Knut Styffe

2 Styffe, Knut, bror till S 1, f 13 jan 1824 i Berg, Skar, d 3 febr 1898 i Sthlm, Hedv El. Elev vid Skara h lärdomsskola o gymn ht 32–ht 40, inskr vid UU 6 okt (vid jur fak 12 nov) 41, hovrättsex vt 45, bergsex där 4 juni 47, auskultant i Bergskoll 11 juni 47, ord elev o stipendiat vid Bergsskolan i Falun 14 juni 47–48, stipendiat å Jernkontorets masmästarestat 48, tf bergsfiskal vid Sala silververk 20 nov 48–52, tillika tf geschworner i Öster- o Västerbergslagen 19 juli 51, laborator i kemi vid Tekn inst, Sthlm (TI, från 77 KTH) 7 juni 52, överdir o förest där 20 febr 56–19 sept 90, medred av JKA 56–96, led av komm ang sv järns lämplighet till järnvägsmateriel okt 60–april 67, ordf i komm ang beskattn av vitbetssockertillverkn okt 71–sept 72, led av tullkomm sept 76–febr 82, av komm ang patentskydd maj 77–nov 78, av styr för Sthlms sparbank 80–90, av tullkomm juni 88–febr 91, av AK 88–90. – LVA 70, fil hedersdr vid UU 6 sept 77, LVVS 78, LLA 85.

G 23 nov 1874 i Skallsjö, Älvsb, m Berta Amalia Ekström, f 25 mars 1845 i Gbg, Gustavi, d 11 april 1934 i Sthlm, Hedv El, dtr till fältkamreren Anders Peter E o Sofia Gustafva Lindström.

Efter juridisk examen vid UU bedrev S fortsatta studier med inriktning på naturvetenskap. Han avlade bergsexamen 1847 och gick sedan vidare till Bergsskolan i Falun. Som auskultant i Bergskollegium fick han tillträde till skolan som ordinarie elev, dessutom med stipendium. S var med andra ord en påläggskalv inom statlig bergshantering och blev också efter avslutad utbildning tillförordnad bergsfiskal vid Sala silververk, senare även tillförordnad geschworner i Öster- och Västerbergslagen. Efter fyra år på bergsfiskaltjänsten knöts S som ”laborator eller preparatör” till TI. Anledningen till att han sökte sig till denna läroanstalt och inte fortsatte på den inslagna vägen inom bergshanteringen är oklar, men en orsak kan ha varit Bergskollegiums nära förestående upplösning (1857). Avskaffandet av järnvräkeriet och förslagen om en friare järn- och stålhantering i landet hade drastiskt minskat kollegiets arbetsuppgifter under 1840- och 50-talen.

På TI, sedermera KTH, kom S att tillbringa resten av sitt yrkesverksamma liv och hans namn är intimt förknippat med denna skolas utveckling från ett enklare ingenjörsläroverk med begränsade utbildningsuppgifter, till en teknisk högskola av internationell klass. Efter föreståndaren Lars Johan Wallmarks oväntade bortgång 1856 föreslog institutets styrelse att S, då läroverkets yngste lärare, skulle efterträda denne. Men S var även eftertraktad på annat håll. Jernkontoret försökte locka honom tillbaka till bergshanteringen genom ett erbjudande om uppdraget som överdirektör, d v s forskningschef, för en metallurgisk stat. Han avvisade dock detta förslag.

Tillsättningen av S som föreståndare för TI visade sig vara ett lyckokast. Nu fick institutet en handlingskraftig ledare med visioner och nya målsättningar. Redan året innan (1855) hade S gjort en längre studieresa i Europa, bl a till Tyskland och Frankrike, och 1862 begav han sig till England för att studera bergshantering. Med dessa resor i färskt minne föreslog han samma år en ny organisation och en förändrad undervisning vid TI. Skolan skulle bli en modern vetenskaplig läroanstalt, där studentexamen krävdes för inträde, efter förebild från de då nyinrättade tekniska högskolorna ute i Europa. Från att ha varit kollegialt styrt blev TI på gott och ont lett av en stark man, vilket bl a ledde till tvister med framförallt lärarkåren. S drog upp klara riktlinjer för TI och införde ett lärarkollegium med tydliga befogenheter, en styrelseform som med smärre ändringar kom att bestå till 1964. S menade att industrialismens intåg krävde en helt ny och moderniserad teknisk högre utbildning. Tuffare inträdeskrav, förnyade studieplaner, utökad studietid och att elever skulle antas årligen var förändringar som S fick gehör för, både i TI:s styrelse och hos K M:t.

En viktig prestigeseger vann S när det 1866 beslutades att Bergsskolan i Falun skulle förläggas till Sthlm och införlivas med övrig verksamhet vid TI. Frågan hade drivits under längre tid av Bergsskolans föreståndare, senast av Victor Eggertz (bd 12). Tanken var att staten skulle bekosta den högre teoretiska undervisningen inom bergshanteringen medan Jernkontoret stod för elevernas praktiska skolning. Jernkontorets fullmäktige bollade till sist över frågan till S som genast stödde Eggertz förslag om en flyttning och att Jernkontoret skulle finansiera den praktiskt-tekniska utbildningen. Förslaget antogs redan 1859 av brukssocieteten men lokal opinion och ett motstånd mot centralisering fördröjde riksdagsbeslutet. Läsåret 1868 blev Bergsskolans sista och sommaren 1869 gick flyttlasset till huvudstaden.

Ända sedan TI grundades 1825 hade lokalfrågan diskuterats. Först under S:s ledning fördes frågan framåt och efter nära 40 år i hyrda trånga lokaler i centrala Sthlm fick institutet ett eget hus. Lämplig tomtmark vid övre Drottninggatan, mitt emot ”Spökslottet”, förvärvades och genom samarbete mellan S och Fredrik Wilhelm Scholander (bd 31) skapades det nya TI. Byggnaden togs i bruk 1863 och kom därefter att byggas på i olika omgångar.

När TI genom kungligt beslut 1876 upphöjdes till teknisk högskola (KTH) kunde S samtidigt fira 20 år som föreståndare. Under denna tid hade elevantalet tredubblats till nära 300 och antalet professorer ökat från fyra till tolv. S fortsatte sedan som föreståndare i ytterligare 14 år, till sin pensionering 1890.

S:s tekniskt-vetenskapliga insatser dominerades av hans intresse för materials egenskaper och utprovningen av dessa. I samarbete med ingenjörerna K W Cronstrand och Per Lindell slutförde S de ingående undersökningar av olika järn- och stålsorter som initierats av den statliga kommittén för utredande av svenskt järns lämplighet för järnvägsmateriel. Pehr Lagerhjelm (bd 22), en föregångsman på området, hade redan 40 år tidigare konstruerat en dragprovmaskin för hållfasthetsundersökningar. S återanvände den bevarade Lagerhjelmska hydrauliska dragprovmaskinen och även en maskin konstruerad för böjprov.

S gick mycket grundligt och metodiskt tillväga, med syfte att uppnå kvantitativa bestämningar, inte som Lagerhjelm kvalitativa. S trimmade in Lagerhjelms maskin och diskuterade tänkbara felkällor, samtidigt som han kritiskt granskade övriga forskares arbeten på området. De egna undersökningar han redovisade var av mycket hög klass och hans slutsatser blev normgivande för lång tid. De uppmärksammades också i den internationella tekniska världen. S:s arbete Om jerns och ståls elasticitet, tänjbarhet och absoluta styrka publicerades i JKA 1866, men utkom även separat på svenska, såväl som på tyska och engelska.

S:s breda tekniska metallurgiska kunskaper gjorde honom mycket lämpad som teknisk expert och rådgivare åt såväl statliga myndigheter som privata företagare. Detta arbete ingick i TI:s uppgifter och till en början handlade S mer än hälften av ärendena personligen. I denna egenskap fick han agera biträdande utgivare av JKA och dessutom delta i tidskriftens redaktionskommitté 1856–96.

I eftermälena om S framhålls hans chefsegenskaper, hans förmåga att se till sak och att inte bli personlig. Under sin långa period som föreståndare för TI och KTH såg S många lärare och elever komma och gå, och hans välvilliga inställning gentemot dessa är dokumenterad, liksom hans sinne för humor och glada teknologskämt. – S instiftade Svenska teknologföreningens Polhemsmedalj och donerade tillsammans med sin hustru ett betydande belopp till KTH:s resestipendiefond.