Victor Eggertz

2. Victor Eggertz, f. 16 okt. 1817 på gården Morbygden, Stora Kopparbergs sn (Kopp.), d. 16 aug. 1889 i Stockholm (Ad. Fr.). Föräldrar: bergsrådmannen Daniel Eggertz och Eva Elisabeth Erlandsson. Elev i Falu skola 1826–27 och i Västerås gymnasium; student vid Uppsala univ. 25 okt. 1836; hovrättsex. där 3 juni 1839; e. o. kanslist i justitiefördelningen av K. M:ts kansli s. å.; elev vid Falu bergsskola 1840–41; bergsex. i Uppsala 1845; auskultant i Bergskollegium 6 maj s. å.; stipendiat vid bergsskolan 15 maj s. å.; avgångsex. som ordinarie elev från Falu bergsskola 1846; stipendiat å Jernkontorets masmästarestat 1847; tjf. övermasmästare i Västmanland och Dalarna 1847–52; disponent vid Limå järnbruk i Dalarna 1851–53; professor, föreståndare och förste lärare vid Falu bergsskola med undervisningsämnena kemi, proberkonst och metallurgi 20 sept. 1853 och, när bergsskolan flyttades till Stockholm och förenades som fackskola med Teknologiska institutet, transporterad och förordnad till professor i metallurgi och hyttkonst vid Teknologiska institutet (sedermera Tekniska högskolan) 9 april 1869; avsked med pension från dessa befattningar 6 sept. 1883 med tillstånd att fortfarande få begagna bergsskolans materiel för fullföljandet av sina trettioåriga arbeten för utarbetandet av enkla analysmetoder för malmer; styr.-led. av Teknologiska institutet 2 juni 1868–9 juni 1877; led. av kommittén för avgivande av förslag till bestämmelser i avseende på lärokurser m. m. i sammanhang med bergsskolans organisation 10 aug. 1866; led. av kommittén för utredande av frågan om utvidgning av laboratoriebyggnaderna vid Teknologiska institutet 20 sept. 1875; juryman vid utställningen i Stockholm 1866; bergsvetenskapliga studieresor i Norge, Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien och England; erhöll Jernkontorets stora medalj i guld 1852; RNO 1868; LLA 1870; LVA 1874 och i dess redaktionsutskott 1876–85.

G. 2 jan. 1852 i Falun m. sin syssling Jacobina Fredrika Barchaeus, f. 3 maj 1824 i Ore sn (Kopp.), d. 28 juni 1886 i Stockholm (Ad. Fr.), dotter av kontraktsprosten fil. magistern Anders Gustaf Barchaeus och Brita Christina Schultz.

E. var brorson till den framstående vetenskapsmannen Hans Petter Eggertz (se ovan), vilken liksom E:s fader var brukande bergsman i Stora Kopparberget. Uppväxt i svensk bergsmansmiljö och från ungdomen förtrogen med förhållandena vid svenska bruk samt begåvad med okuvlig energi och strängt vetenskaplig läggning blev E. redan tidigt en av de främsta bland 1800-talets framstående svenska bergsmän. E. ansågs vara sin tids förnämsta auktoritet inom metallurgien och utövade stort inflytande på Sveriges bergshantering. Han tog initiativet till 1856 års organisation av Jernkontorets yttre stater samt till sambrukets införande och det gamla bergsmanskapets upphävande vid Stora Kopparberget 1862. Under åren 1860–69 nedlade E. mycket arbete på att åstadkomma ett tidsenligt ordnande av kopparverket såväl i metallurgiskt som i gruvtekniskt avseende; han uppgjorde ett 1853 antaget formulär för ny bokföring för Falu bergslags järnverk, vilket sedan antogs av ett flertal järnverk. E. erhöll 1852 Jernkontorets stora medalj i guld och erbjöds 1858 av fullmäktige i Jernkontoret att bli överdirektör för Jernkontorets yttre stater men undanbad sig detta förtroende.

E. vann internationellt anseende särskilt genom sina epokgörande bergskemiska analysmetoder för bestämning av de flesta för järnets metallurgi viktiga element, vilka metoder voro grundade på mångårigt arbete och utmärkte sig för sin enkelhet och sina noggranna detaljbeskrivningar för provningarnas utförande. E:z' metoder för bestämning av fosfor, svavel och kol i järn prisbelönades vid världsutställningarna i London 1862 och i Paris 1867 och blevo snart uteslutande använda icke blott vid de svenska järnverken utan även vid de flesta utländska järnverk. En del av E:z' analysmetoder användas ännu i stor utsträckning vid järnverkslaboratorier över hela världen. Sina i såväl Jernkontorets Annaler som i de förnämsta utländska facktidskrifterna offentliggjorda provningsmetoder sammanfattade och utgav E. i två bergskemiska läroböcker, »Om kemisk profning af jern, jernmalmer och brännmaterialier» (1870) och »Om bergskemiska prof (ej omfattande jern, jernmalmer och brännmaterialier)» (1889). Om det förstnämnda arbetet skrev en samtida anmälare i Zeitschrift för das Berg-, Hütten- und Salinenwesen följande: »Es hat sich wohl niemand um die Ausbildung der Probierkunst so verdient gemacht als der Verfasser des vorliegenden Werkes.» I det andra arbetet, som utkom endast ett par månader före hans död, hade han, trots långvarig plågsam ¦sjukdom, på ett förebildligt sätt samlat sin mångåriga erfarenhet rörande analyser av andra metaller än järn och deras malmer.

Sin kanske största insats för den svenska bergshanteringens förkovran gjorde E. på den bergsvetenskapliga undervisningens område. Som Falu bergsskolas föreståndare deltog E. tillsammans med Joachim Åkerman och Knut Styffe synnerligen energiskt i det långvariga förberedande arbetet för bergsskolans förläggande till Stockholm och i densammas organisation. Det torde vara huvudsakligen på grund av de tungt vägande skäl, som E. framlade i utlåtanden till Kommerskollegium och Jernkontoret samt i flera tidningsartiklar, som riksdagen 15 juni 1866 biföll propositionen angående bergsskolans flyttning.

E. karakteriseras som en temperamentsfull, energisk och initiativrik man och var en verklig föregångsman på den tekniska undervisningens område. Som ledamot av Teknologiska institutets (nuv. Tekniska högskolans) styrelse arbetade han kraftigt på högskolans utveckling och förkovran. Han var en outtröttlig ivrare för införandet vid institutet av undervisning i rättskunskap, nationalekonomi och bokhålleri och föreslog införandet av ett friare studiesätt med mera självstudier av eleverna och avskaffandet av det då gällande tvånget för eleverna att bevista föreläsningar. Många av de idéer och reformer, för vilka E. under 1870-talet så gott som ensam med en ihärdighet, som stundom gränsade till envishet, kämpade mot kollegium, styrelse och kommittéer ha först långt senare kommit till heders. Som lärare sökte E. inrikta sina elevers studier i huvudsakligen praktisk riktning utan att bibringa torra utanläxor. Han följde med aldrig svikande intresse varje enskild elevs arbete, som han befrämjade med råd och dåd. Hans framstående skicklighet, hans omutliga rättssinne och oegennytta erkändes av alla. Få lärare vid Tekniska högskolan ha blivit så beundrade av sina elever som E. Som en gärd av aktning och tillgivenhet för den vördade läraren insamlade E:z' forna elever vid hans avgång från bergsskolan cirka 5,000 kronor till en stipendiefond, som under namn av »V. Eggertz' stipendiefond» överlämnades till Tekniska högskolans styrelse.

Under sina senare år besökte E. brunnar och bad för att söka bot för en ögonsjukdom och en alltmer tilltagande sjukdom, gallsten, som 1889 ändade hans in i det sista verksamma liv.