Anders Gustaf Ekeberg

2. Anders Gustaf Ekeberg, f. 15 jan. 1767 i Stockholm (Hedv. El), d. 11 febr. 1813 i Uppsala. Föräldrar: skeppsbyggmästaren Joseph Eric Ekeberg och Hedvig Ulrica Kilberg. Privatundervisning i Söderåkra prästgård utanför Kalmar 1779; skolelev i Västervik 1781–82; student vid Uppsala univ. 5 mars 1784; disp. pro exercitio 1787 och pro gradu 1788; promov. fil. magister 16 juni s. å.; stipendieresa till Greifswald och Berlin 1789–90; auskultant vid Bergskollegium 27 mars 1794; docent i kemi vid Uppsala univ. 15 maj 1794; adjunkt samt laborator i kemi där 22 jan. 1799. LVA s. å.; led. av vetenskapsakademien i München 1808; LVS 1810. – Ogift.

E. understöddes i Uppsala av sin farbror Johan Fredrik Ekeberg (jfr släktartikeln) och professorn, sedermera domprosten J. Lostbom. Från Greifswald skrev E. i febr. 1790 till sin lärare C. P. Thunberg i Uppsala, att han vid denna tid mest studerade kemi. Han hade haft lyckan finna en »dråpelig» lärare häri i professorn Christian Ehrenfried von Weigel, som, enligt E., »torde blivit likaså namnkunnig som Prof. Bergman, om han varit placerad på ett lustrare ställe». Weigel översatte till tyska Lavoisiers arbeten, och man kan därför förmoda, att det var under påverkan ay honom, som E. kom till klarhet om de kvantitativa metodernas avgörande betydelse för kemien och blev en övertygad antiflogistiker.

Han framträder som sådan i sin 1795 publicerade uppsats i Litteraturtidning och i sin s. å. tillsammans med Pehr von Afzelius utgivna broschyr »Försök till svensk nomenklatur för chemien, lämpad efter de sednaste upptäckterne». Båda skrifterna äro anonyma, vilket tillskrivits E:s önskan att som docent i kemi undvika sammanstötningar med professorn i ämnet, den temperamentsfulle Johan Afzelius, som enligt N. J. Berlin hyste »ringa benägenhet för den antiflogistiska kemien» och »misstro till de många nya upptäckterna». I dessa arbeten förekomma för första gången väte, kväve och syre som namn på de gaser, vilkas kemiska beskaffenhet utretts genom Lavoisiers undersökningar över förbränningens natur. Det är alltså E., som har förtjänsten om dessa förträffliga ords införande i vårt språk.

E. hörde till sin tids skickligaste mineralanalytiker. Han bekräftade 1797 A. Gadolins tre år förut offentliggjorda upptäckt av en ny jordart i en svart, tung stenart från Ytterby stenbrott på Resarö i Roslagen, och det var E., som för denna föreslog namnet ytterjord. Mineralet ville han kalla yttersten, men till den finländske kemistens ära har det sedermera fått namnet gadolinit. År 1802 meddelade E., att han i detta mineral också funnit den av L. N. Vauquelin 1797 i smaragd och beryll upptäckta berylljorden, och han kunde förklara, varför M. H. Klaproth och Vauquelin kommit till starkt skiljaktiga resultat med avseende på mineralets järnhalt. I denna sin andra uppsats om ytterjorden meddelade E., att den påträffats icke endast i det av Gadolin undersökta mineralet utan också i ett annat, även det från Ytterby, och att detta senare därjämte innehöll en dittills obekant tung metall. Sedan han fastställt att en förväxling med förut kända metaller var utesluten, skriver han: »Själva recruten bland metallerne kallar jag Tantalum, dels för att följa bruket, som gillar namn ur mytologien, dels för att alludera på dess oförmögenhet att, mitt i överflödet av syra, därav taga något åt sig och mättas». För mineralet föreslog han namnet yttrotantal. Tantal hade han också påträffat tillsammans med järn och mangan i ett från Kimito nära Åbo erhållet mineral, som dittills misstänkts vara en tennmalm. Han kallade denna stenart tantalit.

E. har också publicerat analyser av mineral, innehållande titan (rutil) och zink (autumolit, sedermera kallat, gahnit).

Om E. i sina av trycket utgivna arbeten, av vilka det sista utkom 1807, vaket och påpassligt följt med framstegen inom sin vetenskap, framstår han i sina föreläsningsanteckningar från senare tid som oböjligt konservativ. Han kritiserar där utförligt C. L. Berthollets nya lära om den kemiska jämvikten och försvarar envetet Torbern Bergmans affinitetslära. En förklaring till hans tillbakagång som vetenskapsman kan man troligen finna i hans vid senare tid försvagade hälsa.

En svår förkylning hade under barndomen nedsatt hans hörsel, som ytterligare försvagades med åren, så att den försvårade hans lärarverksamhet. En knallgasexplosion förstörde 1801 synen på hans ena öga. Han var av klen kroppsbyggnad, led redan från tidiga år av hemorrhoidalkrämpor och hade svagt bröst. Hans vitalitet var sålunda i starkt sjunkande under senare delen av hans liv.

E. hade en icke föraktlig litterär talang. Från hans yngre år finnas bevarade patriotiska oden och tal, och han har skrivit åtskilliga välformade begravningsdikter. På anmodan av E. Schröderheim författade han en säga, »Skördemänmerne», för att enligt uppgift av C. C. Gjörwell »presenteras åt Hans Maj: t, den unge konungen, under dess vistande i Uppsala vid jubelfesten år 1793, vilket skedde, och emottogs skaldestycket med nådigt välbehag: conventzungdomen, till icke ringa gamman». »Prospectus till en ny riksdags tidning» är en satir över riksdagens förhandlingar.

E. presiderade vid Berzelius' disputation för med. kandidatexamen, som ägde rum 1800. I sina självbiografiska anteckningar har den senare vittnat om hur varmt han uppskattade denne sin lärare i kemi och hur högt han värderade honom som vetenskapsman. Han skildras av dem, som kommo i beröring med honom, som en älskvärd och blid människa. Gjörwell har i ett av sina brev beskrivit honom med orden: »En ung magister från Uppsala, vid namn Ekeberg, filosof, naturforskare och skald, ung, vacker, fri, öppen till själen, ädel till hjärtat... Ansiktet är runt och glatt, med frisk färg och rena blåa Ögon samt mörkbrunt hår, vilket ligger i naturliga lockar omkring huvudet». I Upplands nations matrikel karakteriseras han med all rätt på följande sätt: »Vir eximii ingenii et doctrinæ, semper inter optimos solidissimosque patriae chemicos numerandus».