiken. Almquists genmäle kom s å i Om sättet att sluta stycken. Även Atterbom uppträdde mot honom. Bland litterära bidrag av H kan nämnas hans sång vid minnesfesten 6 nov 1832, som fick Zibetska priset av Sv akademin, samt ett otryckt äreminne över Stiernhielm. Av stor betydelse blev hans Europaresa 1835—36 som skänkte honom viktiga impulser.

Man kan i detalj studera hans resa i en »arbetsdagbok» (handskr, KB) samt i breven till hemmet, utgivna i Resa i Europa på 1830-talet (1927). H var en skarpögd iakttagare, som kryddade sin skildring med friska reflektioner över folk och händelser. Till de väsentliga upplevelserna i Tyskland hörde Dresden och recitationsaftnarna hos Tieck. H var förtjust och imponerad av skaldens deklamation, framför allt av Shylocks och Launcelots roller i Köpmannen i Venedig. På Burgteatern i Wien fick han se Hamlet med Ludwig Löwe samt Goethes Faust. I Munchen hörde han Schelling föreläsa. Resans slutmål var Paris, där han fick betydelsefulla kontakter, bl a med Victor Hugo. Han blev invald som korresponderande ledamot i Institut historique, där han tog inträde med en föreläsning över sv litteratur, som begärdes till tryckning i institutets Journal. I föreläsningen prisas Atterbom varmt under det att Almquist nätt och jämnt omnämnes. En rask teckning ges av sv litteraturens stormän från Bellman och Kellgren, Franzén som kallas 'Sveriges Lamartine', Geijer, Tegnér och Stagnelius samt slutligen den mera samtida Nicander. H synes ganska väl ha löst den inte lätta uppgiften att introducera sv litteratur på utländsk botten. Vid denna tid kom underrättelsen om en ledigförklarad professur i Lund, som H förklarade sig ämna söka. Han ville inte »gå löshäst längre». Men det var inte utan smärta han lämnade Frankrike.

Under utlandsvistelsen hade H mottagit många nya intryck, som efter hemkomsten kan spåras i hans föreläsningar, minnestal och litterära försök. Planen på en roman i Walter Scotts stil kom så långt att första delen av Ett hus vid Köpmangatan blev tryckt 1838 (på grund av faderns ingripande dock ej utgiven). Intressanta är hans Nordiska sonetter i Linnaea Borealis 1841, av Österling betecknade som mästerverk i sin art. H prövade också andra litterära former, vådevill och fornnordisk tragedi men med mindre lycka. I Skandia 1836—37 gav han under titeln Den fransyska vitterheten bl a en skildring av fransk romantik, som han ville se väsensskild från den tyska. Victor Hugos liv och diktning tecknar han mot bakgrunden av fadern militärens krigiska omgivning. Han behandlar också Béranger, Lamartine och Dumas d ä.

När H 1840 lämnade Uppsala för att bli professor i Lund, hade en hård strid föregått utnämningen, där C J L Almquist varit en av medtävlarna. H:s specimen hade titeln Cervantes et Walter Scott. Bedömningen av H hade varit växlande. En sakkunnig, J H Thomander, som för tillfället var rektor, höll på Almquist men gav också H högt erkännande. Bedömningen skapade dock hos H en fientlighet mot Thomander som växte med åren. H:s insatser på det nya verksamhetsfältet blev många och betydelsefulla. Hans föreläsningar (i engelska och estetik) uppmärksammades livligt, liksom hans många minnestal.

En viktig insats gjorde H vid redigeringen av tidskriften Studier, kritiker och notiser, som han övertog 1843. Han behandlade modern litteratur, värdesatte positivt Orvar Odd och Talis Qualis men var kritisk mot den florerande nylatinska diktningen och fann den romerska andan bättre belyst i Shakespeares Julius Caesar. C J L Almquist avvisade han liksom tidigare ur protestantisk-religiös ståndpunkt. Det går an kritiserades, medan folklivsskildringen i Skällnora kvarn fick högt beröm. Utförligt dröjde han vid den estetiska begreppssystematiken hos H T Rötscher i Cyclus Dramatischer Charaktere, som haft en viss betydelse för honom, när han i kommentaren till sin shakespeareöversättning går på jakt efter »grundtanken» i de olika dramerna. Ett av H:s önskemål är att få se Falstaff på sv scen. Han kommer allt oftare in på Shakespeare. Utgivandet av en ny samlad översättning kungjordes hösten 1844, då också provstycken, början av Midsommarnattsdrömmen, publicerades.

H har nämnt, att han offrat elva år av sin kraftigaste arbetsålder åt detta verk, som utkom 1847—51. Redan i föräldrahemmet hade han enligt en passus i arbetsdagboken fått kontakt med Shakespeare: »Cervantes och Shakespeare! Huru många gånger har jag inte med glödande panna och kinder stulet er ner från fars bokhylla och läst er.» — Man kan mäta den inneboende styrkan hos H:s arbete genom mängden av bevingade ord han satt i omlopp. Man kan också låta hans tolkning avteckna sig vid sidan av tidigare försök, den relativt okända men ej obetydliga tradition, inledd av Geijer med Macbeth 1813, som nådde sin höjdpunkt med Thomanders tolkning av fem pjäser 1825, av vilka krönikedramat Rikard den andre till väsentlig del övertogs av H i den form Thomander skänkt stycket. Andra föregångare var dansken Peter Foersom och framför allt Schlegel och Tiecks tyska översättning som med rimord och annat betytt mycket. Härom ger H:s minnestecknare intressanta detaljer. Det kan tilläggas att Schlegel behöver långt flera stavelserika ord än H. Många stildrag från alexandrinretoriken, t ex substantivens övervälde, härskar ännu, även om H söker frigöra sig. Ordlekarna förmår han oftast suveränt tolka liksom utrop och bedyranden, varigenom replikväxlingen får den rappa karaktären. Shakespeares överväldigande ordrikedom ställde stora krav, men framför allt var hans blankvers något alldeles nytt, där varken klassiska mönster eller hävdvunna regler räckte. I tidigare översättning vågade man ej bryta med den antika metrikens regler. Sv 1700-talsdikt på blankvers var rätt odramatisk, närmast »Miltonsk». Först Franzén förmådde i några diktfragment skapa en vers av mer dramatisk halt. På denna punkt har H lyckats. Han förstår att hemligheten med Shakespeares lättlöpande vers är, att den har det talade språkets rytm.

H:s egna uttalanden om sin översättningsmetod kan inhämtas i hans noter till Rikard den tredje och i avslutningsbandet, där han också omnämner den textbearbetning han verkställt. H nådde sin tolknings bestående verkan genom att han på en gång var trogen mot originalet i stort och förhöll sig fri mot dess detaljer. Det är inte ord för ord, takt för takt H översätter, det är den större enheten han tolkar, tempot i en monolog, grundstämningen i ett känsloutbrott, instrumenteringen i versen. Tidigare översättningar hade ofta svårt att återge komeditonen, vilket H lyckas med. Falstaffscenerna i Henrik den fjärde liksom Bottens och hans kumpaners agerande i Midsommarnattsdrömmen är ypperligt återgivna och dödgrävarscenen i Hamlet är ett mönster av tolkningskonst. Om H:s återgivning av ordkomiken är överlägsen, bör tilläggas, att han någon gång lämnar mer mekaniska vitsar, dem han kallar »trugade», oöversatta. Svagare tolkad blir vislyriken i lustspelen Trettondagsafton och Som ni behagar, liksom sångerna i andra pjäser. H går ej heller alldeles fri från en viss förtydligande tendens. Fritt omtolkar han blomsymboliken i Ofelias ord till Hamlet, förenklar stundom ett shakespeariskt bildkomplex men ger ej upp kravet på konkret åskådlighet. Vad H och andra översättare sällan återger är specifikt språkliga shakespearismer, ord som outstare, outbrave samt nyskapandet av verb ur andra ordklasser (woman me, he childed as I fathered).

Krönikespelen passar H väl, men man får även medge, att han växer med uppgiften när han möter de stora tragedierna, där tolkningen av Hamlet kanske når högst. Däremot blir konstfullheten och artisteriet i komedierna svagare återgivet. Hamlets korta och nervösa svar röjer ibland en irriterad läggning som inte alltid kommer till uttryck i svenskan. Vid översättningen av Troilus och Kressida röjde H en missuppfattning, då han, delvis okunnig om Shakespeares källa, såg stycket som en handske åt Homeros, ett spex, och bearbetade det i lätt gycklande ton. Mestadels har dock H följt vad han kallar urskriftens anda. Beundransvärda är scener ur Othello: hjältens avsked till sitt krigarliv och hans bedyrande att inte svika hämnden (akt 3, scen 3) samt Jagos ord om svartsjukan.

Bruket av inversionen berövar ibland H:s vers något av dess naturlighet. Han står där på sin tids ståndpunkt. Den djupgående verkan, som H med sin tolkning framkallade på skilda områden, kan blott antydas. Ett betydelsefullt genombrott för Shakespeare på sv scen skedde 1853, då Hamlet för första gången gavs i H:s tolkning med Edvard Swartz i huvudrollen. De impulser H skänkt sv litteratur är mångfaldiga. Strindberg är här namnet framför andra. I sin självbiografi Tjänstekvinnans son låter han Johan berätta, hur han slök hela Shakespeare i Hagbergs översättning. Vår senare sv diktning får allt oftare anknytning till den shakespeariska blankvers, som H tolkat, t ex i Birger Sjöbergs Kriser och kransar, Karl Ragnar Gierows versdramer Rovdjuret, Cembalo m fl. H:s översättning blev en betydande bokhandelsframgång. Uppgifter från Gleerupska förlaget ger vid handen att siffran för t o m 1929 försålda exemplar når 170 000. Många editioner har tillkommit efter denna tidpunkt.