C R (Rosa) Carlén (f. Reinberg)

5. Catharina Rosaura (Rosa) Carlén, före giftermålet Reinberg, den föregåendes svägerska, trolovningsbarn till C. 1 och sakföraren Jakob Reinhold Dalin, f. 9 maj 1836 på Lerdalsstom i Lerdals socken i Dalsland, d. 12 febr. 1883 å Onsön i Dals-Eds socken. Upptogs i mars 1837 som fosterdotter av änkan Lena Jonsdotter i Jolsäter i Rännelanda socken samt 5 juli 1837 som fosterdotter av godsägaren Jonas Bågenholm på Onsön i Eds socken av Karlstads stift; elev under några år i en flickpension i Åmål; utflyttade 27 maj 1853 till modern i Stockholm; ånyo skriven i Ed 15 dec. 1855.

Gift 20 mars 1856 med häradshövdingen Rickard Carlén (se ovan 3).

R. C. är en numera alltför bortglömd romanförfattarinna, som beröringspunkter med sin mer berömda moder. Hos bägge frapperas man av samma brist på djupare intellektuell inriktning och större boklig bildning. Men de ägde båda en skarp blick för mänskliga egenheter. R.  C. var dystrare och mer inbunden till sitt lynne än modern, kanske ett arv från fadern, som ju brukar beskrivas som en melankolisk natur. Under äktenskapet med Rickard Carlén, som förefaller ha varit särdeles lyckligt, var hennes sinne — enligt bl. a. Viktor Rydbergs utsago — ljusare och lättare, men när maken dog, framträdde de mörka själsanlagen med förnyad styrka och togo sig uttryck i en hel del bizarra egenheter. Förhållandet till modern förbittrades för alltid, då denna upptog henne i sitt hem men till en början tvekade att öppet erkänna henne som sin dotter, och R. C. bar ständigt på smärta över sin börd.

R. C. var långtifrån någon beundrarinna av moderns romaner. Hon visade under uppväxtåren överhuvudtaget en stark avsmak för romanläsning. Men genom miss Kavanaghs »Daisy Burns», som en dag föll i hennes händer, inträdde ett tydligt omslag, och R. C. började fördjupa sig i den engelska och franska romanlitteraturen. I hennes egen debutbok »Agnes Tell» har detta studium också avsatt tydliga spår. Det finnes många paralleller, särskilt bland samtidens »missromaner», till denna historia om ett äktenskap, som håller på att gå isär tack vare en elak kvinnlig släktings intrigspel. Men egenartad är onekligen huvudpersonen själv, en människotyp, som R. C. med förkärlek skulle variera i fortsättningen av sin produktion, säkert ej utan självpsykologisk grund. Agnes Tell förefaller oss ej särdeles sympatisk, men hon är ingen alldaglig hjältinna med sitt dystra, oböjliga lynne och sitt avkylande sätt.

Det är lätt att upptäcka frändskapen mellan Agnes och huvudpersonen i nästa roman, »Tuva». Trotset och hårdheten finnas också där. Men dessa drag få här onekligen starkare motivering, då Tuva, oäkta barn, som hon är, växer upp hånad och illa behandlad av alla. Hon liknar nästan en liten »vildkatt», skygg till sitt väsen och utan spår av moraliska begrepp. Man märker tydligt inflytande från K. J. L. Almquists Tintomaragestalt, men förebildens mjuka schatteringar saknas.

Romanen »Tuva» erbjuder också intresse i ett annat avseende. Här har författarinnan för första gången upptagit ett ämne ur folklivet, om än utan lokalisering till hemtrakten såsom i de flesta andra bygdeskildringar av hennes hand. Säkerligen betydde det ofantligt mycket, att hon fick tillbringa en stor del av sitt liv i en kärvt storslagen natur och bland en genuin bygdebefolkning i hjärtat av Dalsland. I denna trakt fanns det en berömd storbondeätt, »Håbolssläkten», som enligt A. Lignell (»Beskrifning öfver landskapet Dal») skall ha utmärkt sig för »ovanlig rikedom, reslig yäxt, mycken kroppsstyrka och i följd härav en viss stormodighet och stolthet». I ättens historia hade skett åtskilliga märkliga händelser, som — ansåg Lignell — voro väl värda att upptecknas. R, C. följde tydligen denna fingervisning, då hon i »Brölloppet i Bränna» grep sig an med en dyster släkttragedi från hemtrakten. Här är icke blott miljön, de gamla bruken och ceremonierna, skildrade på ett åskådligt sätt, figurerna själva äro fullt levande med sitt tillknäppta och hårda sinnelag. I sin märkligaste roman, »Tatarnes son» inför R. C. i denna styva storbondemiljö en egendomlig existens, en ung tattare, som vill nå upp till en trygg och ansedd medborgerlighet men som har inom sig sitt släktes oroliga blod och brutala instinkter, som driva honom till mord — och undergång. Emot tattarynglingens' gestalt har R. C. ställt en mycket fint skildrad kvinnofigur, den harmoniska fru Margareta, som gör allt för att rädda honom åt samhället.

I åtskilliga noveller uti samlingen »Lifvet på landsbygden» varieras denna motsättning mellan våldsam, obändig kraft och harmoniska sinnelag. Det blir till sist alltid våldet, som får kapitulera. Motivet är ju det bärande i Björnstierne Björnsons »Fortællinger», och som A. Lidén visat, ha fru C:s bondeberättelser icke blott i detta avseende utan också beträffande miljöskildring och stil — så t. ex. i den lakoniskt hållna dialogen med sina karakteristiska provinsialismer — rönt inflytande från Björnson. Hennes allmogeberättelser utgöra i själva verket den första svenska produkten av den förnyelse, som denne åstadkom på bondeskildringens område. Men R. C:s arbeten stå ganska isolerade i det samtida Sverige, och det dröjde ända till Selma Lagerlöfs uppträdande, innan bondeepiken fick en verkligt fruktbärande förnyelse hos oss. — Utom »Agnes Tell» har fru C. också skrivit några andra romaner med ämnen ur medelklassmiljö, men dessa böcker ha blott ringa betydelse.