Ulric Gottlieb Ehrenbill

Ehrenbill, Ulric Gottlieb, f. 17 dec. 1733 i Karlskrona, d. 8 jan. 1795 i Stockholm (Skeppsh.; begr. i Jak.). Föräldrar: kommendörkaptenen och holmmajoren Lars Ehrenbill och Juliana Charlotta Henck. Kadett vid volontärreg. i Karlskrona 11 mars 1745; arklimästare vid amiralitetet 5 sept. 1754; officersex. 1756; i fransk tjänst, 1756–61; löjtnant vid amiralitetet 9 aug. 1759; kapten vid arméns flotta 10 nov. 1761; varvskapten vid Stockholmseskadern 1766; tygmästare vid arméns flotta 18 sept. 1770; överstelöjtnant i armén 16 nov. 1774; överste och sekundchef för galäreskadern 17 febr. 1777; förordnad att i H. af Trolles ställe äga säte och stämma i Krigskollegium i mål rörande arméns flotta 25 aug. 1783; landshövding i Uppsala län 23 juli 1788; generalintendent vid örlogsflottan i Karlskrona 8 mars–14 nov. 1789; generalmajors n. h. o. v. 5 febr. 1790; president i Statskontoret 8 aug. 1792. RSO 1767; led. av Patriotiska sällskapet 1790.

G. 12 okt. 1770 i Stockholm (Tysk.) m. Johanna Fredrika Lüning, dp 4 juli 1747 där, d. 22 maj 1792, dotter av grosshandlaren i Stockholm Christian Lüning och Margaretha Sabbath.

E. hade från både fäderne och möderne sjömansblod i sina ådror. Det var sålunda helt i enlighet med släkttraditionen, när han i likhet med sina båda äldre bröder ägnade sig åt sjöofficersyrket. Under sin anställning i franska marinen deltog han bl. a. i två sjödrabbningar med engelsmännen, en vid franska kusten och en i amerikanska farvatten. Omedelbart efter hemkomsten från Frankrike kommenderades E. till kriget i Pommern och var bl. a. 1762 flaggkapten på den del av arméns flotta, som opererade i Stettiner Haff.

Det var på Augustin Ehrensvärds förslag, som E. knutits till arméns flotta, och han bevarade livet igenom sin store välgörares namn i troget minne. Som tygmästare hade E. stor förtjänst om finska eskaderns iståndsättande. Ett friare verksamhetsfält erbjöds honom efter mottagandet av chefsposten vid Stockholmseskadern 1777. Han kom här,att spela en viktig roll vid ryska krigets utbrott 1788. Galärerna befunno sig i bedrövligt skick, då E. i maj detta år fick Gustav III:s order om deras omedelbara utrustande. Under konungens nära överinseende lyckades det honom att på några veckor sätta i sjön tjuguåtta stridsdugliga galärer. E:s insatser vid detta tillfälle ställde för en tid hans namn i förgrunden; karakteristisk är bl. a. en vers av Bellman, där han apostroferar arbetet på galärvarvet: »Med yxan timra din galer, Och se på Ehrenbill och Fries.»

Vid flottans avfärd till Finland midsommaren 1788 stod E. på höjden av gunst hos Gustav III. Desto märkligare kan därför synas hans avpollettering från flottan redan en månad senare. Alla tecken tyda på att intriger ha varit avgörande, även om det ej kan förnekas, att E. torde ha saknat den aktivitet och handlingskraft, som behövdes i kriget. E:s förtjänster som förvaltningsofficer togos på nytt i anspråk 1789, då han som generalintendent i Karlskrona fick i uppdrag att ha överinseende vid flottans utrustande. De svårigheter, som han här hade att kämpa mot i form av bl. a. bristande penningmedel och epidemiska sjukdomar, gjorde uppgiften i hög grad svårlöst. Då konungen, som under sommaren uttryckt sitt fulla förtroende för E., på hösten s. å. såg sig nödsakad att pröva andra utvägar för lösningen av flottans utrustningsproblem, blev E. på nytt åsidosatt, till en början ej utan ett visst missnöje från Gustav III:s sida, även om formerna för avskedet voro korrekta och han hugnades med landshövdingestolen i Uppsala och året efteråt med generalmajorstiteln. Från sin relativt undanskymda post i Uppsala under Gustav III:s sista regeringsår förflyttades E. efter konungens död till presidentstolen i Statskontoret. Den närmaste anledningen till utnämningen var önskan att bereda E. Schröderheim platsen som landshövding i Uppsala. I Statskontoret kom E. aldrig att spela någon framträdande roll. Alltsedan sommaren 1794 voro hans krafter nedsatta av sjukdom, och ämbetsverkets ledning låg i händerna på vicepresidenten C. E. Lagerheim. Planer voro till och med å bane att förtidspensionera E., men han hade, som Lagerheim uttryckte det, hövligheten att avlida, innan sådant hann verkställas.

E:s förtjänster som officer lågo främst på det administrativa området, och det var säkerligen den omständigheten, som förklarar hans säregna befordran först till landshövding i det i regel för civilister förbehållna Uppsala län och sedan till president i Statskontoret. I politiken synes han ej ha deltagit.