Johan Gabriel Carlén

2. Johan Gabriel. Carlén, f. 9 juli 1814 på egendomen Hasslekärr i Hångsdala socken, d. 6 juli 1875 i Stockholm. Föräldrar: kronofogden, assessorn Karl Gabriel Carlén och Maria Mathesius. Elev vid Skara gymnasium ht. 1828; student i Uppsala 7 okt. 1831; avlade hovrättsexamen 8 juni 1837. E. o. kanslist i justitie-revisionen 21 juni 1837; juridiskt biträde hos domare i Värmland; ägnade sig från 1838 huvudsakligen åt utgivning av litterära verk, tid-ningsmannaverksamhet och diktning; kanslist vid expeditionsutskottets tryckeriavdelning vid riksdagen 1840—41, biträde åt föreståndaren för tryckeriavdelningen vid riksdagarna 1844—45, 1847— 48, 1850—51, 1853—54 och 1856—58. Gift 20 jan. 1841 med författarinnan Emilie Flygare-Carlén ovan 1).

C: s namn skall alltid föra tanken på tidens litteratör- och publicistkretsar i Stockholm. Han var till hela sin läggning en utpräglad sällskapsmänniska, och hans onekligen rätt egenartade personlighet lades väl aldrig så helt i dagen som just i det gemytliga och otvungna laget bland goda vänner. De flesta höllo av den godsinte mannen, men man skrattade också på sina håll så smått åt hans braskande radikalism. Med en god portion barnslig skrytsamhet brukade han gärna kalla sig »den röde», och under denna benämning (eller — bland hans vedersakare — under det mera sarkastiska öknamnet »revolutionsfåret») figurerade C. såsom en av de mest bekanta typerna i det dåtida Stockholm, av alla väl igenkänd på sin karakteristiska fysionomi och' sin jättestora »barrikadhatt». — Redan i början av sin vistelse i huvudstaden intogs C. som medlem i det vittra »Aganippiska brunnssällskapet», som brukade hålla till hos skalden K. F. Dahlgren. Han var också en uppburen medlem av Par Bricole, och han stiftade själv (1855) klubben »Gröna stugan», livligt frekventerad av de tongivande liberala litteratörerna (August Blanche, Herman Bjursten m. fl). Man intresserade sig här för vitterhet och politik, men det glada sällskapslivet spelade nog största rollen. En kritisk iakttagare på 1860-talet, Lorens Dietrichson, blev ej så vidare imponerad av klubbens intellektuella livaktighet.

C: s äktenskap med Emilie Flygare, som var barnlöst, blev med åren mindre harmoniskt. Makan tog obetingat ledningen och dirigerade med fast hand familjens ekonomi, men då hon mer och mer sökte isolera sig från yttervärlden, flydde den sällskapssjuke C. hemmet och drogs in i ett allt -intensivare källareliv — efter hans gode vän Blanches död i ett mindre valt sällskap. Han nedbröts så småningom psykiskt och blev kort före sin död fullt sinnessjuk.

I de sällskap, där C. höll till, vidmakthöllos fortfarande Bellmanskulten och Bellmanstraditionerna. C. kände det därför som sin plikt att försvara skalden mot samtida angrepp, t. ex. från Anders Fryxell, men som apologet var han nästan endast kompilator, tämligen okritiskt sammanställande de tvenne mest gynnsamma Bellmansuppfattningar, som funnos: P. D. A. Atterboms sublima Dionysosfigur och J. P. Theorells nyktre iakttagare. C:s upplaga av skaldens verk har däremot större värde och betydelse. Detta gäller väl knappast beträffande antalet dikter, som dragits fram i ljuset. Härutinnan nådde C. ej särdeles långt över sin föregångare P. A. Sondén. Men hans edition äger sin stora förtjänst i den mängd intressanta noter, som ställa in Bellmans dikter i deras kultur- och personhistoriska ram. Till stor del bygger utgivaren här på direkt, muntlig tradition.

Jämte Bellman utgav C. också Anna Maria Lenngrens och J. A. Wadmans dikter. Denna konstellation ger en god fingervisning om hans egen poetiska smak. Själv skrev han gärna vers, och, om han ej var en stor poet, var han utomordentligt representativ för sin tid. Liksom nästan all samtida svensk diktning har också C: s poesi en stark dragning mot det slutande 1700-talets diktare med deras epikurism och deras smak för idyll jämte realism. Så är t. ex. »Bilder ur min barndomsverld» en typisk Lenngrensk idyll med sin en smula sentimentala trånad mot barndomens oskuldsfulla tid. »Julafton på landet» (»Bevars hvad buller, sus och dus») ger oss en liten genremålning under direkt påverkan av »Den glada festen». Och i en dikt som »Döden och en medicine studiosus» framföres en starkt epikureisk levnadsvisdom med användning av just den kontrasteffekt, som Bellman med sådan förkärlek utnyttjade. C:s talrika versberättelser med folkliga motiv utgöra historiskt sett icke annat än en utlöpning från 1700-talets balladdiktning. Dessa sorgliga historier om svek i kärlek, om hämnd och ynklig död hade under 1800-talet fortsatts i skillingtryck av okända författare. De »Romanser ur svenska folklifvet», som C. skrev, äro fullt ut lika monotona till sitt ämnesval, men de äga mindre sentimentalitet, och de ge onekligen glimtar av konstnärligt verkningsfull realism, som var främmande för dussinvaran. När det heter i »Korpral Stolts», att dammet på landsvägen ringlade mot skyn och att »pilträdens; löf jemte blommor och strå / vid dikena vaggade tunga och grå» träffas Onekligen det väsentliga i bilden, och en beskrivning som denna av en grann bondflickas klädedräkt är verkligt genuin:

»Hon gick ju så grann som en midsommarsol

i gulrosig spens öfver blårandig kjol,

och stubben, bevars, var af finaste dräll...»

Det fanns en stark strävan i tidens litterära liv att göra diktningen verkligt folklig, och denna demokratiska tendens har utan tvivel varit en drivfjäder vid författandet av dessa romanser. —i Med C:s dragning mot en demokratisk och realistisk diktkonst hängde också samman en aversion mot historisk stämningsdiktning, som tilllog hos honom med åren. I sin debutbok som skald kunde C. ännu ge sig hän i romantiska visioner av det förflutna (t. ex. i »Leckö»). Men sådana exempel kunna knappast uppletas i fortsättningen. Betecknande nog vänder han sig i dikten »Till en av de s. k. unge gubbarne» (1859) mot dem, som glömma samtiden och' dess strävanden för det förgångna. De poem, som C. författade, under 1850- och 60-talen — liksom hans publicistik — äro nästan uteslutande uttryck för författarens politiska idévärld.

C: s åskådning kan närmast karakteriseras som liberal i tidens anda. Liksom Blanche och de andra »bröderna» i »Gröna stugan» gick han i bräschen för ett i vår tids mening väl abstrakt frihetsprogram, vare sig det gällde konstitution, religion, näringar eller andra frågor. Hos alla dessa rabulister fanns givetvis en underström av republikanskt patos, men få omfattade republikens idé med C:s svärmiska glöd, och de. flesta betraktade onekligen med misstro och skepsis det revolutionärt tillspetsade draget i hans trosdogmer. Det var denna republikanska lidelse, som framför allt blev C:s signatur. Han hyste det mest intensiva hat mot konungamakten — »despoterna på tronerna» — och.såg republiken i rosen-rött skimmer som den ideala statsformen, ty där hade ju allt förtryck avskaffats och måste den högsta lycka följaktligen bliva rådande. I sin starka optimism accepterade han en väl naiv tro på republikens lättköpthet. En anekdot, som berättas i ett blad från 1860-talets slut, är mycket belysande för hans uppfattning. Det nyliberala partiet hade 1868 bildat en klubb, och i denna hade avätits en stor politisk middag. C. hyste livligt hopp att »efter den ovannämnda middagen inom fjorton dagar kunna rida ut på en. röd häst och proklamera republiken». Den hos samtiden så ofta spårade svagheten, den blinda tron på själva retorikens saliggörande betydelse för genomförandet av ett praktiskt program, kommer hos C. till uttryck i utpräglad form. Han ser i folkviljan, i den allmänna opinionen något oemotståndligt. Intet kan hejda den »allmänna röstens allsvåldiga makfo, heter det i en dikt. I denna politiska trosdogm ligger onekligen ett religiöst element. Folkviljan är i själva verket allsvåldig, det är Gud, som leder revolutionen (dikten »Vox Dei» 1848). Reaktionens män äro Guds fiender, som vilja storma »emot himmelens fäste». Sålunda sammansmälter som ofta hos dåtidens liberaler hos C. republikanskt och religiöst patos.

Liksom sin bäste vän Blanche var C. också en god patriot. Han entusiasmerades av skarpskytterörelsen och ivrade för upprättande av »jägarförbund», som skulle försvara landet. Även denna patriotism bestämdes väsentligen av ett liberalt patos men här riktat mot Ryssland, som givetvis betraktades som despotlandet par préference. Endast ur detta stämningsläge kan man förklara, att C. i sitt hat mot konungar gjorde undantag för Karl XII. Han utgav en panegyrisk skrift om den svenske konungen och besjöng honom här i en dikt som stridsman för kultur och frihet mot ett politiskt och andligen efterblivet Ryssland. Överhuvudtaget är det mycket betecknande för C., att blotta ordet frihet hade en elektriserande inverkan på honom. Han beundrade alla slags frihetshjältar med den mest tänjbara tolkning av ordet. Det innefattade för honom så skilda gestalter som Petöfi, Bakunin och Anckarström för att nämna några exempel. Lika karakteristiskt för C:s mentalitet var hans ytterst känsliga sinno för varje slag av förtryck. Det behövdes ej stora orsaker, för att han skulle spåra despotismens järnhand. Vid det celebra tillfälle, då E. G. Geijer 1844 med så liten diplomatisk skicklighet avstyrde det tillärnade, av regeringarna i Köpenhamn och Stockholm som inopportunt betraktade studenttåget till Danmark, var C. icke sen att i en dikt »Till de 90 Uppsalastudenterna», som fallit undan och strukit sig från teckningslistan för färden, rikta några ord om »slaveri». Överhuvud var han en känslig barometer för det rabulistiska stämningsläget i landet och sökte vid varje påkommande tillfälle med sina retoriska dikter, som ofta tonsattes, propagera för sina vackra men alltför opraktiska frihetsidéer. Den agitatoriska kraften i C: s politiska lyrik bör likväl ej underskattas. När en gång en dikt av C., riktad mot Ryssland, upplästes i Helsingfors, drabbades uppläsaren av så hårt straff som landsförvisning.

En erinran om att C. från början ägnat sig åt den juridiska banan utgöra upplagor av 1734 års lag med nyare författningar (1841) och »Sveriges grundlagar» (1844) samt hans oavslutade »Handbok i svenska lagfarenheten» (1843—55), en lagsamling kommenterad med hänvisningar, prejudikat och »utdrag ur kände författares arbeten från äldre och nyare tider» och avsedd för allmänheten. C: s demokratiska strävanden gjorde det även i övrigt naturligt för honom att söka verka som folkbildningsman. Så tillkom den av honom redigerade »Svenska familjeboken» (1850—52). Till en bredare publik vände sig även »Läsning vid husliga härden» (1860) och »Illustrerad tidning» (1864—66), båda likaledes redigerade av C. Ett anmärkningsvärt företag var utgivandet av svenska psalmboken »i vanlig versform» och med utsatta författarnamn. Hågkommas bör även den värdefulla hjälp, C. lämnade sin maka i hennes författarskap, särskilt vid den. stilistiska utformningen.